Symfoni nr 1

Sir Edward Elgar (1857-1934) är så mycket mer än musikhistoriens mest imponerande mustasch, Pomp and Circumstance och Land of Hope and Glory. I sina båda symfonier uppenbarar sig en kompositör som kastar av sig det pompöst nationalistiska och vågar visa sig sårbar och intim. Frågar man Robert Trevino, har Elgar mer gemensamt med Mahler och andra tyska och österrikiska tonsättare, än med sina brittiska kollegor.

Symfoni nr 1 uruppfördes i december 1908 och blev en stor succé. Genast började publiken och kritikerna spekulera i om det fanns någon berättelse bakom musiken, vilket Elgar avfärdade med orden: ”Det finns inget program annat än den större upplevelsen av liv, barmhärtighet, kärlek och en massiv framtidstro.”

Symfonin börjar som en stolt procession, eller ”nobel och enkel” som fördragsbeteckningen lyder. Andra satsen kommer som en stor kontrast med sina hetsiga violiner, som för tankarna till en dramatisk fors under vårfloden. Den långsamma tredje satsen genomsyras av ett angenämt lugn, ett temperament som går igen även i början av den sista satsen. Lugnet utvecklas dock och slår över i storslagenhet, och symfonin slutar i triumf och försoning.