Pianokvartett nr 1, orkestrerad av Schönberg

Det finns många likheter mellan tonsättarna Brahms och Schönberg, till exempel i hur de utnyttjar orkesterns möjligheter. Schönbergs dissonanta och komplexa musik har sina rötter i Brahms – ett arv som han var noga med att framhålla. 1947, i en tid då Brahms betraktades som en representant för ett förgånget 1800-tal, skrev Schönberg en berömd essä som lyfte fram honom som en progressiv tonsättare. Med orkestreringen av detta tidiga verk av Brahms vidrör Schönberg sin föregångare på ett spännande sätt. Deras tonspråk korsar varandra, löper parallellt och går ibland på kontrakurs. Ett av Schönbergs djärvaste tilltag är xylofonen i finalen.