Symfoni nr 8 (1890 års version)

Precis som Messiaen var Bruckner organist och komponerade utifrån sin katolska övertygelse. I Symfoni nr 8 demonstrerar han sin mästerliga förmåga att skapa gradvisa stegringar. På ett subtilt sätt kan han få ett pianissimo att utveckla sig till ett fortefortissimo utan att själva crescendot märks.

Omständigheterna kring verkets tillkomst är tragisk, och typisk för Bruckner, som trots sin genialitet, var en man med mycket dåligt självförtroende. När han var färdig med symfonin i september 1887 skickade han den till sin favoritdirigent Hermann Levi, och bifogade en himlastormande hälsning. Men Levi svarade att han inte kunde uppföra verket, att det var som ”en stängd bok”. Detta avfärdande blev ett hårt slag för Bruckner. Under den kommande fyraårsperioden påbörjade han inga nya verk, utan gick in i ett depressivt stadium av självtvivel. Han omarbetade flera av sina tidigare symfonier, även den åttonde. I december 1892 kunde den äntligen uruppföras, mer än fem år efter att han hade fullbordat den första versionen.

Symfoni nr 8 börjar ödesmättat och tungt. Andra satsen är en ren fest, där ett fallande, starkt rytmiskt tema upprepas på ett mässande, nästan minimalistiskt sätt. Den tredje, långsamma satsen är ett under av gripande melodier och skönhet. Finalen börjar i triumf med fanfarer och pukor, och det majestätiska slutet badar i bländande motljus.