Close up

Bruckner började komponera på den ursprungliga versionen av sin tredje symfoni i februari 1873. I september for han till Bayreuth och presenterade det av symfonin som var klart för Richard Wagner som han ämnade tillägna sin symfoni. Sommaren nästa år sändes en dedikerad kopia av det färdiga partituret till Wagner. Bruckner skickade även ett partitur till Wienerfilharmonikera, men utan framgång. Precis som med flera andra av Bruckners verk så reviderade han tredje symfonin flera gånger och efter revideringen 1877 presenterade Bruckner återigen symfonin för Wienerfilharmonikerna – som återigen sade nej. Bruckners vän Johann Herbeck lyckades dock få dem att ändra sig och det bestämdes att ett uppförand planerades till 16 december 1877. Herbeck avled dock oväntat 28 oktober och Bruckner själv blev tillfrågad att dirigera verket. Framförandet var dock långt ifrån någon framgång. Efter varje sats var det färre och färre kvar i publiken och en kritiker skrev ” Vi måste erkänna att vi inte förstod han gigantiska symfoni. Varken hans poetiska intentioner – kanske en vision av hur Beethovens Nionde möte Wagers valkyrior och trampas ner av deras hästars hovar – eller hans rent musikaliska struktur.” Bruckner var naturligtvis otröstlig, men efter konserten blev han kontaktad av förläggaren Theodor Rättig som ville ge ut verket varpå Bruckner reviderade verket igen. Den version som spelas mest nu för tiden, är revideringen från 1889.

En stolt trumpet i symfonins inledning sätter en tydlig, högtidlig karaktär som är så typiskt Bruckner. I den drömska andra satsen lånar han från sin egen Ave Maria-motett. Tredje satsens mer och mer intensiva stråkfigurer och rustika violamelodi leder fram till sista satsen bleckblåsfrossa. Muntra violiner möter en högtidlig koral innan stycket fullkomligas av att den inledande trumpetmelodin klingar igen.

På 1910- och -20-talet skulle Arnold Schönberg revolutionera den västerländska konstmusiken med sin atonala musik och tolvtonsteknik – men tendensen kan spåras bak till det här verket, som skapades redan 1906. Det är visserligen inte atonalt, men Schönberg töjer på tonalitetens gränser, t.ex. genom att använda sig av ackord uppbyggda av fyrtonsintervall, istället för tre toner, som är det traditionella. I Kammarsymfoni nr 1 demonstrerar han detta så kallade kvartackord med pedagogisk tydlighet genom en uppåtgående, fanfarliknande melodi på sex toner i hornstämman alldeles i början. Detta motto återkommer sedan flera gånger under verket. (Ett annat exempel på denna tonföljd finns i början av Kraftwerks Trans Europe Express.)

Under den här tiden hade Schönberg komponerat mycket musik för stora orkestrar, t.ex. Pelleas und Melisande (1903). Genom att skriva en symfoni för en betydligt mindre ensemble eftersträvade han större tydlighet kring de musikaliska idéerna. Olyckligtvis är verket så svårspelat, att det var svårt att uppnå detta syfte vid tiden för dess tillkomst.