Symfoni nr 5

Anton Bruckner var en paradoxernas man. Privat var han mycket tillbakadragen och osäker. Han hade ett kantigt sätt och osofistikerad klädstil, som inte gick hem i salongerna i musikens huvudstad Wien. Han hade svårigheter att umgås med kvinnor och förblev ungkarl livet ut, och led dessutom av depressioner och dåligt självförtroende.

Ställ denna sköra personlighet mot hans musik, som dallrar av skönhet och djupt erfarna och uppriktigt artikulerade känslor. Musik som inte ber om ursäkt för sin existens, utan som breder ut sig i alla riktningar med sin längd och sina krav på stora och skickliga orkestrar. Musik som har tagit symfonigenren till platser ingen trodde var möjliga.

Symfoni nr 5 komponerades 1875-76, men uruppfördes inte förrän 1887, då i en version för fyrhändigt piano. Orkesterpremiären ägde rum i april 1894, men tonsättaren kunde inte närvara på grund av sjukdom. Han avled 2,5 år senare och fick aldrig höra verket framföras av en orkester.

Några minuter in i första satsen presenteras ett tema som påminner en smula basgången till det amerikanska bandet White Stripes låt Seven Nation Army, det förekommer bland annat också i början av finalen. Andra satsen är ett adagio, vars inre spänningar stadigt ökar, innan det faller sönder. Sedan följer ett livligt scherzo –molto vivace! Sista satsen är den längsta, men symfonins klimax kommer inte förrän alldeles i slutet, i en triumfatorisk koral.