Symfoni nr 6

Symfoni nr 6 låg klar 1881. Anton Bruckner fick aldrig höra hela sitt verk trots att han inte dog förrän 15 år senare. Sats 2-3 framfördes av Wiener Philharmoniker 1883 men inte förrän Gustav Mahler tog sig an verket 1899 fick det sitt kompletta uruppförande, dock med vissa justeringar gjorda i partituret. Det var en del bekymmer med Bruckners symfonier. De var alla långa och någon av dem är ofullbordad, och de var utsatta för smärre strykningar och justeringar varför det existerar olika versioner av vissa satser. Brucknerkännaren Georg Tintner uttryckte sig diplomatiskt om sjätte symfonin: "Symfonin består av tre perfekta satser och en något problematisk." Då Bruckner snarast räknas till de tonsättare som bevarar traditionen, även om hans formspråk sprängde alla gränser, så förhåller sig de fyra satserna till det traditionella formschemat A-B-A, men med sina utvikningar och långa mellandelar blir de en variant på sonatformen. Scherzosatsen, nummer tre, är nästan demonisk och hotfull och skiljer sig därför från alla andra scherzosatser i Bruckners övriga symfonier.