Symfoni nr 2

Elgar skrev sina båda symfonier under ett kort tidsspann på toppen av sin karriär. 1904 hade han adlats till Sir av kung Edward VII och 1908 uruppfördes Symfoni nr 1, som blev en enastående framgång. 1911 kom Symfoni nr 2, i vilken han bearbetar händelser och möten i sitt liv sedan ettan. Den inleds med en lång sats som är full av energi och passion; Allegro vivace e nobilmente. Den långsamma andra satsen präglas av kungens död den 6 maj 1910, men inleds med tonsättarens intryck från en resa till Venedig, där han fick uppleva Sankt Markus-basilikan. Här uttrycker han samma känsla av förundran inför historiens vingslag, som fick Tomas Tranströmer att skriva sin dikt Romanska bågar: ”En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”

Tredje satsen är dramatisk och rask, med ett enastående avsnitt några minuter in, där slagverk, brass och träblås hamrar åttondelar i ett massivt crescendo, som om tonerna försöker banka sig ut ur partituret. I slutet av den majestätiska sista satsen går tempot och energin ner till ett minimum och symfonin slutar i ömhet med ett ljuvligt, utdraget ackord.