Mahlers femma

Av ett lekfullt, 16 takter långt tema av den italienske violinisten Nicclò Paganini (1782-1840) skapade Rachmaninov 24 variationer för piano och orkester som spelas utan avbrott. Delarna är så briljant utvecklade och organiserade, att verket kan ses som en pianokonsert.

Märk att första variationen kommer före själva temat. Först efter drygt 20 sekunder presenteras Paganinis vindlande originalmelodi av violinerna. Sedan tar pianot över i andra variationen, och därmed är det ohejdbara Rachmaninovmaskineriet igång. I den långsamma 18:e variationen kommer ett berömt klimax, där tonsättaren släpper alla känslomässiga hämningar.

Men det här är inte bara ett romantiskt och lekfullt verk. Som i så många andra av sina kompositioner (bland annat i symfonierna och Dödens ö) inkluderar Rachmaninov det gregorianska Dies Irae-temat i den musikaliska väven. En ödesmättad och monoton melodi ur den katolska liturgin, som handlar om hur världen på vredens dag kommer att upplösas i aska. I Rapsodi förekommer detta tema första gången i variation 7, där det hörs tydligt i pianot, som ackompanjeras av en ensam fagott och pizzicatotoner.

Mahlers Symfoni nr 5 är ett av de mest älskade verken på den symfoniska repertoaren, och det är en av anledningarna till att MSO har framfört det flera gånger de senaste åren. Men det handlar också om att visa publiken hur orkestern utvecklas.

Symfonin färdigställdes 1902 och markerar flera vändpunkter i Mahlers konstnärskap och privatliv. 1901 hade han överlevt en sjukdom och året efter gifte han sig med Alma Schindler. Det är den första av hans symfonier utan sjungna partier sedan den första.

I inledningen hörs ett ikoniskt trumpetsolo som övergår i en ödesmättad begravningsmarsch. Man kan notera nästan alla Mahlers symfonier innehåller marscher, och att dessa alltid är sorgemarscher – även de som går i raskt tempo. Andra satsen inleds dramatiskt och ska enligt anvisningen spelas ”Stormigt, med största uttryck”. Denna stormighet varvas med kusliga partier i träblåset. Tredje satsen är ett virvlande scherzo – men munterheten är bedräglig. Under ytan finns något annat. I sin bok Att närma sig Mahler observerar den danske tonsättaren och författaren Karl Aage Rasmussen att det just är i Mahers scherzon, som sorgen är ”allra mest tydligt närvarande”. Sedan följer den berömda fjärde satsen, adagietto, där tonsättaren slår an nostalgins strängar på ett oöverträffat sätt. I finalen flätas teman ur tidigare satser ihop och symfonin når sin fullbordan i triumf.