Davidsöga En nyskriven skräckberättelse i en akt läst av Johannes Wanselow och tonsatt av Magnus Johansson.

Den blöta snön är lätt att jobba med och snögubben blir så fin. Tid och rum försvinner och David upptäcker alldeles för sent att det är mörkt. Den lilla gläntan i skogen är bara upplyst av stadens ljus som studsar från de tunga molnen. Vad tyst det är…  

”Hallå? Är det någon här?”  

Nej, här finns bara tallarna som står samlade runt omkring honom i mörka klungor. Klädda i snö bugar de djupt och vördnadsfullt, viskar med vinden och vaggar instämmande. Vad är det som är så hemligt?  

Plötsligt ser David att Snögubben har vridit sitt huvud och stirrar på honom med sina tallkotteögon, hur... 

”Vad tänker du på, David?”  

Pappa verkar orolig men David vågar inte berätta vad som händer, att hans fantasier har börjat att leva sitt eget liv. Han kryper längre och längre in i sig själv för att komma bort. Bort från det märkliga och otäcka han upplever varje dag, bort från alla ögon som stirrar på honom överallt. Bort från det där gröna ljuset som lyser in genom rullgardinen på nätterna och som får världen utanför att hålla andan av skräck, det där…som vill komma in.  

”Det blir nog bra.” brukar Pappa säga. Men David tror honom inte.