Pianokvartett

10 september 1885 nedkom den ungerska grevinnan Lilla Vay de Vaya med en dotter. Far till barnet var den kroatiske greven Theodor Pejačević – så den unga Dora föddes i en synnerligen välbärgad familj i toppskiktet av den slovensk/kroatiska adeln. Dora undervisades i hemmet av en engelsk guvernant som tidigt upptäckte att den lilla flickan var väldigt begåvad och vetgirig. Hon talade flera språk flytande och botaniserade i familjens bibliotek på jakt efter kunskap och vidgade vyer. Modern var en god amatörmusiker och såg till att även dottern fick lära sig spela piano och violin. När familjen flyttade till Zagreb 1903 fick Pejačević möjlighet att studera på högre nivå än i hemstaden Našice, men snart räckte inte heller detta och Pejačević började företa resor till Dresden och München. Hon gjorde sig snabbt känd både som pianist och violinist vid små privata konserter och bland styckena som framfördes var många Pejačević egna verk. Hon beskrivs ofta som väldigt energisk av sin omgivning, långt ifrån den stillsamma och väna stil som ansågs passa en ung dam ur aristokratin. Till en vän skriver hon i ett brev ”Jag kan inte förstå hur folk kan leva utan att arbeta – och så många det är som inte gör det! Framför allt bland höga aristokrater!” Flera framstående författare och konstnärer finns i umgängeskretsen och många av hennes kompositioner är till texter av upphovsmän hon kände. Efter hand som åren gick blev det politiska läget i Kroatien allt mer spänt och Pejačević verkar ha flytt in i musikskapandet för under åren för Första världskriget skriver hon de flesta av sina stora orkesterverk, främst då sin pianokonsert och Symfoni i fiss-moll. Efter kriget var hon än mer kritisk mot många ur de högre klasserna som enligt henne ignorerade folkets elände och lidande utan bara blev ängsliga när det hotade deras egen förmögenhet. Det är inte svårt att tänka sig att det var Pejačević stridbarhet som gjorde att hon förblev ogift länge, men 1921 gifte hon sig med den sju år yngre officeren Ottomar von Lumbe och paret flyttade till München. Pejačević blev gravid och födde sonen Theo, men förlossningen blev komplicerad och fyra veckor senare avled Pejačević av njursvikt. Hennes liv speglas, dock i något skönlitterär dräkt, i filmen ”Countess Dora” från 1993.

Pianokvartetten i d-moll skrevs 1908, när Pejačević var 23 år men redan en erfaren och mogen kompositör. Stilen är senromantisk med för stilen lite djärvare inslag. Den inledande Allegro-satsen karaktäriseras mycket av de böljande rörelserna i pianot och en uppåtgående kromatisk rörelse som kommer vid ett par tillfällen. Ett tämligen lyriskt Adagio följer sedan, inledningsvis med bara piano och sedan ett par takter med alla stråkstämmor innan violinen och sedan violan får spela melodin. När alla stråkstämmor sedan spelar har cellon mest obligatfunktion. Satsen växlar i dynamik väldigt mycket, från pianissimo till fortissimo. Tredje satsen, Menuetto, allegretto, får väl ses som en bugning mot äldre tiders mästare. Den blandar klassicistiska drag med romantiska och resultatet blir en lekfullt modern menuett. Sista satsen, Rondo, verkar spritta av liv och energi. Härligt dansant musik där återkommande pizzicato-partier riktigt bubblar av glädje med mycket glimt i ögat.