Symfoni nr 41 i C-dur, Jupiter

1. Allegro vivace 

2. Andante cantabile 

3. Menuetto - Trio. Allegretto 

4. Molto allegro 

Om verket

Det sägs att Mozart gjorde skisser endast till ett verk och det var Symfoni nr 41, den så kallade Jupitersymfonin. När man studerar inledningen till sista satsen med alla teman som presenteras i tur och ordning så förstår man varför. Så elegant och samtidigt så komplext! Alla dessa individuella och starka teman passar ihop som enskilda bitar i ett detaljrikt pussel och en fullödig musikalisk enhet uppstår.

Mozarts Symfoni nr 41 i C-dur kröner hans symfoniska produktion som den mest fulländade av hans symfonier trots många mästerverk i genren. Det som skiljer Jupitersymfonin från de övriga är det starka inslaget av kontrapunkt i sista satsen. De fyra inledande helnoterna bildar cantus firmus, ett tematiskt lån från 1500-talsmusiken som Mozart använt i tidigare kompositioner. Kring detta fyrtonstema skapas övriga teman tills sammantaget fem olika teman presenterats. Efter hand börjar Mozart kombinera dem och allt kulminerar när samtliga teman förekommer samtidigt i en fascinerande kontrapunktisk höjdpunkt. Mozart utnyttjar också tekniken att spegelvända de olika temana, något som bibehåller musikens karaktär men samtidigt varierar den. Kontrapunktiken praktiserades även av Bach som fulländade många av sina kompositioner med denna satsteknik.