Adams, JohnShort ride in a fast machine
Alanko, PetriAlan Wake – suite
Här är lite text på svenska. denna är inte översatt
Alfvén, HugoBergakungen (hela baletten) 67 min
Den ryske koreografen och dansaren Michel Fokine skrev danshistoria 1910 och 1911, då hans banbrytande koreografier till Igor Stravinskijs lika banbrytande verk Eldfågeln och Petrusjka sattes upp av Ryska baletten i Paris. 1913 besökte han Stockholm och fick upp ögonen för John Bauers suggestiva bilder av troll, skogar och magiska tjärnar. Han föreslog ett samarbete, vilket den scenkonstintresserade Bauer accepterade och de började arbeta på libretto och scenbilder till baletten som skulle heta Bergakungen och ha premiär på Kungliga Operan. Hugo Alfvén knöts till projektet 1915. Vid denna tid var han en av Sveriges mest kända och folkkära tonsättare, med flera populära verk i bagaget, som Midsommarvaka, En skärgårdssägen och sina tre första symfonier. Han var även dirigent för Orphei Drängar och andra populära körer. Processen med Bergakungen blev dock seg och konfliktfylld. John Bauer hade en öppen tvist med Kungliga Operans regissör i tidningarna beträffande sin roll i projektet. Första världskriget försinkade förstås också arbetet, och den 20 november 1918 inträffade ytterligare en tragedi: Ångfartyget Per Brahe förliste i Vättern, och bland de 24 omkomna fanns John Bauer och hans familj. Först 1923, tio år efter Michel Fokines ursprungliga idé, hade baletten premiär. För koreografin stod en av hans elever, Jean Börlin, som 1920 hade varit med och startat Svenska baletten i Paris. Prins Eugen och J.A.G. Acke hade skapat scenografin. Efter ett domstolsutslag 1925 tillerkändes dock John Bauer en del av upphovsrätten. Balettens handling bygger på en medeltida ballad om en vallflicka som blir bergtagen. Inne i berget möter hon Bergakungen, andra troll och sjöjungfrur. Hennes käresta, en vallpojke, lyckas tillslut befria henne med hjälp av skogstrollet Humpe. Hugo Alfvéns musik är kongenial med berättelsen. I 27 avsnitt förmedlar han sagan med sin fenomenala förmåga att skapa bilder och suggestiva stämningar med musik. I tredje takten hör vi för första gången det vemodiga vallhornet, som representerar berättelsens huvudpersoner. Alfvén har skapat folkdanser som känns förhistoriska som urberget, och infernaliska trolldanser som skulle kunna vara komponerade av Hin Håle själv. Här finns översvallande känslor av kärlek, skräck, ensamhet och till slut frihet. Här finns obehagliga ritualer och väldiga bergsalar. Här finns dramatiska gestaltningar av naturfenomen, som snöstorm och gryning. Avsnittet som är betitlat Sommarregn (nummer 13) utmärker sig med sin påtagligt moderna känsla. En oboemelodi slingrar sig över oroliga stråkar, ackompanjerade av flöjtstötar som närmast för tankarna till Jerry Goldsmiths musik till Ridley Scotts rymdthriller Alien (1979). Ett vykort från framtiden mitt i den medeltida balladen, signerat Hugo Emil Alfvén.
Alfvén, HugoFest-Ouverture, op 52 (1944) 10 min
Den 24 september 1944, mitt under brinnande krig, invigdes det stora teaterhuset på Östra Rönneholmsvägen, som idag är Malmö Opera. Prins Wilhelm höll tal vid banketten och den första pjäsen som spelades var Shakespeares En midsommarnattsdröm. Men galakvällen inleddes med musik, nämligen denna Festouvertyr av Hugo Alfvén. Han var den tidens mest kände och folkkäre tonsättare, med ett stort antal verk bakom sig, bland annat fyra symfonier. Midsommarvaka och En skärgårdssägen var vid det här laget redan svenska klassiker. Dessutom var han dirigent för bland andra Siljanskören, Orphei Drängar och Allmänna Sången i Uppsala. Ett återkommande inslag i denna ouvertyr är en bondsk och dansant folkmelodi som introduceras av fagotterna och sedan sprider sig till resten av orkestern. Musiken är full av högtidlighet och yra, vilket passar bra vid detta konserttillfälle, eftersom det den 1 maj 2022 är 150 år sedan Hugo Alfvén föddes.
Alfvén, HugoSymfoni nr 2
Alfvén, HugoSymfoni nr 4 48 min
Andersson, B. TommyBeställningsverk för orgel och orkester
I detta konsertanta verk för orgel och orkester får den stora orgeln visa upp sina klangliga resurser i dialog med orkestern. Tonsättaren och dirigenten B. Tommy Andersson har hela livet haft en stor passion för orgeln som instrument och han har tidigare skrivit en orgelkonsert, Albertus Pictor, för orgel och stråkorkester samt en stor tondikt, Pan, där orgeln har en konsertant roll. Pan är skriven för BBC National Orchestra of Wales och uruppfördes i Royal Albert Hall i London 2015. Andersson har dessutom använt orgel som en viktig del av orkesterbesättningen i flera andra orkesterverk och skrivit verk för soloorgel samt körverk med orgel. Därför var det givet att organisten Carl Adam Landström vände sig till just Andersson för att beställa detta nya verk till invigningen av den nya orgeln i S:t Petri kyrka. Andersson studerade dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för lärare som Kjell Ingebretsen, Jorma Panula, Eric Ericson och Gennadij Rozjdestvenskij. Sedan 2012 är Andersson professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.  
Andersson, FredrikThe Loneliness of Santa Claus för två marimbor 12 min
Den lite lustiga titeln till trots, är detta ett allvarligt och melankoliskt stycke. Marimborna tycks frammana en känsla av en person i isolation och ensamhet, kanske i en isgrotta. Här finns många spännande detaljer att lägga märke till – kristallklart istappsdroppande, gåtfullt tickande och muller från ihållande bastoner i bakgrunden. Fredrik Andersson (född 1973) skapar ofta filmisk musik som har förmåga framkalla bilder hos lyssnaren. Just isolation och enslighet är återkommande teman i hans konstnärskap. Han har bland annat skrivit flera verk om rymden och en hyllning till rymdteleskopet Hubble.
Andrée, ElfridaKonsertuvertyr i D-dur (1873) 11 min
Telegrafist är numera ett utdött yrke, men när det väl begav sig var det ofta musiker som blev de skickligaste. Att ta emot morsesignaler i högt tempo fordrar både musikalitet och rytmkänsla. Elfrida Andrée (1841-1929) var den första kvinnan i Sverige som fick myndigheternas tillåtelse att utbilda sig i båda yrkena. Hon tog organistexamen 1857 och blev telegrafist 1865. Det skedde inte utan kamp. Hennes ambitioner blev föremål för både riksdagsdebatter och lagändringar. År 1867 fick hon äntligen en musikertjänst som matchade hennes begåvning: domkyrkoorganist i Göteborg, där hon kom att stanna resten av sitt liv. Hon blev en stor musikpersonlighet i staden. Förutom organist, var hon verksam som konsertarrangör och tonsättare och skrev bland mycket annat två symfonier och många verk för orgel och piano. Denna konsertuvertyr är ett lyriskt stycke för orkester, som framkallar bilder av surrande sommarlandskap och färgsprakande skymningar.
Antheil, GeorgeOver the Plains
Tonsättaren och pianisten George Antheil var den förste amerikanske tonsättare som blev känd utanför Amerikas gränser. Han turnerade som pianist i Europa och blev på kort tid mycket populär för sina verk som hade en tydlig koppling till jazz. Pianostyckena var mycket rytmiska och perkussiva. Titlarna bidrog till att förstärka imagen kring Antheils konserter: Airplane Sonata, Jazz Sonata, Sonata Sauvage, Mechanisms och Death of Machines. Han var också uttolkare av Arnold Schönbergs på den tiden svårtillgängliga pianomusik. Antheil sökte sig till Paris och blev snart jämförd med kulturpersonligheter som Stravinskij, Picasso, Joyce och Pound. Det var i Paris han komponerade sitt mest kända verk, Ballet mécanique, ett klangligt stycke musik i vilket han använde ett uppbåd av slagverksinstrument som till exempel sirén, elektriska klockor, flygplanspropellrar, en alarmklocka och åtta flyglar. Världspremiären i Paris 1926 blev en sensationell succé men när det året efter framfördes i Carnegie Hall i New York blev det fiasko och han cementerade än mer sitt rykte som 'Bad Boy of Music'. Over the Plains är ett kort tonpoem i Aaron Copland-anda komponerat under och efter andra världskriget. Stycket var försvunnet en tid och dessutom negligerat av efterkrigsmodernisterna, men nu står det på orkesterrepertoaren.
Arnold, MalcomSea shanties
Malcolm Arnold blev inte vid sin läst – och tur var väl det! Han föddes 1921 som den yngste sonen i en tämligen välbärgad och mycket musikintresserad skomakarfamilj. Vid tolv års ålder fick han se Louis Armstrong spela på en konsert och började själv spela trumpet. Redan som 22-åring blev han trumpetstämledare vid London Symphony, men 1944 beslöt han sig för att ta värvning sedan hans bror dött i strid. Besviken över att ha blivit krigsplacerad vid en militärorkester sköt han sig i foten för att slippa vidare krigstjänst. Komponerandet upptog mycket av Arnolds tid och så småningom blev han kompositör på heltid. Hans produktion rymmer bl a 9 symfonier, flera solokonserter och musik till ca 100 filmer, däribland Bron över floden Kwai, samt otaliga verk som bygger på folkmusik, främst hans danssviter med musik från England, Cornwall, Irland, Wales  och Skottland men även kvällens Sea shanties. Den mest kända av sjömansvisorna Arnold bearbetat i denna lilla svit är den första man får höra, nämligen ”What shall we do with the drunken sailor”. Sedan följer ”Boney was a warrior” och sviten slutar med ”Johnny come down to Hilo”. I sviten visar han upp en hel mängd olika sätt att variera de från början rätt så enkla sångerna. Med en stor portion humor och mycket skicklighet förvandlas de till ett fsntsstiskt stycke som är lika roligt att lyssna till som att spela.
Arthur HoneggerConcerto da Camera
Concerto da camera är en dubbelkonsert för engelskt horn och flöjt, som Arthur Honegger komponerade sent i karriären, 1948. I början av första satsen målar det engelska hornet upp en idyllisk gryningsscen. Flöjten svarar som ett solglitter, men sedan intensifieras dramatiken. Den långsamma andra satsen är mystisk och mörk. Soloinstrumenten trevar sig runt varandra som i ett nedsläckt rum. I finalen tänds ljuset och de förenas åter. Arthur Honegger (1892-1955) var en mycket produktiv tonsättare och skrev bland mycket annat tjugo baletter, tio operor och operetter, fem symfonier och musik till 44 filmer, bland annat till den Oscarsbelönade Pygmalion (1938). En av hans elever var för övrigt den legendariske filmmusikkompositören Maurice Jarre.
Artursson, HansSpår (uruppförande av diplomverk) 14 min
Hans Arturson har studerat komposition vid Musikhögskolan i Göteborg och nu senast i Malmö, på diplomnivå. Flera av hans tidigare verk har utgångspunkt i frågeställningar hämtade ur grekisk filosofi. Det går också att skönja ett intresse för naturfenomen i hans musik. I The Ship fångar han stämningen och ljuden på Odysseus skepp under episoden då han och hans otursförföljda skeppskamrater hamnar i ett stiltjebälte mellan Kirkes ö och sirenerna. I Boids har han försökt återspegla starflockarnas säregna mönster musikaliskt.   Stycket som här uruppförs av MSO är Artursons diplomverk Spår. Titeln anspelar bland annat på de avtryck som olika personer, fåglar och andra inspirationskällor har satt i hans musikaliska DNA. Han skriver: ”Jag låter olika, ibland starkt kontrasterande, klangskikt och element mötas. Jag tänker att det påminner om att iscensätta ett drama, där rollkaraktärer med skiftande bakgrund möts och utvecklas. Och i mötet uppstår någonting nytt, som blir mer än summan av delarna – läget förändras.”
Auerbach, LeraPianotrio nr 1
Auerbach har komponerat fyra pianotrior, plus ett verk för samma sättning som heter Postscriptum. Den första trion uruppfördes 1999 och består av tre mycket kontrasterande satser. Preludiet är lekfullt och humoristiskt. Andra satsen lugn och lätt klagande, nästan lite meditativ (andante lamentoso). Verket avslutas med en energisk och vild final (presto). Pianotrio nr. 1 för violin, cello och piano, op. 28 (1992/1994) 1. Prélude 2. Andante 3. Presto
Auerbach, Leraur 24 Preludes för piano
Lera Auerbach föddes i Sovjetunionen 1973 men hoppade som 17-åring av under en vistelse i USA, för att studera piano och komposition. Hon har skrivit fyra symfonier, två requiem och mycket annan musik för olika typer av orkestrar, kammarensembler och solister. 2005 hade hennes balett Den lilla sjöjungfrun premiär på den då nyöppnade Köpenhamnsoperan. 24 preludier för piano skrevs 1998 och framförs här i ett urval om sju stycken som demonstrerar verkets bredd. Nummer fyra är eftertänksam och nostalgisk, elvan dör ut likt havet som drar sig tillbaka i ebb, medan tolvan är hård och hamrande, ”allegro brutale” står det på notbladet. Ur Preludes för solopiano, op. 41 (1998) 4. E-moll. Appassionato - Nostalgico 5. D-dur. Andantino sognando 11. B-dur. Misterioso 12. Giss-moll. Allegro brutale 14. Ess-moll. Allegretto 15. Dess-dur. Moderato 16. B-moll. Allegro ma non troppo, tragico,  
Bacewiczs, GrażynaKonsert för stråkar
Den polska kompositören och violinisten Grażyna Bacewiczs Konsert för stråkar inleder detta konsertprogram, där två stråkkonserter från 1940-talket möter två pianokonserter från 1780-talet. När man hör Bacewiczs nerviga och suggestiva stråkar kan man misstänka att Bernard Herrmann lät sig inspireras av henne när han skrev musik till Hitchcocks filmer ett decennium senare. Man kan lätt föreställa sig den här stråkkonserten som soundtrack till en svartvit thriller med Grace Kelly i huvudrollen. Första satsen spelas under de dramatiska förtexterna. Andra satsen ackompanjerar en mystisk scen med en aning kärlek, men framförallt gnagande ovisshet. Sista satsen skildrar den slutliga jakten och avrundas i triumf. Bacewicz föddes 1909 i Łódź mitt i Polen och tillhör den illustra skara tonsättare som studerat för den legendariska pedagogen Nadia Boulanger i Paris. Efter andra världskriget blev hon professor vid konservatoriet i Łódź. Hon är främst känd för verken som hon komponerade för sitt eget instrument, violinen.
Bacewiczs, GrażynaOuverture 6 min
Energiska pukor och yrande stråkar sätter an tonen i denna triumfatoriska konsertouvertyr. Efter någon minut följer ett kort, långsammare avsnitt där träblåset breder ut sig i folkton, men sedan kommer det högre tempot tillbaka, denna gång med tillägget ”energico”. Det är svårt att föreställa sig att det här är musik som skrevs mitt under brinnande världskrig – i Polen till råga på allt, ett land som sargades svårt både av Nazityskland och Sovjetunionen, men också av allierade bomber. Kanske kan man se den jublande stämningen som en motståndshandling av en tonsättare som tillät sig att se ljus och glädje bortom krutröken, förföljelsen och förstörelsen. Grażyna Bacewicz föddes 1909 i Łódź mitt i Polen och tillhör den illustra skara tonsättare som studerade för den legendariska pedagogen Nadia Boulanger i Paris. Efter andra världskriget blev hon professor vid konservatoriet i Łódź. Hon är främst känd för verken som hon komponerade för sitt eget instrument, violinen. Den som gillar svänget och intensiteten i den här ouvertyren kan med fördel kolla in hennes Konsert för stråkar, som MSO framförde i oktober 2019.
Bach, Johann SebastianFantasi c-moll BWV 906 5 min
Det här är en genre som har sina rötter i improvisationskonsten och musiken befinner sig ofta utanför de gängse formerna och strukturerna. Bachs Fantasi i C-moll är en underbart stökig och vild komposition med mycket kromatik. Någon halvminut in kommer en takt där vänsterhandens stadiga sextondelar möter en drill i högerhanden, vilket kastar ut stycket i ett dramatiskt tempovacuum under en och en halv sekund innan bitarna åter faller på plats.
Barber, SamuelAgnus Dei (a cappella)
Barber, SamuelEssay nr 1
Essay nr 1 är en av Barbers första stora triumfer. Han var 28 år när den legendariske och fruktade dirigenten Arturo Toscanini uruppförde stycket i en radiosändning från New York den 5 november 1938, tillsammans med verket som han har kommit att bli hans mest kända: Adagio för stråkar. I Essay utgår han precis som i en skriven essä från en idé, som han sedan vänder och vrider på. Denna idé utgörs av ett lågmält och mystiskt tema, som presenteras av stråkarna i början. Sedan följer ett mer dramatiskt avsnitt för framförallt träblås, stråkar och piano. Det utmynnar i en kraftfull återgång till ursprungstemat, varefter musiken tynar bort. Barber komponerade ytterligare två verk med titeln Essay, 1942 och 1978.
Barber, SamuelSymfoni nr 1
Trots de stundom tungsinta tongångarna, är Barbers första symfoni en storslagen orkesterfest. Verket komponerades 1936, alldeles före hans stora genombrott och består av en sammanhängande sats, indelad i fyra sektioner. Dramatiken är med redan från början, med ett kraftfullt men oroligt huvudtema som presenteras av stråkarna. De introducerar senare också ett mer lyriskt, böljande tema. Efter ett kort, hetsigt fagottsolo i mitten följer ett lugnt avsnitt, där en oboe svävar över sordinerade stråkar och ger uttryck för sorg och klagan. Det övergår så småningom i ett utdraget och förföriskt crescendo där kompositören slutligen antänder ett sprudlande orkesterfyrverkeri med mullrande brass och dundrande slagverk.
Bartók, BélaDanssvit 18 min
Béla Bartók (1881-1945) hade ett stort intresse för folkmusik och reste under 1900-talets första decennier runt i bergstrakter, fiskesamhällen och lantliga byar i Östeuropa och Nordafrika och skrev ner och spelade in lokal musik. Denna svit består av fem danser, där Bartók på olika sätt kombinerar arabisk musik från Algeriet och Marocko med tongångar från Ungern och södra Rumänien. I slutet kommer en sammanfattande final.
Bartók, BélaDivertimento för stråkorkester
Det börjar som en tornado – en stormig och uppsluppen inledningssats med effektfulla rytmiska figurer. Kontrasten till andra satsen är enorm. ”Molto adagio” står det i partituret, mörker och dysterhet råder. I mitten stegrar sig ett utdraget, blodisande crescendo. Detta lugubra känsloläge är märkligt – och därmed spännanande – eftersom benämningen ”divertimento” i regel anspelar på underhållning och lättsamhet. I den raska och dansanta finalen är dock feststämningen tillbaka. Divertimento för stråkar komponerades på endast femton dagar. Verket uruppfördes i Basel i juni 1940 och är den sista kompositionen som Bartók färdigställde innan han emigrerade till USA på grund av andra världskriget och hemlandet Ungerns medlöperi gentemot Hitler.
Bartók, BélaKonsert för viola och orkester
”Några passager kommer högst troligt att visa sig vara obekväma eller ospelbara”, skrev Bartók i ett brev till beställaren, den skotske violasten William Primrose. Han förklarade vidare att utkastet till konserten var klart och att det bara återstod ”mekaniskt arbete”. Kort därefter avled Bartók i leukemi, 64 år gammal. Konserten räknas som hans sista verk. Hans elev och landsman Tibor Serly (1901-1978) tog på sig att slutföra verket, men det visade sig vara mer än mekaniskt arbete, bland annat för att utkasten var en enda röra. Bartók hade komponerat på lösa, opaginerade notpapper, inte sällan med andra skisser på. Sammanställningsarbetet tog Serly tre år och konserten kunde äntligen uruppföras den 2 december 1949, mer än fyra år efter tonsättarens död. Verket består av tre sammanhängande satser och börjar med ett stillsamt tema i violan, både melankoliskt och kusligt. Andra satsen börjar i bön och kontemplation, men växer sedan i intensitet. Finalen är ett tekniskt kraftprov för solisten, som dock får några välförtjänta pauser i form av vackra orkestermellanspel med nostalgisk touch.
Beat, JanetAtelier för blåskvintett
Janet Beat föddes 1937 och är uppvuxen på nordengelska landsbygden där naturens ljud tidigt fascinerade henne. Sittandes ute i skogen lyssnade hon intensivt efter fåglarnas läten, bruset från en bäck, spelande insekter, vindens sus i träden och klangen i stammar som hon knackade på. När hon blev äldre fick hon följa med till olika fabriker, eftersom tanken var att hon skulle ta över familjens ingenjörsfirma efter studierna. Även om Beat valde en annan väg så satte fabrikernas klangvärld djupa avtryck i hennes musikaliska medvetande, men fabriksbesöken väckte även intresset av hur maskiner och teknik fungerar. Detta intresse, tillsammans med hennes intresse för klang och musik, förde henne tidigt in på skapandet av elektronisk musik. Beat spelade också piano och horn, och mötet mellan akustiska och elektroniska uttryck är något av Beats signum. Flera av hennes verk bygger på naturljud, såsom fågelläten och valsång, som på olika sätt processats och utgör en bakgrund till ett akustiskt soloinstrument. Vid sidan om olika klanger så är konst en stor inspirationskälla för Beat och Atelier är lite av en rundvandring i en ateljé med konstverk av några av Beats favoritkonstnärer. Det är en väldigt brokig konstsamling vi får ta del av; ett expressionistiskt stilleben med narcisser av René Couturier, Paul Klees något burleska sprattelgubbe, en stilla skogssjö av Walter Lestikow. Flight av Edward McKnight Kauffer passar väldigt bra som avslutning på Beats svit med sin koppling mellan abstrakt konst och natur. Träsnittet ser vid första anblick ut att vara ett svartvitt rombiskt mönster, men det omvandlas gradvis till att vara en fågelflock fångad i flykten. Trots de väldigt olika konstverken binds svitens kontrasterande satser ihop musikaliskt av ett tema som går igen i ett par satserna.
Beethoven, Ludwig van15 Variationer och Fuga Ess-dur Op.35 "Eroica-variationerna"
Under några år i början av 1800-talet var Beethoven uppslukad av en melodi som han vände och vred på i olika sammanhang. Första gången var 1801 i finalen till baletten Prometheus. Året efter i dessa pianovariationer, och 1802-1804 fullbordades temat i finalen till den monumentala Symfoni nr 3. Tonsättaren är mycket metodisk i dessa så kallade Eroicavariationer. Stycket börjar med temats basgång, som sedan varieras på tre sätt. Först cirka tre minuter in presenteras temat i sin helhet. De femton variationerna är en uppvisning i Beethovens underbara fantasi, humor och skicklighet. Stycket avslutas med en virvlande fuga.
Beethoven, Ludwig vanFidelio
Handlingen – snabbversionen Florestan hålls fången i en håla. För att rädda honom ikläder sig hans maka Leonora en ung mans dräkt, kallar sig Fidelio och tar anställning i det fängelse där Don Pizarro, den ädle Florestans vidrige vedersakare härskar. Hon hjälper fångvaktaren Rocco i hans bestyr. Ett sidotema är att Roccos dotter Marzelline börjat hysa ömma känslor för unge Fidelio, vilket gör hennes tidigare pojkvän Jaquino ledsen. Emellertid stundar inspektion av fängelset. Då blir Don Pizarro desperat; han måste röja Florestan ur vägen, denne har redan uppgetts vara död. Guvernören Don Fernando avslöjar all falskhet och grymhet och släpper fångarna loss. Florestan och Leonora återförenas, kärlek triumferar och ljus sprider sig över anstalten, på vars gård de befriade fångarna uppstämmer i en hymn i C-dur. Frihet besegrar fångenskap, det onda viker för det goda.
Beethoven, Ludwig vanLeonore Ouvertyr nr 3
Beethovens enda opera Fidelio har en stormig tillblivelseprocess. Han reviderade den tre gånger och skrev en ny ouvertyr till varje version. Operan hade titeln Leonore vid urpremiären den 20 november 1805 – mitt under den franska ockupationen av Wien. Året efter strök han ner den avsevärt, men den versionen lades ner efter premiären på grund av meningsskiljaktigheter mellan tonsättaren och teaterledningen. Det är uvertyren till denna som idag kallas nummer tre. 1808 planerades en uppsättning i Prag, men kom aldrig till premiär. Den slutliga versionen hade premiär den 23 maj 1814. Efter allt strul med Fidelio är det inte märkligt att Beethoven höll sig borta från operagenren under resten av sitt liv.
Beethoven, Ludwig vanPianokonsert nr 3 34 min
Musikhistoriens ledande tonsättare har utmärkt sig genom att gå sin egen konstnärliga väg. Beethoven utvecklade och omvandlade symfoniformen. Tredje satsens menuett blev ett scherzo och tyngdpunkten i symfonierna lades allt oftare till sista satsen som vanligen blev mycket längre än övriga satser. Hans nionde och sista symfoni räcker som exempel. Detta gav fröet till den ensatsiga ”symfoniska dikten” som växte fram under 1800-talets romantik hos tonsättare som Berlioz, Liszt, R. Strauss och Sibelius. Pianokonsert nr. 3 är som de allra flesta solokonserter, tresatsig. Detta verk är ytterligare ett exempel på Beethovens vilja att förnya. Tonartsbytet c-moll till E-dur mellan sats ett och två överraskar. En solokonsert skulle vara solistisk och virtuos i solostämman men Beethoven motarbetade även den traditionen och skrev en utarbetad solostämma integrerad med orkestern som fick en enklare ackompanjerande roll. Detta förebådade en ny stil, den symfoniskt konserterande. Beethoven själv spelade solostämman vid uruppförandet. Notbladet hade endast sporadiska halvt oläsbara skisser sades det och eftersom han inte hunnit skriva ner noterna var han tvungen att spela solostämman ur minnet!
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 1
Med ett försiktigt C7-ackord inleds en av musikhistoriens märkligaste och mest inflytelsefulla verksserie, Beethovens nio symfonier. Den 22-årige Beethoven hade 1792 flyttat från födelsestaden Bonn till den europeiska musikens centrum Wien. Mozart hade dött ett år tidigare och Haydn stod på höjden av sin karriär. Beethoven studerade och komponerade flitigt under sina första år i staden, men verkade framförallt som musiker. Han debuterade som pianist 1795 och blev en beryktad improvisatör. Ungefär samtidigt drog han de första taktstrecken till sin Symfoni nr 1, men det verkliga arbetet skedde 1799-1800. Den uruppfördes den 2 april 1800 i den prestigefulla Hovteatern i Wien. Symfonin är ett wienklassicistiskt verk i Mozarts och Haydns anda, som tillsammans med Symfoni nr 2 kan sägas sätta punkt för denna musikaliska tradition.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 2
Det var när Beethoven arbetade på sin andra symfoni som han fick veta att hans nedsatta hörsel så småningom skulle sluta i total dövhet, en insikt som skulle kunna skapa sorg hos vem som helst, och som självfallet är ett särskilt hårt slag för en kompositör. I djupet av sin förtvivlan skrev han i oktober 1802 det så kallade Heiligenstadttestamentet till sina yngre bröder Carl och Johann, där han redogjorde för sina kval: ”Jag skulle ha avslutat mitt liv, det enda som avhöll mig var konsten. Det verkade omöjligt att lämna världen innan jag hade skapat allt det som jag kände mig kallad att skapa.” Gör då denna allvarliga bakgrund Symfoni nr 2 till ett dystert verk? Inte alls. På det hela taget är det munter musik, till och med den långsamma larghettosatsen innehåller sprudlande och smittsamma melodier. Det är musik av en kompositör som avstått från självmordet och valt livet.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 3 "Eroica"
Med sin tredje symfoni tog Beethoven ett rejält kliv framåt, från wienklassicismen, mot romantiken, som kom att bli 1800-talets främsta musikaliska inriktning. Han omdefinierade också symfonin som konstform. Från att ha varit en genre som i mångt och mycket hade fungerat som bakgrundsmusik och underhållning för aristokratin, gjorde han den till ett verktyg för konstnären, att formulera manifest, idéer och tankar med. Som i detta fall: beundran för heroism, eroica. En av symfonins höjdpunkter är Begravningsmarschen (andra satsen) och i synnerhet det mäktiga partiet i mitten. Det är ett långsamt svällande crescendo, där det låter som att den väldiga orkestermotorn når maximalt varvtal och växlar upp, och växlar upp, och växlar upp fram till ett klimax, som följs av en dramatisk tystnad. Den tredje satsen är ett scherzo som karaktäriseras av hornens livliga stötar, och finalen utgörs av tio variationer av det nedtonade tema som stråkarna presenterar med pizzicato i satsens början. I slutet höjs plötsligt tempot radikalt till presto och den sista triumfatoriska minuten faller över lyssnaren som en överlastad bokhylla. Symfoni nr 3 uruppfördes i Wien den 7 april 1805.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 4
I Symfoni nr 4 leker Beethoven med publikens förväntningar. Introduktionen utlovar något oerhört allvarligt och högstämt, men så kommer en tvärvändning och han låter resten av verket genomsyras av sprudlande munterhet och livsglädje. Symfonin kom till under det extremt produktiva året 1806, då han komponerade sin berömda Violinkonsert och Pianokonsert nr 4, samtidigt som han reviderade operan Fidelio, som haft premiär året innan. Han var också mitt uppe i arbetet med det som skulle bli hans femte symfoni. På sommaren fick han dock en beställning på en ny symfoni av en musikälskande släkting till hans mecenat, prins Lichnowsky, och under en vistelse på prinsens slott under september och oktober 1806, komponerade han Symfoni nr 4. Musikaliskt är den ett återbesök i wienklassicismen. Den långsamma andra satsen är beryktad för sin skönhet. Tredje satsen är en virvlande menuett och i finalen går tempot egentligen ner något, men energin skruvas upp rejält, bland annat genom de bubblande soloinsatserna från de olika träblåsinstrumenten. Symfoni nr 4 uruppfördes i Wien i mars 1807.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 5 – Ödessymfonin
Det finns många teorier och spekulationer kring det ikoniska inledningstemat till Beethovens Symfoni nr 5. Vad är de där tonerna för något egentligen? Vad var det som inspirerade tonsättaren? Men den stora frågan bör istället vara denna: Varför skulle det behövas några förklaringar bortom det faktum att Beethoven är en av de största tonsättarna genom tiderna? Varför skulle det vara nödvändigt att söka teorier och förklaringar till att han kunde konsten att skapa briljanta melodier? Det var ju hans jobb! Temat består av rytmen ”di-di-di-daaa”, satt i tonerna G-G-G-ESS. Och så en gång till, ett tonsteg lägre. Det är allt! En av hemligheterna bakom temats storhet är just den här enkelheten. Det låter kraftfullt, men skulle lika gärna kunna spelas på första blockflöjtslektionen. Har man väl hört melodin en gång sitter den i skallen för alltid. Alla, även folk som är helt tondöva, kan nynna den, eftersom den mer handlar om rytm än om toner. Det räcker att slå den med fingrarna mot bordet, så förstår de flesta direkt vad det är frågan om. Det finns dock en spännande detalj som inte alltid framgår, och det är att temat börjar med en åttondelspaus, och alltså inte direkt på taktens första slag. Detta hörs tydligare när temat spelas integrerat med de andra stämmorna längre in i satsen. Men låt inte den monolitiska första satsen stå i vägen för resten av den här symfonin. Andra satsen börjar med ett böljande tema i stråkarna, och växer och växlar mellan storslagenhet och tvivel. I tredje satsen kommer huvudtemats rytm tillbaka, först i bleckblåset, sedan i stråkarna. I slutet av satsen skapar Beethoven en spöklik ljudbild med pukorna innan han låter finalen blomma ut i all sin prakt. Beethoven började skissa på det som kom att bli Symfoni nr 5 redan 1804, men lejonparten av arbetet ägde rum 1807-1808. Verket hade premiär i Wien den 22 december 1808 tillsammans med bland annat Symfoni nr 6.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 6 Pastoral 43 min
Beethovens Symfoni nr 6 (Pastoralsymfonin) uruppfördes samtidigt som den femte i december 1808 och är en musikalisk utflykt på landet. Programmet formuleras i satsbeteckningarna: Sats 1. ”Ankomst till landsbygden, muntra känslor uppstår.” Lägg märke till hur Beethoven jobbar med repetition. Temat som lanseras i första takten går i en loop under stora delar av satsen, vilket skapar en meditativ känsla. Sats 2. ”Scen vid bäcken.” Här representerar repetitionerna det rinnande vattnet. Flöjten gestaltar näktergalen, oboen är vakteln och klarinetterna göken. Sats 3. ”Uppsluppen samling av landsbygdsbor.” Dans, skratt och högljudda diskussioner, som avbryts abrupt av ett annalkande oväder. Sats 4. ”Åska, storm.” Det ystra sällskapet skingras och söker skydd undan regn och åska. Fönsterluckor och ladugårdsdörrar stängs, tvätten tas in. Sedan drar ovädret undan lika plötsligt som det kom. På avstånd hörs utdöende åskmuller. Sats 5. ”Herdens sång. Känslor av glädje och munterhet efter stormen.” Solen tittar fram, det droppar hemtrevligt från taken, luften är frisk. Notera att Beethovens inte har tänkt sig detta som illustrerande musik, även om det är oundvikligt när det gäller t.ex. åskan och vinden i fjärde satsen. Istället ska tyngdpunkten ligga på de känslor som naturen väcker i oss när vi möter den. ”Mer uttryck för känsla än måleri”, instruerade Beethoven i partituret.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 8
Den åttonde symfonin komponerades 1812 och uruppfördes i Wien i februari 1814. Den utmärker sig från den föregående och den följande med att vara tämligen enkel och opretentiös. Den är också den kortaste av Beethovens symfonier. Tonerna verkar inte ha fästs på notpappret med möda och djupa baktankar, utan av mycket smittande lust. Men detta är en lätthet som ställer väldiga krav på orkestern, särskilt när den är stor. Symfonin är full av lekfulla detaljer, som första satsens extremt långa forte fortissimo-avsnitt, den muntra andra satsen och den utdragna finalen – verket liksom vägrar att ta slut. Beethovens första åtta symfonier uruppfördes varje eller vartannat år mellan 1800 och 1814. Men sedan blev det tyst på symfonifronten. Det skulle dröja tio år till hans nionde och sista symfoni hade premiär. Under denna tid skrev han bland annat sina sex sista pianosonater (27-32). Han blev också helt döv och kunde bara kommunicera genom skriven text.
Beethoven, Ludwig vanSymfoni nr 9, "An die Freude"
Beethoven började arbeta på Symfoni nr 9 hösten 1822 och uruppförandet skedde på Theater am Kärntnertor i Wien, den 7 januari 1824. Det har blivit ett av de där ikoniska ögonblicken i musikhistorien, som det vuxit fram en egen mytologi kring, lite som skandalpremiären av Stravinskijs Våroffer 1913. Den stora skillnaden var att Symfoni nr 9 blev en gigantisk succé. Den blev också något av ett konstnärligt bokslut för Beethoven, som avled tre år senare 56 år gammal. Den nionde symfonin börjar i allvar, men redan tidigt glimmar de kända melodierna från den jublande finalen igenom. Andra satsen (molto vivace) är ett av Beethovens mest kända stycken och förekommer bland annat på en framskjuten position i Stanley Kubricks kultfilm A Clockwork Orange (1971). Filmens huvudperson Alex är en stor beundrare av ”Ludwig Van”, och låter musiken ackompanjera sina våldsfantasier, “Oh bliss, bliss and heaven... Oh, it was gorgeousness and gorgeousity made flesh...” Den stora innovationen med Symfoni nr 9 är att Beethoven inkluderade text och sång i den symfoniska formen. Därmed visade han vägen för efterföljare som Berlioz, Mendelssohn, Liszt, Mahler och många andra som också har använt sång i sina symfonier. Texten till finalen hämtade han från Friedrich Schillers dikt An die Freude och själva glädjetemat är en utveckling av en melodi från hans egen Koralfantasi från 1808. Första gången en människoröst hörs i en symfoni, yttras orden ”O Freunde, nicht diese Töne!” ”O, vänner, inte dessa toner! Låt oss istället stämma upp i något angenämare och mer fröjdefullt!” Sedan följer Schillers text för gigantisk kör och solostämmor i olika konstellationer. Det är ett av musikhistoriens mest monumentala verk, fullt av fantastiska detaljer och med ett vackert och enkelt budskap: Vänskap! Kärlek! Glädje! ”Seid umschlungen, Millionen!” Omfamna varandra, ni miljoner!
Berg, APianosonat op 1 10 min
ALBAN BERG (1885-1935) PIANOSONAT OP 1 Alban Berg hörde till tolvtonsprofeten Arnold Schönbergs innersta elevkrets mellan åren 1904 och 1910 men han kom aldrig att bli någon lärd och sträng teoretiker. I grund och botten var han romantiker, och i Brahms efterföljd planerade han att som 25-åring skriva en stor tresatsig pianosonat. Han ägnade sommaren 1909 åt detta projekt, men när första satsen var klar var också lusten och inspirationen slut. Han vände sig till sin lärare och fick rådet att nöja sig med en sats. Så fick det bli: Pianosonat op 1 har bara en sats, och den har en klart romantisk underton. Även om sonaten är ett fint exempel på klassisk sonatform så är den ibland angivna tonartsbeteckningen h-moll bara angiven av konvention. I själva verket finns här så många utvikningar från grundtonarten att sonaten av det skälet måste räknas till den nya musikens portalverk. Här finns många kontrapunktiska och harmoniska kombinationer som dittills varit okända men som senare skulle bli vanliga. Uruppförandet ägde rum i Wien 1911 och gjorde då ingen lycka. En recensent erkände dock att han tyckte sig finna en antydan till begåvning hos denne tonsättare. Berg gladdes, för han var inte bortskämd med sådant beröm. I dag räknas han till 1900-talets viktigaste tonsättare. STIG JACOBSSON
Berlioz, HectorBenvenuto Cellini
Berlioz, HectorLe Corsaire, ouvertyr (1844) 8 min
Knivskarpt skär det snabbseglande fartyget de skummande vågorna. Violinernas löpningar ger liv åt solens glitter och vattnet som stänker kring stäven. Ombord finns de fruktade korsarerna – sjörövare som med franska statens goda minne kapade fiendesidans handelsfartyg från medeltiden fram till mitten av 1800-talet. Det högtidliga temat som återkommer genom stycket hade passat utmärkt i en äventyrsfilm med Errol Flynn. Hector Berlioz föddes i östra Frankrike 1803. Hans far ville att sonen skulle bli läkare och motsatte sig allt prat om konstnärlig utbildning, så han fick ägna sig åt musiken i smyg. Sedan medicinstudierna havererat 1824 fokuserade han dock helt på att skapa musik. Han skrev ett stort antal framstående stycken, bland de mest kända finns Symphonie fantastique (1830) och hans mäktiga requiem (1837). Han avled i Paris 1869.
Berlioz, HectorLes nuits d´étè 30 min
Sångcykeln Les nuits d’ete (Sommarnätterna) komponerades för piano och röst 1841. Berlioz förfärdigade denna orkesterversion 1856. De sex sångerna bygger på dikter av hans vän Théophile Gautier. De utgör inget kontinuerligt narrativ, men det är lätt att väva samman dem till en fragmentarisk kärlekssaga. Den första sången har titeln Villanelle, som är ett versmått, och handlar om ett förälskat par på skogspromenad. En skrämd kanin rusar iväg, hjorten beundrar sina horn i en källa. I andra sången blir stämningen mörkare. Kvinnan hemsöks av spöket efter rosen som hon bar på sin klänning under föregående dag. ”Denna svaga parfym är min själ”, viskar den. Mörkret fullbordas i tredje sången: kvinnan har avlidit och mannen sörjer sin älskade, ”Ack, att hissa segel över havet utan kärlek”. Sång fyra är en känslosam åkallan av den älskade och femman utspelar sig vid hennes vita gravsten, som skuggas av en idegran. I sjätte sången verkar de älskade vara återförenade på en mystisk båt, med åror av elfenben, roder av guld och segel av en änglavinge.
Berwald, FranzOuvertyr till Estrella di Soria
Franz Berwald fick som mycket ung violinlektioner av sin far, som var anställd vid hovet. Redan som nioåring debuterade han och blev så småningom violinist och senare altviolinist i hovkapellet. Kronprins Oscar, sedermera Kung Oscar I, stöttade Berwald och såg till att han fick medel att resa ut i Europa för att få nya musikaliska impulser. En av resorna gick till Berlin där Berwald 1829 träffade Mendelssohn. Berwalds musik fick ett ljumt mottagande i Sverige och han stannade därför en tid i Berlin och odlade sitt intresse för sjukgymnastik, förestod ett medicinskt gymnastikinstitut och blev den förste i världen att inom vården använda mekaniska hjälpmedel, som han dessutom själv uppfunnit. Operan Estrella di Soria låg klar 1841 men fick inte sitt uruppförande vid Kungliga Operan i Stockholm förrän 1862 och har aldrig fått en plats på operarepertoaren. Ouvertyren är desto oftare framförd och har blivit ett av Berwalds mest kända verk. Den bygger huvudsakligen på Estrellas stora aria i första akten.
Berwald, FranzOuvertyr ur operan Estrella de Soria (1841) 8 min
Berwalds första opera utspelar sig i Kastilien på 1400-talet. I handlingens centrum står hertiginnan Estrella de Soria, som blir sviken av mannen hon vill gifta sig med, en segerrik fältherre. I tredje akten planerar hon en blodig hämnd, men allt slutar med att den åtrådde lyckas fly till sjöss med en annan kvinna och Estrella stöter en dolk i sitt bröst. Operan uruppfördes 1862, men har knappt spelats sedan dess. Vissa delar har dock blivit välkända genom åren, framför allt denna ouvertyr, som fångar operans dramatik och tragik på ett gripande sätt.
Berwald, FranzTraumreise
Traumreise består av nio romanser på svenska, franska och tyska av Franz Berwald (1796-1868), ursprungligen komponerade för röst och piano. Den första är mycket känd och inleds med orden ”Ute blåser sommarvind / göken gal i högan lind”. Men flera av då åtta följande sångerna var länge bortglömda, tills de återfanns av sopranen Lisa Larsson i Kungliga Musikaliska Akademiens bibliotek. Hon gjorde urvalet och bad sedan malmökompositören Rolf Martinsson att sammanfoga och orkestrera romanserna till vad Martinsson kallar en ”orkesterlied-cykel”. Resultatet är en drömlik resa mellan olika stämningar, berättelser och språk. Verket uruppfördes i Zürich i november 2018.
Birtwistle, HarrisonEndless Parade 17 min
Bizet, GeorgesHabanera, ur Carmen
Bizet, GeorgesOuvertyr, till Carmen
Bizet, GeorgesVotre toast, Nr 14 Couplets, ”Toreadorarian”, ur Carmen
Borisova-Ollas, VictoriaOpen Ground 10 min
Borodin, AlexanderSymfoni nr 2 28 min
Inledningsmottot är ytterst kraftfullt och ödesmättat, ja till och med hotfullt. Ibland försöker mer vänligt sinnat träblås ta sig igenom det mörka dammoln som de ihärdiga tonstötarna piskar upp genom hela första satsen, men utan framgång. Det är mäktigt, tungt, vackert och mycket ryskt. Scherzot som följer utgör en formidabel kontrast med sin fjäderlätta grace. Hornisterna gör en heroisk insats med de ultrasnabba pulsen i bakgrunden, som skapar associationer till fladdrande fjärilsvingar eller subtila beröringar. Eller en underbar gammal motorbåt. I den långsamma tredje satsen skapas den bärande melodin initialt av samspelande klarinett, horn och harpa. Efter ett känslofyllt klimax klingar musiken ut, och går sömlöst över i finalen, som genomsyras av feststämning med dans och berusning. Alexander Borodin (1833-1887, uttalas baradín) var läkare och forskare inom organisk kemi. Han hade skrivit del musik i barn- och ungdomen, men det var först som 29-åring som han började ta lektioner i komposition. Musiken förblev dock en andrasyssla för honom vilket gjorde att kompositionsprocessen blev väldigt utdragen. Men med tid följer eftertanke och reflektion. Han började jobba på Symfoni nr 2 1869 och den uruppfördes den 13 mars 1877.   Med detta tillvägagångssätt blev Borodins verkskatalog ganska tunn. Men det har inte hindrat honom från att idag betraktas som en av de stora ryska tonsättarna. Han var mycket uppskattad av sin samtid också. Bland hans beundrare (och nära vänner) fanns Franz Liszt och Nikolaj Rimskij-Korsakov. 
Bottesini, GiovanniKontrabaskonsert nr 2 h-moll
En av de som bidragit mest till att lyfta fram kontrabasen som soloinstrument är italienaren Giovanni Bottesini (1821-1889). Genom sina bejublade framträdanden på scener runt om i Europa, USA och Kuba öppnade han publikens ögon och öron för instrumentet. Han var också verksam som dirigent och tonsättare, och förutom ett stort antal soloverk för sitt instrument, skrev han också kammarmusik och ett tiotal operor. Han slutade sina dagar som direktör för konservatoriet i Parma. Kontrabaskonsert nr 2 är komponerad 1845 och inleds med en vemodig melodi. I slutet av satsen demonstreras instrumentets oanade möjligheter i en halsbrytande kadens. Den långsamma andra satsen är längtansfull och lyrisk, och har nästan något sångbart över sig. Finalen är en livlig historia med underbart basmuller och ett överraskande och triumfatoriskt slut.
Boulanger, LiliD'un matin de printemps 5 min
Lili Boulanger föddes i Paris 1893 och visade sig tidigt vara ett musikaliskt underbarn. 1913 fick hon som första kvinna det prestigefyllda konstnärspriset Prix de Rome. Hon hade en mycket lovande tonsättarkarriär framför sig, men avled av ohälsa redan fem år senare, 24 år gammal. Under slutet av sitt liv assisterades hon av sin storasyster Nadia, som tog diktamen vid hennes sjukbädd. D'un matin de printemps (”Från en vårmorgon”) skrevs för piano och violin våren 1917. Hon färdigställde orkesterversionen i januari 1918, två månader före sin död. Det är ändå ett verk som spritter av energi. Man hör hur de skira kronbladen spänner sina muskler till det yttersta för att tränga igenom knoppens pansar. Man känner vårens glädje och förväntningar, och de studsande rytmerna ger förnimmelser av sensuell beröring. Efter Lilis död gjorde Nadia Boulanger det till sin livsuppgift att sprida sin systers musik. Hon kom också att bli en av 1900-talets mest legendariska pedagoger i komposition och musikteori.
Boulanger, LiliD’un soir triste, för violin, cello och piano
Som mycket ung kunde man konstatera att Lili Boulanger var ett musikaliskt underbarn med absolut gehör och fotografiskt minne. I ett hem som genomsyrades av musik och där tonsättare som Gounod och Fauré var frekventa gäster hos Lilis far, även han kompositör, fanns alla möjligheter för henne att tidigt utvecklas som musiker och tonsättare. Hon fick redan som sexåring följa med sin syster Nadia på lektioner på konservatoriet i Paris innan hon sedan själv började studera där. Hon vann 19 år gammal kompositionstävlingen Prix de Rome, en tävling där tidigare hennes far vunnit och Nadia kommit tvåa i. Allt borde egentligen leda till en stor och rik tonsättargärning - problemet var ju bara hälsan! Svåra sjukdomsperioder i vad man då kallade inälvstuberkulos kom att prägla hela hennes liv. Sjukdomen, som vi idag kallar Crohns, orsakade inte bara svåra smärtor utan gjorde henne också mycket svag och trött. D’un soir triste är det sista hon kunde skriva ner själv då sjukdomen även påverkade hennes leder. Hennes sista stycke samt delar av de fantastiska orkestreringarna av D’un soir triste och D’un matin de printemps fick Nadia hjälpa henne att skriva ned. Det är inte helt fastställt när styckena började skrivas, men man vet att Lili genomgick en operation året innan hon dog. Ett vanligt antagande är att den hoppfulla och livsbejakande D’un matin de printems (En vårmorgon) till stora delar kom till innan operationen som man hoppades skulle göra henne frisk och att D’un soir triste (En sorglig kväll) skrevs när man kunde konstatera att operationen inte hjälpt. Lili dog 1918, bara 24 år gammal.
Boulez, PierreDomaines för klarinett 15 min
Pierre Boulez hör utan tvekan till de mest betydande i modern fransk musik. Han gick i lära hos bl a Messiaen vid konservatoriet i Paris efter att först ha studerat matematik, så det är kanske inte så konstigt att han blickade vidare mot serialismen med Schönberg som ledstjärna. Förutom att komponera egen musik engagerade han sig tidigt för att sprida den moderna musiken till folket. 1954 var han med och skapade festivalen Domaine Musical, en av de första med enbart modern musik på repertoaren. Parallellt med sin karriär som tonsättare var Boulez en ledande dirigent som gärna grep sig an nyare musik. Hans otaliga inspelningar på Deutsche Grammophon visar på hans stora bredd med alltifrån Stravinskij till Bartok till Varèse till Mahler. Ett av de största uppdragen han fick var att dirigera Der Jahrhundert-Ring, dvs. uppsättningen av Wagners Nibelungens ring vid 100-årsjubileet i Bayreuth. Boulez kompositioner är som sagt oftast seriella, men de innehåller nästan alltid olika sätt att förändra framförandet. Hans Domaines består av sex stycken delar, sex Cahier (ungefär anteckningshäften) i olika tonarter.  Varje Cahier består av sex fragment som är mellan en och sju takter långa. Dessa fragment skall spelas enligt ett visst schema och när man spelat alla Cahiers så skall man spela dem igen i, fast i omvänd ordning. På så sätt kommer den första insatsen man hör också att bli den sista.
Brahms, JohannesEin deutsches Requiem
Mozarts Requiem är ett av hans mest älskade verk. Andra exempel är Verdi, Fauré, Britten, Berlioz, Bruckner och Schnittke. Dödsmässans text börjar med de högtidliga orden ”Requiem aeternam dona eis Domine”, ”Giv dem evig vila, Herre” och följer sedan den katolska gudstjänstens liturgi, med nattvard, lovsång, trosbekännelse och så vidare. Johannes Brahms var en troende man och ville därför göra ett requiem som var relevant för honom. Det vill säga på tyska istället för latin, och utifrån Luthers bibel istället för katolsk liturgi. Han sammanställde själv en text utifrån ett femtontal bibelställen, främst ur Nya Testamentet, men också ur Jesaja, Psaltaren och tilläggen till Gamla Testamentet. Idén till ett tyskt requiem kan spåras till 1856, då Brahms var 23 år gammal. Några år senare började han skissa på ett utkast, men arbetet låg nere under första hälften av 1860-talet. Efter att hans mor avlidit i början av 1865 började han jobba på verket igen. Den slutliga versionen hade premiär på Gewandhaus i Leipzig den 18 februari 1869. Inledningsraderna kommer ur Matteusevangeliets Bergspredikan och sätter an tonen: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”. Brahms har valt flera bibelställen där tron och den troendes belöning beskrivs genom jordbruksmetaforer. ”Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.” ”Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn.” Hans övergripande budskap är att tålamodet och tron kommer att ge riklig belöning. Livet på jorden är flyktigt i jämförelse med det som komma skall: ”Bara en vindfläkt är människan”. Här finns inget mörker av det slag som finns i den katolska originalversionen av Requiem-mässan, tänk på t.ex. Mozarts och Verdis himlastormande Dies iræ, Dies illa-satser. Världen skall förgöras i aska på vredens dag, förkunnar kören, ”Solvet sæclum in favilla”. Basuner ska dåna och de döda resa sig från sina gravar. Frånvaron av denna dramatik gör inte att det saknas storslagna partier i Ein deutsches Requiem. Den andra satsen, den långsamt framskridande ”Denn alles Fleisch es ist wie Gras”, är ett av körrepertoarens allra mäktigaste verk. Det handlar om livets förgänglighet och kraften i Guds ord. ”Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset vissnar och blommorna faller av. Men Herrens ord består i evighet”. Att uttrycka världens undergång med vredgade toner och forte fortissimo, som Verdi och Mozart gör, är ju på alla sätt och vis passande och kongenialt. Men Brahms gör tvärtom på ett spännande och konstnärligt intressant sätt. Han använder kraftfull och storslagen musik för att berätta om det lilla, knappt märkbara: Det prasslande gräset. En torr blomma som faller till marken ...
Brahms, JohannesHaydnvariationer
År 1873 var Brahms fyrtio år. Hans första symfoni låg ännu tre år framåt i tiden, och han komponerade främst vokalmusik – men också dessa fantastiska variationer på ett tema som han hittade i ett verk av Haydn. Haydn i sin tur hade förmodligen hittat det i en gammal pilgrimspsalm tillägnad S:t Antonius – den egyptiske eremiten som på 300-talet grundade en gemenskap som kom att ligga till grund för klosterväsendet. Stycket inleds med en högtidlig presentation av själva temat. Värdigt skrider det fram, som ingångsmusiken till ett bröllop eller en kröningsceremoni. Sedan följer åtta kärnfulla och infallsrika variationer. Den första är sprudlande och ljus, den fjärde är eftertänksam och romantisk, den sjätte för tankarna till jakt och skog med sina friska hornstötar. I slutet av finalen återkommer ursprungstemat på ett himlastormande sätt.
Brahms, JohannesIII Poco allegretto ur Symfoni nr 3
Brahms, JohannesKvintett för klarinett och stråkkvartett
I december 1890 meddelade Johannes Brahms sin förläggare att den nyss avslutade stråkkvintetten skulle bli det sista han komponerade. Vid 57 års ålder tyckte han att den kreativa ådran sinat och han ämnade tillbringa återstoden av sitt liv åt att ordna sina affärer, bearbeta några av sina äldre tonsättningar och bara ta det lugnt. Redan 1891 var han dock igång och skrev igen, inspirerad av att ha hört klarinettisten Richard Mühlfeld på en konsert. Brahms skrev på kort tid en klarinettrio, två klarinettsonater och klarinettkvintetten, men inspirationen räckte även till några sånger och pianostycken. Kvintetten brukar räknas till Brahms mest betydande kammarverk och många är de som tolkat det ständiga växlandet mellan dur och moll, sprittande glädje och melankoli, som den åldrande tonsättarens reflektion över sitt liv. Hur det än är med den saken kan man konstatera att Brahms på ett mästerligt sätt bygger den sista satsen på element från de tidigare och framför allt då första satsen så att början och slut hänger ihop som en helhet.
Brahms, JohannesPianokvartett nr 1 40 min
Beethovens efterträdare eller talanglös bastard? Ja, det är väl få tonsättare som meningarna har gått så isär om som om Johannes Brahms. Robert Schumann var den som såg Brahms som den nye store mästaren ”över vars vagga gracer och hjältar stått vakt” som han skrev i en artikel i Neue Zeitschrift für Musik 1853. Kanske blev Schumanns uppmuntrande och hyllande ord bara till en börda för den unge Brahms, för att han kände pressen att mäta sig med titanen Beethoven är välkänt. Brahms var väldigt själkritisk och förstörde sådant han inte var nöjd med. Vem var det då som kallade honom ”en talanglös bastard”? Jo, ingen mindre än Tjajkovskij. Johannes Brahms föddes i Hamburg 1833. Hans far var kontrabasist och modern sömmerska, arbeten med relativt låg lön, så Brahms växte upp under ganska fattiga förhållanden. För att hjälpa till att tjäna pengar började den unge gossen tidigt spela piano för att underhålla på både privata och publika tillställningar. 1851 kom han att möta den ungerske emigranten Ede Reményi som introducerade honom för ungersk dans- och folkmusik som kom att bli en stor inspirationskälla för Brahms genom åren. På en gemensam turné träffade de och spelade för Franz Liszt, men Brahms, som kunde vara både butter och taktlös, kom på dålig fot med honom redan från start. På turnén träffade de även Clara och Robert Schumann och efter det mötet blev de vänner för livet. ”När Brahms är på extra gott humör sjunger han ’Graven är min glädje’”. Ja, bilden av Brahms som den grubblande gubben som spankulerar med händerna på ryggen är ju välkänd, men citatet kommer från Josepf Hellmesberger d.ä., primarie i Hellmesbergerkvartetten som tillsammans med Brahms var bland de första att framföra pianokvartetten. 1861 när stycket uruppförs med Clara Schumann vid pianot är Brahms dock bara 28 år och har ännu inte odlat sitt karaktäristiska helskägg. Första satsen har klassisk sonatform och börjar så enkelt och avskalat som möjligt med att pianot spelar den inledande melodin, bara raka fjärdedelar och i oktaver. Andra satsen, Intermezzo, bygger mycket på en statisk åttondelspuls som vandrar mellan stämmorna. I tredje satsen luras den gode Brahms rejält. Satsen bör enligt gängse modell vara en lugn sats - och den börjar som den ska med ett stilla Andante con moto. Ca 3 minuter in i satsen händer så plötsligt något. Disharmonier har letat sig in i pianostämman men efter några takter ”rätter det till sig”. Ytterligare en halv minut senare kommer nästa överraskning; ett sprittande marschtema som hade passat in i vilken Verdiopera som helst. Fjärde satsen ger prov på de ungerska influenser Brahms tjusades av. Rondo alla Zingarese är föredragsformen, dvs. zigenskt rondo, men mycket av det som kallas ungerskt i Brahms värld har ju egentligen rötter i den romska musiken. Brahms Pianokvartett nr 1 är verkligen ett stort verk i sin genre och en av många som tjusats av stycket är Arnold Schönberg. 1937 tog han sig för att orkestrera verket för symfoniorkester och hans bearbetning spelas nu frekvent världen över.
Brahms, JohannesPianokvartett nr 1, orkestrerad av Schönberg
Det finns många likheter mellan tonsättarna Brahms och Schönberg, till exempel i hur de utnyttjar orkesterns möjligheter. Schönbergs dissonanta och komplexa musik har sina rötter i Brahms – ett arv som han var noga med att framhålla. 1947, i en tid då Brahms betraktades som en representant för ett förgånget 1800-tal, skrev Schönberg en berömd essä som lyfte fram honom som en progressiv tonsättare. Med orkestreringen av detta tidiga verk av Brahms vidrör Schönberg sin föregångare på ett spännande sätt. Deras tonspråk korsar varandra, löper parallellt och går ibland på kontrakurs. Ett av Schönbergs djärvaste tilltag är xylofonen i finalen.
Brahms, JohannesSerenad 1, V Scherzo
Dansen är tillbaka och flyttar från de ryska salongerna och ut på den nordtyska landsbygden. Brahms Serenad nr 1 är en uppsättning av olika lantliga scener: Storslagna landskap, idyller, jakt, bitterljuvt vemod och bondsk dans, som här anförs av ett jublande valthorn.
Brahms, JohannesSymfoni nr 1
Inledningstonerna är förtätade och olycksbådande. Det känns som befinna sig djupt under vattnet och simma mot ytan med lungorna skrikande efter luft. Man ser solen glittra på ytan, men det är lång, lång väg upp ... Johannes Brahms väg in i symfonigenren var lång och omständlig. Han föddes sex år efter Beethovens död, men mästarens epokgörande insatser på symfonins område gjorde det svårt för efterföljarna att ta vid där han slutat. Icke desto mindre gjorde Brahms några första skisser 1855, när han var 22 år – men Symfoni nr 1 skulle inte vara färdig förrän 21 år senare. Nu var det inte bara prestationsångest som låg bakom den långa tillkomsttiden. Brahms satte stor tilltro till traditionellt kompositionshantverk och la mycket tid på att öva sig i konsten att hålla ihop stora musikaliska former och utforska symfoniorkesterns möjligheter. De båda serenaderna som han jobbade på 1857-59 ses t.ex. ofta om förberedelsestycken inför symfonidebuten. En annan anledning till dröjsmålet var förstås att han skrev mycket annan fantastisk musik under den här perioden, som sin storslagna och nyskapande tyska Requiem som uruppfördes 1868 och de sprudlande Haydn-variationerna 1873. Men hösten 1876 var symfonin färdig och den 4 november ljöd första satsens ödesmättade inledningstoner för första gången i en konsertsal. Andra satsen är långsam och ljusare. Efter en halv minut eller så hörs några vändningar som ekar av Tristan och Isolde – som en påminnelse om den musikstrid som pågick mellan Brahmsbeundrare och Wagnerdyrkare under andra hälften av 1800-talet. Därefter följer ett scherzo, en kort och lättsam andhämtning innan den monumentala finalen, som inleds med stor dramatik. Molnen skingras av en alphornsmelodi och efter en Bachdoftande koral följer en spektakulär hyllning till Beethovens nia. En pastisch på An die Freude-temat, först i stråkar, sen blås, sen full orkester. Färden från mörker och desperation till ljus är fullbordad!
Brahms, JohannesSymfoni nr 2 42 min
Det tog Johannes Brahms mer än tjugo år att skriva sin första symfoni, men sedan lossnade det. Efter att Symfoni nr 1 hade uruppförts i november 1876 skrev han ytterligare tre stycken under en nioårsperiod, men behövde inte lägga mer tid än någon månad på var och en av dem. Symfoni nr 2 skrevs sommaren 1877 i den idylliska orten Pörtschach vid Wörthersee i södra Österrike. ”Det flyger omkring så många melodier här, så man måste vara försiktig så man inte trampar på dem”, skrev Brahms i ett brev. Så många melodier, att han även tillbringade de kommande två somrarna där. Första satsen går i maklig men förförisk tretakt. Den inleds med ett tretonsmotiv i cello och kontrabas, som ligger till grund för hela symfonins musikaliska material. Som andra tema har han lånat en melodi av sig själv, från stycket som brukar kallas Brahms vaggvisa: ”Nu i ro, slumra in, i bädden så fin.” Han skrev den just som en vaggvisa 1869, tillägnad en ungdomskärlek. Lägg märke till det drömska hornsolot i slutet av satsen. Den långsamma andra satsen breder ut sig i mjuka böljor och pendlar mellan fundersamhet och optimism. Sedan följer ett luftigt scherzo med inslag av lantliga danser. Oboen presenterar en munter melodi som sedan bearbetas och varieras av resten av orkestern. Finalen är en explosion av solsken och salighet. I slutet flätas melodierna och stämmorna ihop i ett avancerat mönster, som mynnar ut i oförblommerad glädje med trumpetfanfarer som hämtar lyster från barockens pompa och ståt. Symfonin hade urpremiär i Wien den 30 december 1877 och blev en stor succé. Man kan för övrigt notera att Brahms fortfarande var slätrakad vid premiären, men bara ett halvår senare vek han ihop rakkniven för gott, och lade sig till med det väldiga skägg som har blivit hans främsta visuella kännetecken.
Brahms, JohannesSymfoni nr 3
”Brahms third racket”, utbrister John Cleese-karaktären Basil Fawlty i första avsnittet av humorklassikern Pang i bygget, efter hans hustru Sybil avfärdat musiken han lyssnat på som ”oväsen”. Den värderingen är hon nog rätt ensam om, för Symfoni nr 3 är ett av Brahms mest älskade verk. Den börjar som en stormvind och den höga energinivån upprätthålls genom det mesta av första satsen. Sedan följer två återhållsamma mellansatser. Den ena börjar i folkton och innehåller vackra partier för klarinett, den andra domineras av ett vemodigt och gripande tema som först presenteras av cello och senare tas upp av ett ensamt horn. Finalen är mycket kraftfull, med hög spännings- och konfliktnivå. I slutet återkommer en ansats till inledningstemat, innan verket avslutas i harmoni och försoning.
Brahms, JohannesSymfoni nr 4 39 min
Johannes Brahms sista symfoni är mycket allvarlig och inleds på ett oerhört minnesvärt sätt. Inte för att det sker med dunder och brak som i den föregående symfonin, utan för att det nostalgiska och lätt illavarslande temat i början är så vackert utmejslat och har en underbar förmåga att fastna i huvudet. Därmed är det också lätt att följa hur Brahms varierar och bearbetar melodin. När temat är tillbaka i slutet av satsen är det som att träffa en ungdomskärlek efter tjugo år. Andra satsen inleds med ett melankoliskt tema som introduceras av hornen, medan en stadig pizzicatopuls ger trygghet i mörkret. Lugnet och eftertänksamheten bryts av den marschliknande tredje satsen, full av lekfullhet och svängiga fanfarer. I finalen är dock svårmodet tillbaka – och Brahms lånar det delvis av Bach. De åtta långa, uppåtgående tonerna i början kommer från Nach dir, Herr, verlanget mich – en tidig, bortglömd kantat som inte publicerades förrän 1884, samma år som Brahms började skriva symfonin.
Brahms, JohannesUngersk dans nr 5
Dvořák var inspirerad av Brahms Ungerska danser när han påbörjade sin serie av slaviska motsvarigheter. Brahms skrev tjugoen stycken, som genast blev mycket populära. Ungersk dans nr 5 är kanske mest känd genom den berömda rakscenen i Chaplins ständigt aktuella film Diktatorn.
Brahms, JohannesViolinkonsert
Brahms Violinkonsert är ett exempel på hur klassisk musik kan ta sig långt utanför genregränserna. Den explosiva solistentrén har samplats i RnB-artisten Alicia Keys låt ”Karma” från 2003. Violinmelodin ligger i en loop i bakgrunden och lånar ut av energi som Brahms laddade tonerna med 125 år tidigare. I slutet av första satsen svävar soloviolinen ut i mystisk tyngdlöshet alldeles innan orkestern rundar av. En oboe introducerar andra satsens känsliga melodi, som violinsolisten sedan tar över och utvecklar. I den virvlande tredje satsen blir det mer populärkultur: Temat har uppenbarligen inspirerat Andrew Lloyd Webber när han skrev Don’t cry for me Argentina till musikalen Evita (1978). Huruvida det rör sig om en medveten citering, eller om melodin bara bubblat upp ur Lloyd Webbers undermedvetna, är inte känt. Violinkonserten uruppfördes i Leipzig på nyårsdagen 1879 med tonsättaren själv som dirigent.
BrittenFive Flower songs 13 min
BENJAMIN BRITTEN (1913-1976) FIVE FLOWER SONGS OP 47 To Daffodils (Robert Herrick) The succession of the four sweet months (Robert Herrick) Marsh Flowers (Georg Crabbe) The Evening Primrose (John Clare) Ballad of Green Broom (anonym) Få 1900-talstonsättare var lika intresserade av människorösten som Benjamin Britten. Han skrev operor, oratorier, mässor, kantater, sångcykler och folkvisebearbetningar. De fem Blomstersångerna skrev han våren 1950 som en gåva till Leonard och Dorothy Elmhirst när de firade silverbröllop. Paret hade generöst donerat pengar till the English Opera Group som Britten grundade några år tidigare för att skapa möjlighet att presentera brittiska tonsättares operor. Eftersom Elmhirsts dessutom var hängivna trädgårdsentusiaster valde Britten att sätta musik till fem blomsterdikter ur historien. Först två dikter av Robert Herrick (1591-1674) där påskliljan välkomnar våren med rytmisk växelverkan mellan stämmorna, och där de fyra ljuva sommarmånaderna (april, maj, juni, juli) alla presenteras med lekfulla fugaton. Georg Crabbes (1754-1832) kärrblomster blir en total kontrast, medan John Clare (1793-1864) i gullvivan bidrar med en sublim stillhet. Den avslutande anonyma balladen berättar till "vokal lutklang" om den late ynglingen som till körens kyrkklockor gifter sig rikt med sin "Lady in full bloom". STIG JACOBSSON
Britten, BenjaminFour Sea Interludes 17 min
Peter Grimes är Benjamin Brittens första stora opera och blev en omedelbar framgång. Det är en mörk berättelse om fiskaren Peter Grimes, en excentriker som sticker ut i det lilla kustsamhället på Englands ostkust. När hans unge lärling mister livet blir han genast misstänkt för att ha orsakat pojkens död. Skvallerkarusellen och stigmatiseringen driver honom till att sänka sig själv och sin båt i havet. Four Sea Interludes är en orkestersvit bestående av fyra mellanspel ur operan. Det första skildrar gryningstimmen längs kusten. Solen glittrar idylliskt på vattnet, men havet etableras också som något hotfullt och oberäkneligt. Andra mellanspelet handlar om en söndagsförmiddag på stranden. Byborna jäktar med morgonbestyr innan gudstjänsten. Mellanspel nummer tre inleder tredje akten och har titeln Månsken. Det är stillsam och olycksbådande musik, som lägger upp bollen för den kommande scenen, där ryktesspridningen mot Grimes urartar. Sviten avslutas med stycket Storm som i operan i själva verket spelas i slutet av första scenen. Här blommar hotet som antyddes början ut i ett raseri av vinande vindar och skummande vågor.
Broström, TobiasLa Danse 28 min
Här har Tobias Broström har tagit avstamp i den Malmöbördige målaren Claes Eklundhs konst. Eklundh är känd för sina grova, ibland groteska porträtt, ofta frammejslade i jordiga färger. I hans målning La Danse sammanfaller en våldsamt dansande kvinnogestalt med en närstudie av ett ansikte. Broström fångar dramatiken och rörelsen i bilden på ett suggestivt sätt och utvecklar stycket till en kongenial meditation över Eklundhs bildvärld.
Broström, TobiasNIGREDO – Dark Night of the Soul
Efter studier i komposition vid Musikhögskolan i Malmö för bland andra professor Luca Francesconi har tonsättaren Tobias Broström snabbt etablerat sig som en av de ledande svenska tonsättarna i sin generation, både nationellt och internationellt. Hans verk är framförda med bland andra BBC Symphony Orchestra, BBC Philharmonic, BBC Scottish Symphony Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Dresdner Philharmonie och Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks. Hans tonspråk är progressivt och musiken välskriven och utmanande. Bland hans tongivande orkesterverk kan nämnas La Danse, Transit Underground, Crimson Skies, Crimson Seas, Kaléidoscope, Violinkonsert, Arena – Slagverkskonsert nr 1, Pianokonsert – Belle Epoque, Samsara, Cellokonsert och Lucernaris – Konsert för trumpet, liveelektronik och orkester. Det senare verket är komponerat för och uruppfört av Håkan Hardenberger som, tillsammans med Jeroen Berwaerts, även är trumpetsolist i Malmö SymfoniOrkesters beställning av NEGRIDO – The Dark Night of the Soul.  Så här presenterar Tobias Broström själv sitt verk: Inom alkemin betyder nigredo (svärta) förruttnelse eller sönderfall. Forna alkemister trodde att detta var ett första steg till vägen mot ”de vises sten”. Alla alkemiska ingredienser var tvungna till att rengöras och kokas i stor utsträckning till en enhetlig svart materia. Senare, inom analytisk psykologi presenterad av C G Jung, så blev benämningen en metafor för ”Själens dunkla natt” när en individ konfronterar sin skugga inom sig. Undertiteln ”The Dark Night of the Soul” (spanska: La noche oscura del alma) är dessutom tagen från en dikt av 1500-talsmystikern Johannes av Korset (spanska: San Juan de la Cruz, engelska: St. John of the Cross). Det sätt jag har komponerat musiken och valt titel på verket knyter an till Jungs definition av nigredo som kan beskrivas som ett ögonblick av maximal förtvivlan och att detta är en förutsättning för personlig utveckling. Det är en ensam resa. Verket är skrivet i två större delar men kan i princip delas upp i tre satser. Första satsen har beskrivningen ”Shades and Echoes”, andra satsen ”No man’s land/Antagonism” och tredje satsen ”Equilibrium/Dystopia” och ”Remembrance”. Dessa beskrivningar har inspirerat mig i arbetet med vilka roller som solotrumpeterna har gentemot varandra och kan ses som en musikalisk fingervisning i hur man som lyssnare också kan ta sig an musiken.
Bruch, MaxViolinkonsert nr 1 24 min
Bruckner, AntonSymfoni nr 2
”Anton Bruckner är en munk utan kåpa”, skriver Josef Lassl i sin lilla bok om tonsättaren från 1972. Det är en träffande beskrivning. Bruckners starka katolska tro och hans livslånga kontakt med augustinerklostret S:t Florian var avgörande för hans musikaliska och andliga utveckling. Klostret blev hans hem när hans far avled 1837. Hans mor, som nu hade fem barn att försörja, lyckades få honom antagen som korgosse, trots att han var tretton och aningen överårig. S:t Florian är ett av de största och äldsta augustinerklostren i världen. Livet där präglades av enkelhet, men där fanns också prakt och högtidlighet som sannolikt bidrog till att forma Bruckners storslagna estetik. När han efter några år vid klostret ställdes inför valet att bli ordensbroder eller att följa sin fars bana och bli lärare, valde han det senare. Men han kom att återvända till S:t Florian under hela livet. 1855-1860 tjänstgjorde han som organist i klosterkyrkan och 1872 komponerade han stora delar av Symfoni nr 2 i klostrets gästrum. 1896 begravdes han i kryptan under orgeln, som idag är känd som Die Brucknerorgel. Symfoni nr 2 börjar med en stråkdimma, ur vilken ett gåtfullt tema framträder. Efter cirka två minuter kommer den första av de långa pauser som är kännetecknande för symfonin. ”När jag har något nytt och viktigt att säga måste jag stanna upp och ta ett andetag innan”, förklarade Bruckner. I slutet av den långsamma andra satsen ljuder toner ur Benedictus från hans Mässa i F moll från 1862. Den underförstådda texten lyder: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Tredje satsen är ett scherzo, som är mer olycksbådande än muntert. Det majestätiska temat återkommer med ihärdig frenesi genom hela satsen. Finalen pendlar mellan finstämda partier och apokalyptiska höjdpunkter. I slutet kommer dimman och det gåtfulla temat från inledningen tillbaka, och målgången sker i skimrande dur. Detta är den enda av Bruckners symfonier som saknar dedikation. Han gjorde flera försök att hitta någon som ville acceptera hedersbetygelsen, men förgäves. I september 1873 dök han upp oannonserad vid sin vän och idol Richard Wagners dörr i Bayreuth och lät honom välja mellan den fullbordade tvåan och uppskissade trean. Wagner valde med glädje Symfoni nr 3. Efter uruppförandet av tvåan med Wienfilharmonikerna följande månad ville Bruckner att den skulle tillägnas orkestern, men han fick aldrig något svar. Senare erbjöd han Franz Liszt dedikationen, även det utan svar. Denna karusell ger en bra bild av Bruckners tragiska ställning i sin samtid. Missförstådd och misstänkliggjord av musiker och kritiker – därtill osäker och osjälvständig till sin läggning. Men trots denna iskalla motvind lyckades han alltså skapa så här känslostormande och grandios musik.
Bruckner, AntonSymfoni nr 3
Bruckner började komponera på den ursprungliga versionen av sin tredje symfoni i februari 1873. I september for han till Bayreuth och presenterade det av symfonin som var klart för Richard Wagner som han ämnade tillägna sin symfoni. Sommaren nästa år sändes en dedikerad kopia av det färdiga partituret till Wagner. Bruckner skickade även ett partitur till Wienerfilharmonikera, men utan framgång. Precis som med flera andra av Bruckners verk så reviderade han tredje symfonin flera gånger och efter revideringen 1877 presenterade Bruckner återigen symfonin för Wienerfilharmonikerna – som återigen sade nej. Bruckners vän Johann Herbeck lyckades dock få dem att ändra sig och det bestämdes att ett uppförand planerades till 16 december 1877. Herbeck avled dock oväntat 28 oktober och Bruckner själv blev tillfrågad att dirigera verket. Framförandet var dock långt ifrån någon framgång. Efter varje sats var det färre och färre kvar i publiken och en kritiker skrev ” Vi måste erkänna att vi inte förstod han gigantiska symfoni. Varken hans poetiska intentioner – kanske en vision av hur Beethovens Nionde möte Wagers valkyrior och trampas ner av deras hästars hovar – eller hans rent musikaliska struktur.” Bruckner var naturligtvis otröstlig, men efter konserten blev han kontaktad av förläggaren Theodor Rättig som ville ge ut verket varpå Bruckner reviderade verket igen. Den version som spelas mest nu för tiden, är revideringen från 1889. En stolt trumpet i symfonins inledning sätter en tydlig, högtidlig karaktär som är så typiskt Bruckner. I den drömska andra satsen lånar han från sin egen Ave Maria-motett. Tredje satsens mer och mer intensiva stråkfigurer och rustika violamelodi leder fram till sista satsen bleckblåsfrossa. Muntra violiner möter en högtidlig koral innan stycket fullkomligas av att den inledande trumpetmelodin klingar igen.
Bruckner, AntonSymfoni nr 4, "Den romantiska"
Att omarbeta sina verk är något de flesta kompositörer har gjort, men få har varit så petnoga som Bruckner. Det har till och med myntats ett begrepp för att beskriva svårigheten att förstå hans intentioner, ”Brucknerproblemet”. Symfoni nr 4 är en av de mest reviderade, men också en av hans mest älskade. Anton Bruckner föddes i en by utanför Linz i Österrike 1824. Han visade sig redan tidigt i barndomen ha fallenhet för orgeln och försörjde sig länge som organist och lärare. 1868 började han undervisa i musikteori vid konservatoriet i Wien och senare vid universitetet. I Wien blev han indragen i den bittra och poänglösa fejden mellan Brahms-förespråkare och Wagner-beundrare. Det var koleriskt lagda kritiker och musikkännare som i ett drastiskt och högt tonläge konstruerade motsättningar mellan de båda tonsättarna och deras musik, för att i striden kunna tillskansa sig inflytande och positioner. Detta gick förstås ut över konsten och konstnärerna, eftersom kritikerna hade offentlighetens och mecenaternas öron. Bruckner och Wagner hade ömsesidigt tycke för varandra och varandras musik, och denna vänskap gjorde att Bruckner motarbetades och hånades av de inflytelserika tyckarna. Det var ett svårt klimat för Bruckner, som var en ödmjuk man med dåligt självförtroende. Men på något sätt härdade han ut. Just med Symfoni nr 4 släppte motståndet och han fick sitt genombrott när den uruppfördes i februari 1881. Men då hade han hunnit bli 57 år gammal. Symfonin börjar försiktigt med stråkar och ett avlägset horn som proklamerar att en ny dag har grytt. Det andra temat utgörs av en fallande melodi, ordnad i det som har kommit att kallas Bruckner-rytmen: Två fjärdedelar plus tre trioler, alltså 1-2 1-2-3, 1-2 1-2-3 och så vidare. Rytmen upprepas genom stora delar av första satsen och förekommer även i flera andra av Bruckners verk, t.ex. Symfoni nr 2, 6 och 8. Repetitionerna har en hypnotisk effekt och gör att rytmen liksom etsar sig fest hos lyssnaren. Andra satsen är mycket lågmäld och inåtriktad, som i bön eller meditation. Den tredje inleds precis som den första med horn, men i ett helt annat temperament, som snarare associerar till ritt och jakt. I sista satsen rör sig musiken mäktigt och böljande i svällande fraser. Efter ett omfattande diminuendo i slutet inleds finalen av hornen och träblåset, samtidigt som violinerna ligger och surrar i bakgrunden med en stadigt gungande puls i trioler. Musiken utvecklar sig i en långsam uppåtrörelse, i tonhöjd, intensitet och styrka, som till slut omfamnar publiken med kärlek, tröst och klarhet på ett helt enastående sätt. Om man jämför detta slut med det Bruckner skrev från början 1874, är det lätt att fyllas av tacksamhet för hans evinnerliga ändringar i partituret. Inte för att ursprungsfinalen på något sätt är dålig, men det är en skräckfylld tanke att föreställa sig att världen aldrig hade fått uppleva det magiska som händer under de där slutminuterna.
Bruckner, AntonSymfoni nr 5
Anton Bruckner var en paradoxernas man. Privat var han mycket tillbakadragen och osäker. Han hade ett kantigt sätt och osofistikerad klädstil, som inte gick hem i salongerna i musikens huvudstad Wien. Han hade svårigheter att umgås med kvinnor och förblev ungkarl livet ut, och led dessutom av depressioner och dåligt självförtroende. Ställ denna sköra personlighet mot hans musik, som dallrar av skönhet och djupt erfarna och uppriktigt artikulerade känslor. Musik som inte ber om ursäkt för sin existens, utan som breder ut sig i alla riktningar med sin längd och sina krav på stora och skickliga orkestrar. Musik som har tagit symfonigenren till platser ingen trodde var möjliga. Symfoni nr 5 komponerades 1875-76, men uruppfördes inte förrän 1887, då i en version för fyrhändigt piano. Orkesterpremiären ägde rum i april 1894, men tonsättaren kunde inte närvara på grund av sjukdom. Han avled 2,5 år senare och fick aldrig höra verket framföras av en orkester. Några minuter in i första satsen presenteras ett tema som påminner en smula basgången till det amerikanska bandet White Stripes låt Seven Nation Army, det förekommer bland annat också i början av finalen. Andra satsen är ett adagio, vars inre spänningar stadigt ökar, innan det faller sönder. Sedan följer ett livligt scherzo –molto vivace! Sista satsen är den längsta, men symfonins klimax kommer inte förrän alldeles i slutet, i en triumfatorisk koral.
Bruckner, AntonSymfoni nr 6
Symfoni nr 6 låg klar 1881. Anton Bruckner fick aldrig höra hela sitt verk trots att han inte dog förrän 15 år senare. Sats 2-3 framfördes av Wiener Philharmoniker 1883 men inte förrän Gustav Mahler tog sig an verket 1899 fick det sitt kompletta uruppförande, dock med vissa justeringar gjorda i partituret. Det var en del bekymmer med Bruckners symfonier. De var alla långa och någon av dem är ofullbordad, och de var utsatta för smärre strykningar och justeringar varför det existerar olika versioner av vissa satser. Brucknerkännaren Georg Tintner uttryckte sig diplomatiskt om sjätte symfonin: "Symfonin består av tre perfekta satser och en något problematisk." Då Bruckner snarast räknas till de tonsättare som bevarar traditionen, även om hans formspråk sprängde alla gränser, så förhåller sig de fyra satserna till det traditionella formschemat A-B-A, men med sina utvikningar och långa mellandelar blir de en variant på sonatformen. Scherzosatsen, nummer tre, är nästan demonisk och hotfull och skiljer sig därför från alla andra scherzosatser i Bruckners övriga symfonier. 
Bruckner, AntonSymfoni nr 7 65 min
Anton Bruckner var en paradoxernas man. Privat var han mycket tillbakadragen och osäker. Han hade ett kantigt sätt och osofistikerad klädstil, som inte gick hem i salongerna i musikens huvudstad Wien. Han hade svårigheter att umgås med kvinnor och förblev ungkarl livet ut, och led dessutom av depressioner och dåligt självförtroende. Ställ denna sköra personlighet mot hans musik, som dallrar av skönhet och djupt erfarna och uppriktigt artikulerade känslor. Musik som inte ber om ursäkt för sin existens, utan som breder ut sig i alla riktningar med sin längd och sina krav på stora och skickliga orkestrar. Musik som har tagit symfonigenren till platser ingen trodde var möjliga. Han föddes i en by utanför Linz i Österrike 1824 och tillbringade tonåren som korgosse i augustinerklostret S:t Florian, där han senare också kom att tjänstgöra som organist. Livet där präglades av enkelhet, men där fanns också prakt och högtidlighet som sannolikt bidrog till att forma Bruckners storslagna estetik. 1868 började han undervisa i musikteori vid konservatoriet i Wien och senare vid universitetet. Då hade han redan skrivit sin första symfoni. Symfoni nr 2 kom 1872, trean året efter. I Wien blev han indragen i den bittra fejden mellan Brahms-förespråkare och Wagner-beundrare. Eftersom Bruckner var vän med Wagner och älskade hans musik, motarbetades även han av de inflytelserika musikkritikerna. Denna fientliga atmosfär gjorde att han förlade uruppförandet av Symfoni nr 7 till Leipzig istället för Wien. Det ägde rum den 30 december 1884 och verket hyllades av såväl publiken som de lokala kritikerna. Likaså i München några månader senare. Wienpremiären ägde rum ett år senare, och precis som Bruckner hade förutspått gjorde stadens kritiker allt för att håna honom. Men då var symfonin redan en succé. Symfoni nr 7 är ett verk av gigantiska proportioner. Första satsens inledningstema presenteras av cello och horn i samspel. Musiken byggs långsamt upp och böljar fram i makligt tempo. Satsens utdragna slut strålar i guld och silver på ett sätt som hade varit värdigt finalen på hela symfonin. Men det är bara slutet av början. Under arbetet med andra satsen (adagio) kom budet om Richard Wagners död. Han hade avlidit i Venedig den 13 februari 1883, 69 år gammal. Bruckners beundran för den elva år äldre vännen (eller rättare sagt: idolen) var gränslös. Han utökade satsen och tillägnade den ”den odödlige och innerligt älskade Mästaren”. Hyllningen börjar redan i inledningen: första temat spelas på fyra wagnertubor – den speciella hybrid av bastuba och horn som Wagner lät utveckla på 1870-talet, här dessutom understödda av en kontrabastuba (och stråkar). Det är mjuk och följsam musik som långsamt sväller i underbara crescendon och krymper ihop till lyriska pianissimon. Tredje satsen är ett briljant scherzo. Bruckner liknade själv det inledande trumpettemat med en galande tupp och det finns något mycket medryckande i melodins spänstiga rörelser över musikens olika skikt. Sista satsen börjar med ett tema snarlikt det i början av första satsen, men i ett ljusare temperament. Över huvud taget är satsen lättsammare och mindre anspråksfull än vad en Brucknerfinal brukar vara, och den avslutas med ett brett leende. Bruckner komponerade ytterligare två symfonier under sin livstid. Han avled den 11 oktober 1896, 72 år gammal. Hans sarkofag står i kryptan i S:t Florian-klostret under orgeln, som idag är känd som Die Brucknerorgel. Under begravningen framfördes adagiot ur Symfoni nr 7.
Bruckner, AntonSymfoni nr 8 (1890 års version)
Precis som Messiaen var Bruckner organist och komponerade utifrån sin katolska övertygelse. I Symfoni nr 8 demonstrerar han sin mästerliga förmåga att skapa gradvisa stegringar. På ett subtilt sätt kan han få ett pianissimo att utveckla sig till ett fortefortissimo utan att själva crescendot märks. Omständigheterna kring verkets tillkomst är tragisk, och typisk för Bruckner, som trots sin genialitet, var en man med mycket dåligt självförtroende. När han var färdig med symfonin i september 1887 skickade han den till sin favoritdirigent Hermann Levi, och bifogade en himlastormande hälsning. Men Levi svarade att han inte kunde uppföra verket, att det var som ”en stängd bok”. Detta avfärdande blev ett hårt slag för Bruckner. Under den kommande fyraårsperioden påbörjade han inga nya verk, utan gick in i ett depressivt stadium av självtvivel. Han omarbetade flera av sina tidigare symfonier, även den åttonde. I december 1892 kunde den äntligen uruppföras, mer än fem år efter att han hade fullbordat den första versionen. Symfoni nr 8 börjar ödesmättat och tungt. Andra satsen är en ren fest, där ett fallande, starkt rytmiskt tema upprepas på ett mässande, nästan minimalistiskt sätt. Den tredje, långsamma satsen är ett under av gripande melodier och skönhet. Finalen börjar i triumf med fanfarer och pukor, och det majestätiska slutet badar i bländande motljus.
Byström, BrittaSegelnde Stadt (2014) 15 min
Utgångspunkten i Britta Byströms Segelnde Stadt (”seglande stad”) är en målning med samma namn av den modernistiske konstnären Paul Klee (1879-1940). Olikfärgade arkitektoniska element vecklar ut sig över duken i ett zickzack-mönster. Musiken tycks följa tavlan på olika nivåer, både i de avancerade och repetitiva rytmerna och i den övergripande strukturen, som pendlar mellan nedtonade och mer dramatiska avsnitt. Britta Byström är född i Sundsvall 1977 och började studera komposition i Stockholm som artonåring. En av hennes lärare var Bent Sørensen, som numera är kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Malmö.
Cangelosi, CaseyTheatric No 1 6 min
Theatric är en serie verk som den amerikanske slagverkaren och kompositören Casey Cangelosi har arbetat på sedan 2002, då han skrev den första i ordningen. Den senaste, tian, kom 2012. Theatric No 1 är en slagverksduett, som kännetecknas av sanslöst samspel och smittande sväng. Verket har undertiteln Hiding in plain sight, vilket ungefär kan översättas med ”dold i det fullt synliga”, eller ”att synas, men inte märkas”. Casey Cangelosi är född i 1982 och undervisar vid James Madison University i Harrisonburg, Virginia. Han är även med och driver podcasten @Percussion, där olika aspekter av slagverksmusiken utvecklas genom långa intervjuer med musiker och kompositörer.
Carwithen, DoreenBishop Rock Overture
Den engelska tonsättaren Doreen Carwithen fick tidigt undervisning i violin och piano och i tonåren började hon komponera. Vid 19 års ålder antogs hon till Royal Academy of Music (RAM) i London med cello som huvudinstrument. Hon studerade även harmonilära för William Alwyn, tonsättare, dirigent och lärare. Carwithen visade stor fallenhet för ämnet och snart fick hon undervisning av Alwyn även i komposition. Efter några år skrev hon en ouvertyr med den egenartade titeln ODTAA (One Damn Thing After Another) som fick sitt uruppförande 1947 på Covent Garden-operan under ledning av Sir Adrian Boult. Samma år erbjöds Carwithen att börja studera filmmusik på RAM. Många år senare, 1961, blev hon Alwyn's sekreterare och amanuens och 1975 gifte de sig med varandra. I samband med giftermålet ändrade Doreen Carwithen sitt namn till Mary Alwyn. Carwithen arbetade senare som biträdande professor vid RAM. Efter makens död 1985 arbetade hon målmedvetet för att sprida både sin egen och sin makes musik. Carwithens verklista upptar över 30 verk, däribland musik för filmmediet, orkesterverk, en konsert för piano och stråkar, två stråkkvartetter och ouvertyrerna Suffolk Suite och Bishop Rock. Det sistnämnda verket inleds mycket dramatiskt och virtuost med fanfarliknande musik med en blinkning till William Walton. Brass och timpani bygger upp förväntningarna och snart träder stråket in. Nya fanfarliknande trumpetstötar följer innan två fagotter spelar huvudrollen för ett ögonblick. Musiken är välorkestrerad och anslående.
Chausson, ErnestPoème för violin och orkester
Chausson, ErnestSymfoni
Den franske tonsättaren Ernest Chausson var under sin ungdom starkt påverkad av tonsättarna Jules Massenet och César Franck, men efter ungdomsåren blev han alltmer fascinerad av Claude Debussys kompositionsstil. Därför blev Chausson med sina originella verk en viktig brygga mellan fransk romantik och impressionism. Hans produktion var inte stor men de verk han komponerade var välskrivna och Symfoni i B-dur betraktas som hans mästerverk. Chausson lärde av Franck att den romantiska symfonin endast skulle bestå av tre satser och inte fyra som hos Beethoven eller Brahms. Första satsen har en tredelad form, A-B-A, och är en personligt utformad sonatsats. Inledningsmusiken hörs åter i slutet av satsen. Andra satsen har en liknande form som den första. Musiken är sångbar och för tankarna till hans vokalmusik. Sista satsen, som är snabb och dramatisk, har rondoform vilket innebär att första temat återkommer regelbundet. Satsen avrundas med en epilog i vilken man åter hör första satsens öppningstema.
Cimarosa, DomenicoOuvertyr till Det hemliga äktenskapet 7 min
Domenico Cimarosa föddes i Aversa 1749 och var främst verksam i intilliggande Neapel. Han var oerhört produktiv, under knappt trettio år skapade han över åttio operor, de flesta komedier. De har namn som Italienskan i London, De två baronerna från Rocca Azzurra och Den nödställde impressarion. Det hemliga äktenskapet (Il matrimonio segreto) är en klassisk förväxlingskomedi som kretsar kring frierier och hemgifter. Den hade premiär i Wien 1792 och blev en enorm framgång. Faktum är att den av dåtiden sågs som en större succé än någon opera av Mozart, som avlidit bara två månader tidigare. I detta konsertprogram framförs operans sinfonia, ett annat ord för italiensk ouvertyr. Det är sprudlande och halsbrytande musik som på ett perfekt sätt skapar rätt stämning för en opera buffa komponerad av en italiensk mästare. Utöver sina operor skrev han bland annat två symfonier, 88 sonater för cembalo och ett requiem. 1798 kastades i fängelse en kort tid för samröre med politiskt radikala rörelser. Fängelsetiden förstörde hans hälsa och han dog 1801, 51 år gammal.
Clyne, AnnaMasquerade (2013) 4 min
Masquerade är ett kort stycke med mycket innehåll. Det är tvära kast och omväxlande uttryck – nästan som ett collage. Eller som att ratta på en FM-radio. Massiva klanger i säregna färger böljar sig fram i hastigt uppblossande crescendon, ibland med ett spännande syntetetiskt eller utomjordiskt sound. När verket uruppfördes av den amerikanska dirigenten Marin Alsop på Last Night of the Proms 2013 var det första gången en kvinna stod på pulten i proms-sammanhang.
Copland, AaronFanfare for the common man
Copland skrev Fanfare for the common man 1942 och byggde några år senare ut den till en symfoni. Verkets titel kommer från ett tal av Henry A. Wallace, som var vicepresident under Franklin D. Roosevelt. Han förutspådde att kriget och dess förestående slut skulle innebära ”Gryningen för den ordinäre mannens århundrade”. Symfonin som Copland skapade utifrån fanfaren uruppfördes i oktober 1946 och genomsyras av krigstidens heroism och patriotiska stämningar. Fanfaren har lämnat betydande spår i musikhistorien. Det brittiska proggbandet Emerson, Lake & Palmer spelade in en cover 1977, och mellan 1987-2016 skrev den amerikanska tonsättaren Joan Tower sex egna fanfarer, som kommentarer till Coplands verk, Fanfare for the uncommon woman 1-6.
Copland, AaronThe Tender Land Suite
Coplands opera The Tender Land (”Det sköra landet”) utspelar sig på landsbygden i Mellanvästern under depressionen. Den fick ett svalt mottagande vid uruppförandet 1954, men det berodde knappast på musiken, utan på att den hade anpassats till televisionens förutsättningar, vilket inte fungerade lika bra på en traditionell scen. Fyra år senare skrev Copland denna orkestersvit baserad på operan. Den inleds med ett förspel som sätter an en vemodig ton. Därefter följer en vild och lycklig festscen. Finalen, The promise of living, är en högtidlig koral, som i operan uttrycker tacksamhet över jorden och hyllar arbetet som krävs för att skörda det man har sått.
Coulton, JonathanPortal: Still alive
Crusell, BernhardKvartett för klarinett och stråkar nr 2
1791 flyttade den blott 16-årige Bernhard Crusell från Nystad i sydvästra Finland till Stockholm för att studera och började 1793 sin anställning som klarinettist i Hovkapellet i Stockholm, en position han innehade till 1833. Även om Crusell komponerade stycken som sångspelet ”Lilla slavinnan”, baserad på ”Tusen och en natt”, en del körmusik samt översatte libretton så är det idag mest hans musik för klarinett som levt vidare. Under Crusells tid utvecklades klarinetten mycket, från att bara ha två klaffar till elva, vilket gjorde instrumentet mycket mer lättspelat – något Crusell var snabb att utnyttja i sin ofta virtuosa musik. Den fyrdelade klarinettkvartetten är ett mycket fint exempel på Crusells tonsättarkonst och visar upp många av karaktärerna klarinetten, från det romantiska spelet i Pastoralen till snabba arpeggion och löpningar i sista satsen.
Dean, BrettDramatis personae 32 min
”Dramatis Personae” brukar man kalla rollförteckningen i ett drama. I verket med samma namn låter den australiske tonsättaren Brett Dean trumpeten ikläda sig olika karaktärer i de tre satserna. Det är i princip en trumpetkonsert, men solisten triumferar inte i alla lägen; första satsen heter ”En superhjältes fall”. I andra satsen ”Soliloquy”, d.v.s. monolog, sitter dock trumpeten i förarsätet. Tredje satsen, ”The accidental revolutionary” är inspirerad av Charlie Chaplins film Moderna tider (1936) och byggs i slutet långsamt upp till ett fantastiskt klimax med hjälp av en vemodig marsch. Dramatis Personae är tillägnad Håkan Hardenberger, som uruppförde verket 2013.  
Debussy, ClaudeDen sjunkna katedralen
Debussy, ClaudeFörspel till En fauns eftermiddag (1894)
Debussy lät sig gärna inspireras av den franska symbolistiska poesin. Han tonsatte t.ex. många dikter av Paul Verlaine, och ett av hans mest kända verk, Clair de lune har hämtat sin titel just från en Verlainedikt. En annan av de stora symbolisterna var Stéphane Mallarmé, och det är hans långdikt En fauns eftermiddag som ligger till grund för det här stycket. Dikten handlar om en faun som vaknar upp efter en tupplur, och reflekterar över sina möten med ett antal nymfer tidigare under dagen. En förförisk flöjtmelodi inleder och slingrar sig genom stycket, som rör sig mellan dröm och verklighet och framkallar bilder av erotik och berusning.
Debussy, ClaudeImages pour orchestre nr 2, ”Ibéria”
Debussys Ibéria är den tredelade mittendelen av en större triptyk som skrevs för att spegla musik från England, Spanien och Frankrike. Från början var det tänkt att styckena skulle spelas tillsammans, men eftersom det tog lång tid att komponera verket började de olika delarna spelas efter hand som de blev färdiga och fick på så sätt egna liv. Debussys enda resa till Spanien är vad man vet en tre timmar lång utflykt till San Sebastian precis vid den franska gränsen - detta till trots brukar Ibéria räknas till de tydligaste exemplen på ”spansk” musik. Första satsen är full av liv och energiska rytmer som speglar det myllrande gatulivet. Andra satsens mjuka och drömska habanera skildrar den spanska nattens dofter. Långa, böljande melodier och den fantastiska instrumenteringen är ett mycket fint exempel på Debussys förmåga att skapa stämningar. Övergången till tredje satsens festivalstämning är som en musikalisk soluppgång där nattens dunkel övergår i ljus och starka färger.
Debussy, ClaudePrintemps, symfonisk svit 15 min
Debussy var 25 år när han skrev Printemps (”Vår”). Året var 1887 och det var första gången hans musik associerades med begreppet impressionism – fast sammanhanget var tämligen negativt. Det var sekreteraren för franska konstakademin som varnade för ”den vaga impressionismen” han såg i verket, ”en av de farligaste fienderna mot sanningen i konsten”. Debussy lät sig inte bekymras av denna kommentar, och erkände heller aldrig begreppet som betecknande för sin musik. Eftervärlden har dock givit både sekreteraren och tonsättaren fel. Debussys färgrika klanger och estetik är impressionism – och det finns inget farligt med det. Printemps består av två delar, där den första gestaltar den långsamma blomningen – både i naturen, och i överförd bemärkelse inom människan när hon mognar och blir vuxen. Andra satsen uttrycker glädje över att befinna sig i den pånyttfödda världen och utvecklar sig till en stolt dans.
Delibes, LeoMazurka ur Coppelia
Du, YunKraken 14 min
Kraken är enligt folktron ett fruktansvärt havsvidunder som med sina långa armar och tentakler kan dra hela fartyg ner i djupet. Med elastiska tonkluster gestaltar Du Yun dess oberäkneliga och slingrande natur. Det är ett dramatiskt verk, men det börjar stillsamt och beskedligt med en kazoo. Du Yun är född 1977 i Shanghai och bor och arbetar i New York. År 2017 vann hon Pulitzerpriset för sin opera Angel’s Bone och hon är professor i komposition vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore.
Dukas, PaulPolyeucte, Ouvertyr till Corneilles tragedi (1891)
Armeniern Polyeuktos tjänstgjorde som officer i den romerska armén och blev i mitten av 200-talet omvänd till kristendomen. Han predikande våldsamt mot den romerska sedvänjan med avgudadyrkan och blev för detta fängslad, torterad och halshuggen. Inom katolska kyrkan vördas han som beskyddare av löften och handelsavtal. 1642 skrev den franske dramatikern Pierre Corneille en tragedi om helgonets liv, som inspirerade till operor av bland annat Donizetti och Gounod. Paul Dukas (1865-1935) skrev denna ouvertyr till pjäsen 1891, strax efter att han avslutat sina studier. Wagner var en stor inspiration, bland annat i bruket av ledmotiv. Men Dukas stora talang var att orkestrera. Lyssna till hur han släpper fram olika instruments unika läten och hur klangerna ändras när de kombineras på nya sätt.
Dukas, PaulSymfoni i C-dur 40 min
Paul Dukas (1865-1935) föddes i Paris och började på stadens konservatorium som 16-åring, där han bland annat blev god vän med Claude Debussy. Efter studierna inledde han en karriär som musikkritiker parallellt med komponerandet. 1927 blev han professor i komposition och därmed mentor för flera generationer franska tonsättare, bland annat Olivier Messaien. Dukas var en skarp musikkritiker, men var tyvärr också alltför kritisk till sin egen musik. Huvudskälet till att han inte är så känd, är att han inte lämnade efter sig särskilt många verk. Dessutom förstörde han flera partitur strax före sin död. Hans mest kända stycke är Trollkarlens lärling (1897), som förevigades 1940 i Disneys Fantasia. Symfoni i C komponerades alldeles innan och är udda såtillvida att den består av tre satser istället för fyra. Första satsen är oupphörligt stormig och optimistisk, och blommar på flera ställen ut i blixtrande bleckblåsfanfarer. Den långsamma andra satsen breder ut sig med en intim och eftertänksam melodi, som når klimax i ett glädjefullt parti med jublade stråkar och tryggt ackompanjerande blås. Sista satsen ger en pastoral utomhuskänsla med galopp och dans.
Dutilleux, HenriMystère de l‘instant 16 min
Henri Dutilleux var verksam under andra hälften av 1900-talet, fram till sin död 2013. Mystère de l’instant (ögonblickets mysterium) utgör en spännande kontrast till Ravels Pavane med sina udda klanger. I partituret föreskrivs bland annat hackbräde (cimbalom), ett östeuropeiskt stränginstrument som påminner om en cittra, men spelas med små hammare. Verket är uppbyggt av tio sammanhängande satser som alla på något sätt har med själva skapandet av musik att göra. Verket uruppfördes 1989.
Dutilleux, HenriSymfoni nr 1
I spåren av andra världskrigets förödelse, materiellt, mentalt, kulturellt såväl som konstnärligt, fanns det ett stort behov av återuppbyggnad. Förödelsen banade i sin destruktivitet också väg för nytänkande och många tonsättare tog vid denna tid ut nya kompassriktningar. Olivier Messiaen blev en av förgrundsgestalterna i nutida komposition och många av de blivande 1900-talstonsättarna följde mästarens klasser. Här möttes tonsättare som Pierre Boulez, John Cage, Iannis Xenakis, Karlheinz Stockhausen och Henri Dutilleux. Dock gick de så småningom olika vägar. Dutilleux lockades inte av Darmstadtskolans formalism och matematiska utforskande utan följde sitt hjärtas röst och skapade en lång rad originella verk som byggde på ett intuitivt improvisativt lyssnande och en väl utvecklad variationsteknik. Första symfonin är ett utmärkt exempel på detta. Orkestreringen är mästerlig och klangfärgen blir därför en bärande parameter i verket. Ett mycket ovanligt formgrepp är att ge första satsen passacagliaform.
Dvořák, AntoninCellokonsert
Det råder ingen tvekan om att Antonín Dvořáks andra cellokonsert i h-moll räknas till de populäraste i genren. Redan 1865 komponerade han ett utkast till sin första cellokonsert i A-dur men verket fullbordades aldrig av tonsättaren och restaurerades först 1925. Dvořák avböjde länge vännen Hanuš Wihans vädjan att komponera en andra cellokonsert eftersom han inte tyckte om cellons olika register. Han ansåg att basregistret var murrigt och mumlande och det höga registret nasalt. Endast mellanregistret passade tonsättarens smak. Men så småningom gick han med på att skriva en konsert till sin vän. Wihan hade många förslag till justeringar i solostämman både i samspelet med orkester och i solokadenserna, men Dvořák gick endast med på några små justeringar och lät solokadenserna vara intakta. Cello-konserten tillkom i New York när Dvořák besökte staden för sin tredje period som Director of the National Conservatory. Uruppförandet genomfördes inte med Wihan som solist utan med Leo Stern och London Philharmonic Society under ledning av Dvořák.
Dvořák, AntoninDen gyllene spinnrocken
Dvořák, AntoninSkogsduvan
Dvořák, AntoninSlaviska danser nr 1-8
Dvořáks Slaviska danser är inspirerade av tjeckiska och böhmiska folkdanser. Han citerar aldrig befintliga melodier, utan har komponerat helt ny musik utifrån de olika stilarna. Resultatet är en utsökt blandning av bondska, klassicistiska och melankoliska tongångar. Den första och sista dansen kallas furiant, det är samma ordstam som engelskans ”fury”, dvs ”rasande” eller ”full av energi”. Nummer två är en dumka, en långsammare dans med rötter i Ukraina. Sedan följer en uppsluppen polka. Den kända och vemodiga fyran, samt sexan kallas sousedská och är en valsliknande dans med inslag av mazurka. Femman och sjuan har benämningen skocná, och involverar hoppande och skuttande i högt tempo. De slaviska danserna blev en stor succé för Dvořák – både som sammanhållet verk och som enskilda nummer. Åtta år senare komponerade han ytterligare en ytterligare en uppsättning.  
Dvořák, AntoninSlaviska danser, op 46, nr 8
Finalen ur Antonin Dvořáks första uppsättning av Slaviska danser. Han skrev sammanlagt sexton stycken, inspirerade av böhmisk och tjeckisk folkmusik. Just denna är en så kallad furiant, som betyder ”rasande” eller ”full av energi” - och den gör sannerligen skäl för namnet.
Dvořák, AntoninStråktrio i C-dur, "Terzetto" , Op. 74
Den ovanliga sättningen två violiner och en viola brukar kallas terzetto, just efter detta stycke, som uruppfördes 1887. I första satsen kontrasteras inledningens lyriska stämning av sofistikerade utbrott av sextondelsfraser. Den långsamma andra satsen börjar psalmliknande och sångbart, men övergår sedan i mer dansanta rytmer. Dessa fortsätter på allvar i scherzot, som är en så kallad furiant, en tjeckisk dans som Dvořák också hade som utgångspunkt i flera av sina mycket kända Slaviska danser. I mitten har han sprängt in en elegant vals. Finalen utgörs av ett tema och tio korta variationer, nio i moll och den sista i dur.
Dvořák, AntoninSymfoni nr 7
Dvořák var en tjeckisk tonsättare och hans Symfoni nr 7 är i hög grad ett tjeckiskt verk med mycket inspiration från böhmiska musiktraditioner. Men symfonins tillkomsthistoria är engelsk. 1884 hade hans Stabat Mater gjort stor succé i Royal Albert Hall i London, liksom kort därefter Symfoni nr 6. Framgångarna ledde till att Royal Philharmonic Society beställde en ny symfoni, som blev denna, den sjunde. Han fullbordade partituret i mitten av mars 1885 och dirigerade själv uruppförandet den 22 april. Hans status som tonsättarstjärna befästes med besked. Första stasen börjar och slutar på samma sätt: försiktigt och viskande. Däremellan utspelar sig ett tragiskt drama, men inte utan glimtar av framtidstro. Andra satsen består av en rad vaggviseliknande teman som vart och ett blommar ut i ljusa klimax. Scherzots 6/4-takt ger ett melankoliskt, valsartat gung. I centrum står en enkel melodi som upprepas med olika instrumentering, vilket ger en modern, repetitiv känsla. Finalen börjar i allvarligt tonläge, utvecklar sig till storm och slutar i jublande dur.
Dvořák, AntoninSymfoni nr 8
Dvořák erbjöd sin förläggare Simrock att ge ut även Symfoni nr 8 men de kom inte överens och Dvořák vände sig i stället till engelska Novello som med glädje tog emot verket som skulle komma att bli en stor succé. Simrock gjorde aldrig om sitt misstag. Dvořák överraskade traditionalisterna genom att komponera en vals som tredje sats, något även Tjajkovskij gjorde året dessförinnan i sin femte symfoni. Ett uppåtgående tretonsmotiv sammanlänkar alla satserna i Dvořáks verk, ett enkelt men effektivt sätt att skapa enhet, även om de olika satserna har skilda karaktärer och tempi. Musiken har uppenbara rötter i den tjeckiska myllan. Dvořák var mycket noga med att inte ta upp det tyska idiomet i sin musik utan behålla den nationella tjeckiska stilen
Dvořák, AntoninSymfoni nr 9 ”Från nya världen” 38 min
När 1930- 40- och 50-talets kompositörer av musik till westernfilmer sökte inspiration, var det till en tjeck de vände sig, särskilt hans nionde symfoni. Dvořák var i sin tur inspirerad av nordamerikansk urfolksmusik och spirituals, som han studerade under sin vistelse i USA 1892-95. Han var direktör för ett institut, vars uppdrag var just att hitta en amerikansk musikalisk identitet. I inledningssatsen är det lätt att föreställa sig kameraflygningar över prärier och bergslandskap. Den långsamma andra satsen skulle kunna skildra ett nattläger under stjärnorna. Ett engelskt horn spelar ett förtröstansfullt tema, bakom horisonten väntar solen. Tredje satsen börjar med några orkesterstötar som för tankarna till Beethovens Symfoni nr 9 – som ju också markerar början på något nytt. I finalen är vi tillbaka i filmmusiken. Här är det tydligt att John Williams har lånat stoff. Inledningen låter som Hajen och de majestätiska bleckblåsfanfareran påminner om slutmusiken till Star Wars-filmen A new hope. Om man gillar stämningen i den här symfonin kan man med fördel också kolla upp Stråkkvartett nr 12, som Dvořák komponerade alldeles efter. Förutom samma känsla av vidder och äventyr, demonstrerar Dvořák här hur storslaget och mäktigt det är möjligt att komponera för bara fyra instrument.
Edmonson, GregUncharted – Drake’s Fortune: Nate’s theme
Eivind GrovenHjalarljod
Eivind Groven (1901-1977) var bondson från Telemark och en ihärdig förkämpe för norska folkmusiktraditioner. Föräldrarna kom familjer med benen djupt i folktonsmyllan och Eivind och hans bröder började tidigt spela fiol. I tjugofemårsåldern började han på konservatoriet i Oslo och experimenterade med att kombinera 1700- och 1800-talets klassiska kompositionsformer med musiken från hemtrakterna. Han skrev bland mycket annat två symfonier, en pianokonsert och många körverk och sånger. Hjalarljod är en festouvertyr som komponerades till invigningen av det nya rådhuset i Oslo 1950. Titeln betyder ”Hjalar-ljud”, där hjalning är en blandning av sång och rop, som når långt över fjäll och skogar, lite som den svenska kulningen. Det är ett mycket högtidligt verk med jublande bleckblås och stråkinsatser som skulle passa i en äventyrsfilm. I de träblåsdominerade avsnitten är tilltalet mer intimt, men även där manas musiken framåt av den intensiva rytmen, som kommer från den telemarkska dansen gangar.
Elgar, EdwardEnigmavariationer
Verket heter egentligen Variations on an Original Theme, men det faktum att Elgar påstod sig ha planterat en gåta någonstans i musiken har gjort det mer känt som Enigmavariationer. Och denna gåta har sysselsatt musikälskare och akademiker ända sedan 1899, då verket uruppfördes. Många förslag på lösningar har lagts fram genom åren. En vanlig tes är att det ska gå att lägga en känd melodi ovanpå någon av satserna, som t.ex. God save the Queen eller Rule Britannia, men det finns också gott om mer komplicerade teorier. Kolla kanalerna Listening in och Inside the score på YouTube för genomgångar av de olika lösningsförslagen. Det är ingalunda bara denna gåta som har gjort det här stycket känt, utan också dess bländande skönhet. Det är ett av Elgars mest älskade verk. Första delen presenterar själva temat och sedan följer 14 variationer, som alla är kopplade till någon person som stod tonsättaren nära. Flera av variationerna är mycket korta, runt en minut. Uttrycken är lika omväxlande som en skara goda vänner kan vara – men verket hålls samman av Elgars säkra känsla för form och orkestrering.
Elgar, EdwardEnigmavariationer för orkester, op. 36
Upprinnelsen till Enigmavariationerna är komisk. Edward Elgar satt och improviserade vid klaviaturen för att roa sin fru och gjorde musikaliska karikatyrer av deras gemensamma vänner. Plötsligt var idén till verket född. Första variationen tillägnades hans fru. Englands älskade nationaltonsättare är kanske mest känd för Pomp and Circumstance som varje år framförs på Last Night of the Proms-konserten i Royal Abert Hall. Men Elgars verklista upptar många kända verk som till exempel cellokonserten, violinkonserten och symfonierna.
Elgar, EdwardSymfoni nr 1 50 min
Sir Edward Elgar (1857-1934) är så mycket mer än musikhistoriens mest imponerande mustasch, Pomp and Circumstance och Land of Hope and Glory. I sina båda symfonier uppenbarar sig en kompositör som kastar av sig det pompöst nationalistiska och vågar visa sig sårbar och intim. Frågar man Robert Trevino, har Elgar mer gemensamt med Mahler och andra tyska och österrikiska tonsättare, än med sina brittiska kollegor. Symfoni nr 1 uruppfördes i december 1908 och blev en stor succé. Genast började publiken och kritikerna spekulera i om det fanns någon berättelse bakom musiken, vilket Elgar avfärdade med orden: ”Det finns inget program annat än den större upplevelsen av liv, barmhärtighet, kärlek och en massiv framtidstro.” Symfonin börjar som en stolt procession, eller ”nobel och enkel” som fördragsbeteckningen lyder. Andra satsen kommer som en stor kontrast med sina hetsiga violiner, som för tankarna till en dramatisk fors under vårfloden. Den långsamma tredje satsen genomsyras av ett angenämt lugn, ett temperament som går igen även i början av den sista satsen. Lugnet utvecklas dock och slår över i storslagenhet, och symfonin slutar i triumf och försoning.
Elgar, EdwardSymfoni nr 2 53 min
Elgar skrev sina båda symfonier under ett kort tidsspann på toppen av sin karriär. 1904 hade han adlats till Sir av kung Edward VII och 1908 uruppfördes Symfoni nr 1, som blev en enastående framgång. 1911 kom Symfoni nr 2, i vilken han bearbetar händelser och möten i sitt liv sedan ettan. Den inleds med en lång sats som är full av energi och passion; Allegro vivace e nobilmente. Den långsamma andra satsen präglas av kungens död den 6 maj 1910, men inleds med tonsättarens intryck från en resa till Venedig, där han fick uppleva Sankt Markus-basilikan. Här uttrycker han samma känsla av förundran inför historiens vingslag, som fick Tomas Tranströmer att skriva sin dikt Romanska bågar: ”En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.” Tredje satsen är dramatisk och rask, med ett enastående avsnitt några minuter in, där slagverk, brass och träblås hamrar åttondelar i ett massivt crescendo, som om tonerna försöker banka sig ut ur partituret. I slutet av den majestätiska sista satsen går tempot och energin ner till ett minimum och symfonin slutar i ömhet med ett ljuvligt, utdraget ackord.
Emanuelsson, UlrikaNyskrivet verk för trumpet, slagverk och orgel (2020/2021) | Uruppförande
Lundakompositören Ulrika Emanuelsson har främst komponerat musik för kör och röst, och tonsatt texter av bland annat Karl Vennberg, Dag Hammarskjöld och Jacques Werup. Hennes senaste verk, som uruppförs här, är dock skrivet för orgel, trumpet och slagverk.
Esmail, ReenaTeen Murti
Den indisk-amerikanska tonsättaren Reena Esmail sammanväver västerländska och indiska musiktraditioner i sina verk. Stråkorkesterstycket Teen Murti består av tre olika musikaliska figurer, som var och en utgår från en särskild raga ur hindustanitraditionen. Med den sökande och eteriska inledningen har Esmail försökt återskapa den stämning och ljudbild som hon observerat i auditoriet inför ragakonserter i Indien. Denna ljudbild återkommer sedan mellan de olika avsnitten.
Fauré, GabrielPrélude de Pénélope 7 min
Förspelet till Faurés opera Pénélope inleder. Det är ett lågmält och böljande stycke, som slår an en mystisk ton för Homeros klassiska berättelse om drottning Pénélope och hennes uthålliga väntan på sin kringirrande make Odysseus. Tjugo år får hon hålla ut och samtidigt värja sig mot lycksökande och fräcka friare, som är ute efter tronen. Men Odysseus tar kål på dem alla när han till slut kommer tillbaka, förklädd till tiggare. Operan hade premiär i Monte Carlo den 4 mars 1931.
Finziur Seven Poems of Robert Bridges 14 min
GERALD FINZI (1901-1956) UR SEVEN POEMS OF ROBERT BRIDGES OP 17 I Praise the Tender Flower I have loved Flowers that fade Clear and Gentle Stream My Spirit sang all Day Gerald Finzi var en av den engelska musikens många udda och geniala figurer. Han levde isolerat på landsbygden där han skötte om sina fruktodlingar och sällsynta äppelträd, men spelade likafullt en betydande roll i musiklivet, liksom i politiken. Hans tillbakadragenhet och känsliga osäkerhet sägs ha sin grund i att han vid åtta års ålder förlorade sin far och att en betydelsefull lärare stupade i Frankrike 1917. Dessutom avled tre av hans äldre bröder innan Gerald hunnit bli 18 år. Han sökte tröst och mening i livet genom att skaffa sig en imponerande beläsenhet och genom att komponera mjukt romantisk musik som fått en folklig förankring. Poeten och läkaren Robert Bridges (1844-1930) var djupt troende och skrev flera i England kända och älskade psalmtexter. Men många av hans dikter resulterade också i några av tidens främsta körsånger, av Hubert Parry, Gustav Holst och andra brittiska tonsättare. Även Finzi inspirerades under 1930-talet till sju tonsättningar av vilka vi nu hör ett urval. Han gjorde det inte lätt för sig, och påstod i ett brev att han var mycket missnöjd med sångerna - inte minst därför att Bridges oftast skrev sin lyrik i jag-form vilket tvingade tonsättaren att hitta en enda gemensam röst. Alla sångerna har ändå blivit känsliga, melodiska och avväpnande miniatyrer. STIG JACOBSSON
Forser, StaffanMoments for Windquartet
Staffan Forser kommer ursprungligen från Göteborg och började studera pianospel, harmonilära och kontrapunkt i artonårsåldern. Efter det blev det studier i musikvetenskap i Göteborg och Lund, bl. a. för legendaren professor Folke Bohlin. Forser är sedan 1988 bosatt i Malmö och tog under flera år privatlektioner i komposition för Staffan Storm, studier som resulterat i orkesterverk, stycken för soloinstrument och olika ensembleformer. Moments for Windquartet, som uruppförs i afton, är ett stycke i tre satser. I den första lättsamma satsen kan man finna en hel del influenser av nyklassicism. Harmoniken växlar en del mellan dur och moll, men musiken har en avslappnad karaktär och slutar med ett leende. Andra satsen är betydligt lugnare och mer reflekterande och oboen har en extra framträdande roll. Tredje satsen är i sig tredelad och bygger upp två gånger för att sedan tredje gången nå fram till sin kulmen. Moments for Windquartet belönades med ett hedersomnämnande vid den internationella Maurice Raveltävlingen i Alicante 2018.
Forssell, LudvigMetal Gear Solid 5
Franck, CésarSymfoni d-moll
Frank, Gabriela LenaCoqueteos, ur An Andean Walkabout (2003)
An Andean Walkabout består av sex stycken som skildrar olika aspekter av de olika kulturerna kring bergskedjan Anderna i västra Sydamerika. En ”coqueteos” är en kärlekssång som traditionellt sjungs av en man som uppvaktar sin älskade – oftast till gitarrackompanjemang, men just det här stycket är skrivet för stråkar. Tonsättaren Gabriela Lena Frank är född 1972 i USA, och låter ofta sina peruanska rötter sätta prägel på sin musik.
Giménez, GerónimoIntermezzo ur La Bode de Luis Alonso
Glass, PhilipConcerto Grosso (1992)
Den amerikanske tonsättaren Philip Glass hittade sitt repetitiva tonspråk i slutet av 1960-talet och har sedan dess etablerat sig som en av de främsta samtida tonsättarna. Han är känd för Malmöpubliken genom sina två utsålda och bejublade konserter på Malmö Live 2017 och 2019. Under 2021 har han dessutom varit aktuell genom världspremiären av nya operan Circus Days and Nights på Malmö Opera. Denna Concerto Grosso skrevs för invigningen av konstmuseet i Bonn 1992. Varje sats fokuserar på olika instrumentgrupper, men det är inte helt självklart vilka instrument som hör till vilken sats. Lyssna noga!
Glazunov, AlexanderKonsertvals nr 1 10 min
Glazunov betraktas som en romantisk klassicist med mästerlig känsla för musikalisk form och gudabenådat kontrapunktiskt handlag, och han jämförs ofta med Johannes Brahms. Glazunov hamnade i skuggan av den store ryske romantikern Pjotr Tjajkovskij, men skapade sin egen stil, även om han tillsatte en 'nypa' Tjajkovskij till konsertvalsens ingredienser. Stycket har annars tydliga förebilder i de österrikiska valskungarnas smäktande, virvlande wienervalser. Glazunovs vals utstrålar lätthet och elegans, och det smickrande omdömet om musikalisk formkänsla är inte överdrivet!
Glière, Reinholdur Åtta duetter för violin och cello (1909)
Reinhold Moritzevitj Glière (1875-1956) var framförallt verksam i Moskva, men även i Kiev. Ett av hans mest kända verk är baletten Den röda vallmon från 1927. Åtta duetter komponerades 1909 och ska snarare förstås som fristående verk, än som delar av en helhet. Det inledande preludiet kännetecknas av en åttondelspuls som går genom hela stycket på ett meditativt sätt, först i violinen och sedan omväxlande mellan de båda instrumenten. Den mörka känslan följs upp av en vacker vaggvisa (berceuse) och sedan av en canzonetta, som ursprungligen betecknar en lantlig sång. Det är lätt att föreställa den graciösa violinmelodin som en sjungen text om kärlek och längtan. Fjärde stycket är ett intermezzo, d.v.s. ett mellanspel, som i detta sammanhang istället blir en rask avslutning. Ur Huit Morceaux, duo för violin och cello, op. 39 (1909) 1. Preludium. Andante 3. Vaggsång. Tranquillo 4. Canzonetta. Moderato 5. Intermezzo. Andantino
Gordon, GeoffreyPrometeus – konsert för basklarinett och orkester
Det finns en mängd solokonserter för violin, cello och piano men en solokonsert för basklarinett är betydligt ovanligare. Den amerikanske tonsättaren Geoffrey Gordon kallar sitt verk Prometeus – konsert för basklarinett och orkester efter en kort historia av Franz Kafka, skriven 1917. Enligt den första legenden fjättrades Prometheus vid en klippa i Kaukasus efter att ha förrått gudarna genom att avslöja deras hemligheter för människorna. Gudarna sände örnar som skulle äta på Prometheus lever, som dock blev hel igen efter varje attack. Enligt den andra legenden pressade sig Prometheus in i klippan för att undgå fågelnäbbarnas våldsamma hackande och blev till slut ett med den. Enligt den tredje legenden glömdes sveket, gudarna, örnarna och Prometheus bort efter tusentals år och enligt den fjärde legenden tröttnade alla på den meningslösa händelsen. Det som återstod var den oförklarliga klippan, och legenden försökte förklara det oförklarliga. Eftersom den uppkommit ur ett sanningssubstrat måste den i sin tur sluta i det oförklarliga. Dessa rader bildar utgångspunkt för Gordons kompositionsarbete med basklarinettkonserten som är en sambeställning mellan Malmö SymfoniOrkester och Philharmonia Orchestra, London. Gordon har fått många utmärkelser för sin musik som till exempel första pris i Aaron Copland Award. Hans verklista visar en stor bredd med musik för orkester, vokal och instrumental kammarmusik samt musik för teater-, dans- och filmmediet. Hans samarbeten innefattar en rad orkestrar, dirigenter och solister av vilka kan nämnas Cleveland Orchestra, Philharmonia Orchestra, London och Münchner Philharmoniker.
Grieg, EdvardFrån Holbergs tid
Griegs orkesterproduktion är inte omfattande men mycket populär och ofta framförd. Från Holbergs tid, eller Holbergsviten, tillkom 1884 och bygger på kända dansformer från 1700-talet, satta i svitform med ett inledande preludium. Verket finns i två versioner, en originalversion för piano och en version för stråkorkester. Verkbeställningen var ämnad att fira 200-årsminnet av den dansk-norske humanisten Ludvig Holbergs födelse och Grieg valde att låta 1600- och 1700-talsmusik färga kompositionen varför barockens musikaliska former och den tidiga wienklassicismens charm «från Holbergs tid» vilar över verket. Holberg tillbringade stora delar av sitt liv i Danmark, men var liksom Grieg född i norska Bergen. 
Grieg, EdvardSymfoni
Edvard Grieg visade tidigt sin musikaliska ådra och han fick pianolektioner av sin mor Gesine. Violinisten Ole Bull, som var god vän till familjen Grieg, uppmuntrade föräldrarna att sörja för att Grieg fick en bra musikutbildning och redan vid 15 års ålder flyttade Grieg till Leipzig för att studera för bland andra Carl Reinecke. Undervisningen där var dock alltför inriktad på äldre tonsättares verk vilket Grieg fann konservativt och fantasilöst. Parallellt med studierna bedrev han därför självstudier med partitur signerade Chopin, Schumann och Reinecke. Sin första konsert gav Grieg i Karlshamn i Blekinge (!) och det sägs att han hann förälska sig i en blekingsk spritfabrikörs dotter, men av det blev det inget då fabrikören motsatte sig den unge tonsättarens planer. Grieg var 21 år när han komponerade Symfoni i c-moll som är ett mästarprov i komposition och instrumentation med eko av framförallt Mendelssohn som ju var ett stort namn i Leipzig men som Grieg aldrig hann träffa. Dock var Grieg kritisk till sitt verk och skrev på första sidan av manuskriptet till symfonin: "Må aldrig opføres! E.G." och musikvärlden lydde hans uppmaning ända fram till 1980 då verket klingade i sin helhet.
Grieg, EdvardUr Symfoniska danser, nr 4 11 min
Edvard Grieg föddes i 1843 i Bergen, i vad som då var Förenade Konungarikena Sverige och Norge. Han var mycket intresserad av den norska folkloren, folkmusiken och naturen, vilket ofta märks i hans musik. Norska danser skrevs för fyrhändigt piano 1881 och orkestrerades 1888 av den tjeckiske violinisten Hans Sitt. Verket består av fyra småstycken, där de två första är exempel på den norska dansen halling, och den tredje en marsch. Den sista, som framförs i detta konsertprogram, börjar mörkt, som i en granskog – men snart når vi skogsbrynet, ljuset och dansen, och tongångarna blir taktfasta och eggande. Inledningens lugubra tongångar återkommer i mitten, men den förtrollande dansen kommer snart åter och sätter punkt.
Groven, EivindHjalarljod 7 min
Eivind Groven (1901-1977) var bondson från Telemark och en ihärdig förkämpe för norska folkmusiktraditioner. Föräldrarna kom familjer med benen djupt i folktonsmyllan och Eivind och hans bröder började tidigt spela fiol. I tjugofemårsåldern började han på konservatoriet i Oslo och experimenterade med att kombinera 1700- och 1800-talets klassiska kompositionsformer med musiken från hemtrakterna. Han skrev bland mycket annat två symfonier, en pianokonsert och många körverk och sånger. Hjalarljod är en festouvertyr som komponerades till invigningen av det nya rådhuset i Oslo 1950. Titeln betyder ”Hjalar-ljud”, där hjalning är en blandning av sång och rop, som når långt över fjäll och skogar, lite som den svenska kulningen. Det är ett mycket högtidligt verk med jublande bleckblås och stråkinsatser som skulle passa i en äventyrsfilm. I de träblåsdominerade avsnitten är tilltalet mer intimt, men även där manas musiken framåt av den intensiva rytmen, som kommer från den telemarkska dansen gangar.
Gruber, H.K.Manhattan Broadcast 11 min
Manhattan Broadcasts är ett ungdomsverk av den österrikiske tonsättaren HK Gruber (född 1943). Tonspråket ligger ganska långt från den anarkistiska stil som han senare kom att anamma. Stycket är inspirerat av amerikansk storbandsmusik och består av två delar: Tammany Hall, som var ett maktcentrum för det demokratiska partiet i New York under perioden 1850-1930, ibland ljusskyggt. Andra delen är en cool blues betitlad Radio City, efter den enorma konserthallen mitt på Manhattan, invigd 1932.
Håkanson, BoGioco sonore för klangstavar (2020) | Uruppförande
Gioco sonore är ett dovt, meditativt stycke, framfört på hängande, roterande klangstavar och vibrafon. Titeln är italienska för ”klingande spel”.
Haydn, JosephDivertimento för flöjt, violin och cello i D-dur, op. 100 9 min
Ljust och transparent klingar den österrikiske tonsättaren Franz Joseph Haydns divertimento mitt i hjärtat av den wienklassiska stilen med tidstypiska melodiska skalor, ackordiska kadenser och enkel rytmik. Musiken talar för sig självt. Den tredelade formprincipen A-B-A låg till grund för mycket av den tidens musik. Ofta tas korta delar i repris innan musiken leder vidare. Dessa stilistiska kännetecken utvecklades och förfinades till mästerskap både av Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart innan Ludwig van Beethoven tog det wienklassiska arvet vidare. Men Beethoven lämnade snart det eleganta för det mer dramatiska sett över tid från 1800 fram till sin död 1827. Haydn var bunden till en kapellmästartjänst hos furst Esterhazy i mer än 30 år och komponerade en stor mängd verk, främst symfonier och stråkkvartetter, men från 1790, efter Esterhazys död, kunde Haydn åter verka som självständig tonsättare och företog då flera resor till London där han blev enormt hyllad för sin musik.
Haydn, JosephFantasi C-dur Hob.XVII:4 6 min
Haydns Fantasi i C-dur tar avstamp i en österrikisk folkvisa om en bondhustru som har tappat bort sin katt. Den är lekfull och yster, och det är lätt att föreställa sig ett rum fyllt av stojande och skrattande barn. Men plötsligt avbryts leken abrupt. Det är som att en vuxen kommer in och sätter ner foten med stränga förmaningar. Men vad hjälper det? Snart är leken igång igen som om inget hänt.
Haydn, JosephTrumpetkonsert i Ess-dur 15 min
I begynnelsen fanns naturtrumpeten, som bestod av ett långt rör, utan varken hål eller ventiler. Detta gjorde att det inte gick att spela kromatiskt på instrumentet, vilket i sin tur gjorde att det betraktades som mindre intressant av många tonsättare, eftersom de tillgängliga tonerna var begränsade. 1792 utvecklade dock trumpetaren Anton Weidinger en kromatisk trumpet, som Haydn komponerade denna berömda konsert för 1796. Tonsättaren leker med lyssnarens förväntningar och inleder trumpetstämman med fanfarliknande toner som man hade hört trumpeter spela i alla tider. Men några takter in kommer den: den tidigare ohörda kromatiken.
Haydn, JosephUr Skapelsen, Föreställningen om kaos 6 min
Haydn (1732-1802) Mozart, Beethoven och Schubert var de viktigaste företrädarna för wienklassicismen. Men Haydn var nestorn i sammanhanget. Han var känd kompositör redan när Mozart föddes och Beethoven tog lektioner av honom. Hans verkskatalog är enorm, med bland annat 108 symfonier, 52 pianosonater, 13 operor, o.s.v. Oratoriet Die Schöpfung, Skapelsen, uruppfördes 1798 och bygger på texter ur Första Mosebok, Psaltaren och John Miltons epos Det förlorade paradiset från 1667. Det är ett verk fullt av kraftfulla körer, utsökta arior och poetiska recitativ. Här framförs den ordlösa inledningen: Föreställningen om kaos.
Haydn, Josephur Stårkkvartett op 33, nr 6, D-dur 7 min
Haydn, JosephViolinkonsert i C-dur 19 min
Haydn komponerade fyra violinkonserter, varav en har gått förlorad. Violinkonsert i C återfanns 1909 i musikförlaget Breitkopf & Härtels arkiv och publicerades först i mitten av 1900-talet. Haydn skrev den förmodligen någon gång mellan 1761-65, då han var verksam vid furst Esterházys hov i Eisenstadt. Den är skriven i barockstil och  tillägnad Luigi Tomasini, som var violinist i furstens orkester. I första satsen (allegro moderato) introducerar orkestern huvudtemat, som sedan tas upp av soloviolinen med dubbelgrepp. Den långsamma andra satsen (adagio) har något drömmande, serenadaktigt över sig och är princip ett långt violinsolo, där orkestern har en ackompanjerande funktion. I finalen (presto) tar orkestern tillbaka initiativet och presenterar temat, innan solisten träder in och leder kompositionen i mål.
Higdon, JenniferLow brass concerto (Nordenpremiär) 17 min
Detta är ett av få tillfällen då det låga bleckblåset får kliva fram som soloinstrument. Jennifer Higdons Low Brass Concerto är skriven för bastuba, bastrombon och två tenortromboner, plus orkester. Det är ett rytmiskt utmanande verk med såväl kraftfulla och dansanta avsnitt, som finstämda solopartier. Men energinivån är generellt hög. Verket skrevs för Chicago Symphony Orchestra och uruppfördes under ledning av Riccardo Muti den 1 februari 2018. Higdon är född 1962 i Brooklyn, New York. Hon har fått två grammisar i USA och 2010 fick hon Pulitzerpriset för sin Violinkonsert.
Hillborg, AndersEleven Gates
Anders Hillborg är en av Sveriges ledande tonsättare med en rad internationella framgångar de senaste åren. Hans musik har framförts av New York Philharmonic, Berliner Philharmoniker, Los Angeles Philharmonic och många andra internationella topporkestrar så han är en viktig kugge i de fantastiska framgångar Sverige haft de senaste tjugofem åren då svenska toppartister som Anne Sofie von Otter, Lisa Larsson, Martin Fröst, Christian Lindberg, Håkan Hardenberger och många andra, samt tonsättare som Jan Sandström, Sven-David Sandström, Tobias Broström, Albert Schnelzer och Benjamin Staern, representerat Sverige i stora internationella sammanhang. Aldrig tidigare har väl Sverige haft denna topp och bredd internationellt inom den klassiska och nutida musiken, inte ens med tonsättare som Roman, Berwald, Stenhammar, Peterson-Berger, Alfvén, Blomdahl eller Lidholm. Eleven Gates är beställt av Los Angeles Philharmonic genom Hillborgs gode vän Esa-Pekka Salonen som var chefsdirigent för orkestern vid tiden för beställningen. Orkestern mönstrar ett gigantiskt instrumentaluppbåd. Anmälaren i Helsingborgs Dagblad Henrik Halvarson lät sig fascineras med orden: ”...Hillborgs stycke för Los Angeles Philharmonic... består av elva mer eller mindre korta avsnitt som avlöser varandra med en nästan filmisk klippteknik. Svepande durklanger, skimrande stråkmattor, pumpande slagverk och mäktiga koraler i blecket. Hans säkra hand med orkestern gör att musiken nästan aldrig känns rapsodisk. Dessutom har han en lekfull distans. Som Disneys galna hackspetts snabba inhopp eller blinkningen till Beatles ”A day in the life”...”.
Högberg, FredrikAbsent Illusions, A Hunt for the Eluded Muses för violin/viola och orkester
Fredrik Högberg berättar: "De nio muserna på Helikons berg inspirerade de antika allkonstnärerna och vetenskapsmännen. De var döttrar till Zeus och Mnemosyne och hade var sitt speciella konstområde att beskydda. Vi har ordet musik och museum uppkallade efter dem. I vår tid, när världen inte sällan framställs och porträtteras som ful, våldsam och karg, både i konst, media och debatt, saknar jag stora och till och med naiva visioner. Vem ska visa hur vi kan ha det, och inte bara hur det är. Min violinkonsert är ett uttryck för, och en längtan efter, visioner. Stora idéer från stora förebilder som kan visa upp nya bilder, presentera nya tankar och istället för att propagera och med våld pådyvla övertygelser, enkelt visa på att "så här skulle det kunna vara". Var finns de nya muserna som ska inspirera oss? Ser de inte oss, eller är det vi som inte ser dem? I min violinkonsert samsas det romantiskt och innerligt vackra med det explosivt fula och kärva. Motsatser som plötsligt harmonierar utan krav på konsonans. Virtuositeten porlar ovanpå mullrande lager av rytmer och färger och i detta…ett ansikte tar form. Jag vet i alla fall vem min tionde musa är." Högberg är bördig från Vellinge och växte upp i Svedala. Efter högre studier i komposition vid Musikhögskolan i Piteå för professor Jan Sandström har Högberg utvecklat sin högst personliga konst. Han kombinerar kompromisslöst rytmiska element från rock och pop med intima gester inspirerade av neoklassicism och romantik. Han låter det primala möta avant-gardet, inte sällan med en varm oemotståndlig humor.
Holst, GustavBlåskvintett, Ab-dur
Gustav Holst föddes 1874 i en familj med många musiker, framför allt på den svenskättade faderns sida. Det var tidigt tydligt att även den unge Gustavus Theodore von Holst, vilket var hans egentliga namn, hade fallenhet för musiken och han fick lära sig spela piano och violin. Pianospelet utvecklades snabbt men violinen byttes så småningom mot trombon, bl a för att försöka träna den unge gossens astmasjuka lungor. Bytet var uppenbarligen ett gott sådant eftersom Holst efter studierna på Royal College of Music kom att arbeta som trombonist under många år. Holst försökte hitta sin egen kompositionsstil och precis som sin gode vän Ralph Vaughan Williams brottades han med influenserna från Wagner och Richard Strauss i sin musik. Ett första stort steg mot en egen stil kom när Holst började komponera musik influerade av sanskrit-texter, men det var när han började intressera sig för brittisk folkmusik som han började hitta till den klangvärld vi nu förknippar med honom. Till Holsts mest spelade verk hör hans musik för blåsorkester och de bygger till stor del på bearbetningar av folkmusik. Blåskvintetten skrevs 1903, när Holst ännu inte riktigt hittat sin stil. Stycket var länge försvunnet efter att Holst lämnat det för påseende hos en klarinettist, men 1978 återfanns partituret i en hög med begagnat notmaterial. Dotter Imogen Holst och Holst-kännaren Colin Matthews bearbetade och kortade verket något med motiveringen ”om Holst hade fått möjlighet att höra verket hade han insett att det var för långt”.
Holst, GustavJupiter, ur Planeterna op.32
Gustav Holst föddes 1874 i en familj med många musiker, framför allt på den svenskättade faderns sida. Det var tidigt tydligt att även den unge Gustavus Theodore von Holst, vilket var hans egentliga namn, hade fallenhet för musiken och han fick lära sig spela piano och violin. Pianospelet utvecklades snabbt men violinen byttes så småningom mot trombon, bl a för att försöka träna den unge gossens astmasjuka lungor. Bytet var uppenbarligen ett gott sådant eftersom Holst efter studierna på Royal College of Music kom att arbeta som trombonist under många år. Holst försökte hitta sin egen kompositionsstil och precis som sin gode vän Ralph Vaughan Williams brottades han med influenserna från Wagner och Richard Strauss i sin musik. Ett första stort steg mot en egen stil kom när Holst började komponera musik influerade av sanskrit-texter, men det var när han började intressera sig för brittisk folkmusik som han började hitta till den klangvärld vi nu förknippar med honom. Till Holsts mest spelade verk hör hans musik för blåsorkester och de bygger till stor del på bearbetningar av folkmusik. Genombrottet som kompositör kom med den stora orkestersviten Planeterna, skriven 1914-16, inspirerat av Holsts intresse för astrologi som följde på hans studier av sanskrit-texter. Det är beskrivningar av planeternas olika karaktärer inom astrologin som står till grund för musiken och ”Jupiter, the bringer of Jollity” är satsen med mest kontraster, uppbyggd av tre huvudteman. Satsens virvlande start leder fram till ett lättsamt marschtema som övergår i ett pompöst tretakts-tema innan den fantastiska koralen i mitten av satsen börjar. Koralen finns fristående som psalmen ”I vow to thee my country”, en psalm som bl a använts vid kungliga bröllop och begravningar, men även som julpsalm. Efter koralpartiet återkommer de olika motiven i kortare och bearbetad form innan den stora finalen. Som kuriosa kan nämnas att Colin Matthews, på beställning av Simon Rattle och Berlinerfilharmonikerna, komponerat en kompletterande Pluto-sats till Planeterna eftersom planeten saknas i originalverket.
Honegger, ArthurConcerto da Camera 23 min
Janáček, LeošTaras Bulba 24 min
1340 föll det som idag är västra Ukraina under polsk överhöghet, vilket ledde till spänningar som 1591 utlöste en serie bonde- och kosackuppror. Om ett av dessa skrev Nikolaj Gogol 1835 en roman med kosackernas härförare Taras Bulba och hans båda söner Andrej och Ostep i centrum. En berättelse om hjältemod, patriotism och religiös övertygelse, som i sin tur inspirerade den tjeckiske tonsättaren Leoš Janáček att komponera en rapsodi på tre satser, spännande orkestrerad med bland annat rörklockor, suggestiva slagverksinslag och orgel. Det är programmusik, där Janáček har valt ut tre extra blodiga och tragiska episoder. Den första delen är betitlad Andrejs död och börjar med en skildring av kärleken mellan Taras Bulbas yngste son och en dotter till en polsk general. Sedan följer en batalj, där kärleken gör att Andrej kämpar på fiendesidan. I slutet av satsen dödas han av sin far för sitt förräderi. Andra satsen är betitlad Osteps död och skildrar den tillfångatagne äldre sonens kvalfyllda tortyrdöd. De kraftfulla trombonstötarna i slutet representerar Taras Bulbas smärtfulla utrop vid åsynen. Tredje satsen, Profetian och Taras Bulbas död, slutar med att kosackledaren bränns på bål. Profetian, som han utslungar innan han förtärs av lågorna, representeras av ett parti med brassfanfarer och orgel. Den handlar om kosackernas mod, den ortodoxa trons styrka och att en tsar ska resa sig och fruktas av hela världen. En profetia som kan ge kalla kårar om man betänker den senaste tidens tragiska utveckling i Ukraina. Leoš Janáček (1854-1928) är en av Tjeckiens nationalkompositörer. Han var mycket intresserad av de lokala folkmusiktraditionerna, och lät ofta det tjeckiska språkets satsmelodi diktera tonerna i hans kompositioner. Han skrev bland annat nio operor, varav den näst sista, skräckoperan Fallet Makropulos, spelas på Malmö Opera i april 2023. .
Jenkins, KarlAllegretto ur Palladio
Jinnouchi, KazumaBlue team ur Halo 5
Jolas, BetsyOnze Lieder för trumpet och orkester (1977)
Den franskamerikanska tonsättaren Betsy Jolas (f. 1926) är i högsta grad en modernistisk och samtida tonsättare, men har aldrig klippt banden till det förflutna. Hon har ett stort intresse för bland annat renässansmusik. Hon studerade för Milhaud och Messiaen, och var också den sistnämndes assistent i början av 70-talet. Onze Lieder betyder ”11 sånger” på fransktyska och är ett halsbrytande stycke för trumpet och orkester. Ibland låter det jazzigt, ibland romantiskt, ibland ljuvt melodiöst. 
Jolivet, AndréHeptade, för trumpet och slagverk
Ordet ”heptade” betyder ansamling om sju, i det här fallet sju korta stycken för trumpet och slagverk i olika temperament och tonlägen. Verket inleds med en dynamisk allegrosats, som med sina plötsliga utfall definierar rummets egenskaper. Trean är cool och smygande, fyran frenetiskt trummande, och så vidare. André Jolivet föddes i Paris 1905 och studerade bland annat för Edgar Varèse. I mitten av 1940-talet blev han känd för sin skarpa kritik mot Stravinskijs nyklassicism. Heptade är ett sent verk, komponerat 1970. Han avled 1974, 69 år gammal.
Jongen, JosephConcert a cinq, för violin, viola, cello, flöjt, harpa
Belgaren Joseph Jongen började studera musik vid konservatoriet i Liège redan vid anmärkningsvärda sju år ålder och kom sedan att studera där i sexton år. Han studerade komposition, piano och orgel och blev så småningom själv professor i kontrapunkt och harmonilära, men han hann även jobba som organist. Landsmannen Cesar Frank är en tydlig influens, men även studier för Claude Debussy och nära kontakt med Gabriel Fauré har gjorde stort intryck. Concert a cinq från 1923 är ett mycket trevligt stycke med tydliga franska tongångar, framför allt första satsens heltonskalor. Efter en lugn och reflekterande andra sats lär alla vakna till när tredje satsen drar igång med sina vilda pizzicaton. Satsen fortsätter som en frisk och frejdig vals som säker får många att både le och gunga med.
Jonsson, JosefSymfoni nr 2
Det finns många svenska tonsättare som var verksamma under första delen av 1900-talet men som av stilistiska skäl blivit bortglömda. De är en dold svensk musikskatt som förtjänar att tas fram i rampljuset. Tonsättare som Melcher Melchers, Olallo Morales, Yngve Sköld, Algot Haquinius, Moses Pergament, Ture Rangström, Kurt Atterberg och Gösta Nyström för att nämna några. Dit hör också Norrköpingstonsättaren Josef Jonsson. Hans produktion omfattade bland annat tre symfonier, en violinkonsert, en kammarsymfoni, orkesterouvertyrer, sviter, vokalmusik med mera. Tonspråket är mättat romantiskt som till exempel i Symfoni nr 2, komponerad 1928-1930. Verket är tresatsigt med ett scherzo som mellansats. Sats ett inleds med ett markant motiv i violinerna högt upp i registret. Strax följer taktfast musik som kulminerar och en lugn del följer. Så böljar hela satsen och vid flera tillfällen passerar inledningsmotivet förbi. Scherzot trippar iväg i staccato men avbryts snart av en legatodel i stråket innan staccatot är tillbaka. Så växlar musiken i hela scherzot. Även tredje satsen är snabb. Verket har egentligen ingen riktig vilopunkt mer än några öar i sats två och tre. Den symfoniska uppbyggnaden och klangen är som mest tydlig i sista satsen och vittnar om en symfoniker med stora musikaliska visioner.
Kaufman, JakeShovel Knight
Korngold, Erich WolfgangStraussiana (1953) 7 min
Korngold föddes 1897 och blev tidigt ett omtalat musikaliskt underbarn, men lämnade hemlandet Österrike 1934 på grund av nazismens ökade inflytande i Europa. Han flyttade till Hollywood, där han revolutionerade filmbranschen med sin stilbildande musik. Han skrev bland annat soundtrack till flera filmer med Errol Flynn, t.ex. Kapten Blod (1935), Robin Hood (1938) och Slaghöken (1940). Straussiana är ett sent verk där han drömmer sig tillbaka till barndomens tillvaro i Wien och Johann Strauss d.y. sorglösa musik.
Kulenty, HannaSugar-Fela Tango för piano och fyra instrument 5 min
När den polska tonsättaren Hanna Kulenty påbörjade arbetet med ”Sugar-Fela Tango” hade hon idén att komponera ett enkelt, komiskt och tonalt tangostycke. I uppdraget ingick att hon skulle skriva för en flexibel instrumentensemble där varken instrumenttyp eller antalet instrument var förutbestämt, som ett spelpartitur för ensembler med varierande instrumentunderlag från vecka till vecka. Kulenty studerade komposition för Włodzimierz Kotoński vid Chopin Music Academy i Warszawa och därefter för Louis Andriessen vid Royal Concervatory of Music i Haag följt av seminarier och kurser i Darmstadt där hon mötte Iannis Xenakis och Witold Lutosławski. Kulenty tillhör de ledande tonsättarna i Polen och har belönats med en lång rad priser för sina verk, bland annat Rostrumpriset.
Larsson, Lars-ErikFörklädd Gud
Förklädd Gud skrevs av Lars-Erik Larsson och med text av Hjalmar Gullberg då de båda arbetade tillsammans på Sveriges Radio. Sviten uruppfördes den 1 april 1940, mitt under brinnande världskrig. Tyskland har intagit Polen och ska en vecka senare inta både Norge och Danmark, men Hjalmar Gullbergs text ger ett budskap om medmänsklighet och hopp. Fortfarande är verket ett av de mest älskade och kan verkligen bära upp namnet, en svensk klassiker.  Ej för de starka i världenmen för de svaga.Ej för krigare men för bönder som plöjtsin jordlott utan att klagaspelar en gud på flöjt.
Larsson, Lars-ErikPastoralsvit, Romans
Lars-Erik Larssons Pastoralsvit komponerades 1938. Mittensatsen "Romans" är inspirerad av Oscar Levertins dikt Siesta, som skildrar en dåsig och kvav sommardag: ”Bort bär drömmens bro. / Fingret sakta över munnen! / Hela vackra världen domna, / ljuva solskensro.” Stycket spelades på Dag Hammarskjölds begravning den 29 september 1961.
Leyman, KatarinaSolar Flares
Katarina Leyman använder ofta naturfenomen som utgångspunkt i sin musik. ”Solar flares”, eller soleruptioner, är mycket energirika utbrott av partiklar och elektromagnetisk strålning från solens yta. När de här strömmarna når Jorden kan de påverka satelliter och radiokommunikation. De ger också upphov till norrsken. Solar flares är ett tätt sammanvävt verk, som rör sig i mjuka, böljande rörelser. De musikaliska ansvällningarna skapar mycket visuella gestaltningar av såväl kaoset på solens sextusengradiga yta, som de våldsamma utbrotten som sträcker sina eldiga armar långt ut i rymden. Föredragsbeteckningen ger en föraning om vad som väntar: ”energico, maestoso e jubiloso, poco agitato”. Verket skrevs för Östersjöfestivalen i Stockholm 2010.
Ligeti, GyörgyConcert Românesc 13 min
Ligeti är kanske mest känd för den förtätade och klaustrofobiska musik som Stanley Kubrick använde i flera av sina filmer, som 2001 – Ett rymdäventyr, The Shining och Eyes Wide Shut. Concert Românesc är ett tidigt verk och i helt annan stil. Det är inspirerat av rumänsk folkmusik, i synnerhet från Karpaternas bergsbyar. Verket består av fyra sammanhängande satser, och börjar med ett mystiskt ljudande andantino. Det söker sig fram i ljudlandskapen tills det exploderar i andra satsens våldsamma dans, där de olika instrumenten turas om att spela en halsbrytande melodi. Den långsamma tredje satsen skapar känslan av sval och dimmig gryning. En av hornisterna sitter på avstånd för att skapa illusionen av alphornens ekande mellan bergstopparna. Finalen är en dans i livsfarligt tempo med förföriska rytmer. I slutet är det melankoliska alphornet tillbaka, innan orkestern sätter punkt med en formidabel smäll.
Ligeti, GyörgyDen stora makabern 9 min
Den stora makabern är en absurd och komisk opera om jordens undergång. Den beställdes av Kungliga Operan i Stockholm och hade premiär den 12 april 1978, med bland annat Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer på scen. I den är programpunkten presenteras ett urval av musiken i arrangemang av dagens solist, Håkan Hardenberger. Den ungerske tonsättaren György Ligeti (1923-2006) skrev ofta utmanande och nyskapande musik. Populärkulturellt är han mest känd för Stanley Kubricks utdragna och suggestiva användande av hans musik filmerna År 2001 – ett rymdäventyr och Eyes Wide Shut.
Liszt, FranzPianokonsert nr 1 18 min
Franz Liszt (1811-1886) jobbade med sin första pianokonsert under mycket lång tid. Han skapade första temat 1830, men lyckades inte föra verket i hamn. Han skrev om, lät vila, strök, la till och reviderade – inte förrän 1853 blev han nöjd. Konserten uruppfördes i Weimar den 17 februari 1855 under ledning av Hector Berlioz och med kompositören själv vid flygeln. Pianokonsert nr 1 består av fyra satser, men de spelas tillsammans i en obruten helhet. I inledningen presenteras ett mäktigt tema, som varieras och omformas under hela styckets gång. Ett av konsertens särdrag är triangeln som dyker upp i mitten och bidrar med ett ringande, mystiskt sound. Men annars är det förstås den övermänskliga och dundrande pianostämman som har gjort det här verket odödligt. Orkestern får dock sista ordet.
Ljadov, AnatolijKikimora, op. 63 4 min
Anatolij Ljadov (1845-1914) skrev flera musikaliska miniatyrer där han kombinerade sitt intresse för rysk folktro med sin förmåga att klä gamla folkmelodier (eller egna pastischer på sådana) i praktfull orkesterdräkt. Den förtrollade sjön (1909) och Baba-Jaga är två exempel. Ett tredje är Kikimora (1910), en symfonisk dikt som är betitlad efter en typ av illvilligt andeväsen, lite som vår hustomte. Men kikimoran är kusligare; hon har sitt ursprung i dödfödda eller vanskapta barn. Hon ställer för det mesta till jävulskap i hushållet där hon bor, men kan undantagsvis också vara till hjälp. Den kikimora som Ljadov skriver om växer upp med en trollkarl i bergen. Hon tillbringar sin första tid i en vagga av kristall och ägnar sig sedan åt att spinna lin hela dagarna, samtidigt som hon smider onda planer för världen.   Ett engelskt horn sätter an den sagolika tonen och celestan skapar associationer till det magiska och spöklika. I avsnitten med högt tempo kan man föreställa sig den uppståndelse som uppstår när kikimoran har ställt till med något. Efter det stormiga crescendot i slutet gör hon ett sista, gäckande besök och försvinner.
Lund-Skabo, SigneChanson sans paroles 3 min
Den norska tonsättaren och pianisten Signe Lund-Skabo (1868-1950) komponerade ett sextiotal verk, främst för sitt eget instrument. Hon levde i USA under sexton år i början av 1900-talet, där hon bland annat verkade som pedagog. Chanson sans paroles betyder ”sång utan ord”. Det vemodiga och bitterljuva stycket är ursprungligen komponerat för violin och piano, men är här arrangerat för oboe, tuba och marimbor.
Mahler, GustavDas Lied von der Erde
Gustav Mahler komponerade Das Lied von der Erde 1908–1909, samma år som Symfoni nr 9 tillkom. Dessa sista år var svåra för Mahler. Hans ena dotter, Maria Anna, dog 1907, endast fem år gammal. Vid denna tid fick han också veta att han led av hjärtfel. Dessutom förlorade han sitt jobb som chefsdirigent på Staatsoper i Wien som en följd av de antisemitiska stämningar som växte sig starka där. Hans musik blev heller inte väl mottagen längre. Mahler fick lägligt ett erbjudande om att bli chefsdirigent vid Metropolitanoperan i New York vilket han omedelbart tackade ja till. Det innebar dock långa perioder utanför Wien och äktenskapet med Alma Schindler knakade i fogarna. Efter två år blev Mahler uppsagd på Metropolitan till förmån för Arturo Toscanini, men återvände till New York 1910 för att leda New York Philharmonic. Han insjuknade dock snart, ställde in alla konserter och reste hem till Wien där han dog i maj 1911.
Mahler, GustavLieder eines fahrenden Gesellen
Mahler, GustavPianokvartett i a-moll 12 min
”Denna komposition visar på en imponerande rikedom av idéer och en stor färdighet i utförandet som visar att han är en genial kompositör.” Ja, kritikern i Mährischer Grenzbote förstod att det han fått höra på en konsert i Iglau i september 1876 skulle kunna vara början på något väldigt stort – och man kan ju säga att han spådde rätt. Stycket kritikern hört var Pianokvartett i a-moll av den blott 16 år gamle Gustav Mahler. Mahler hade hösten 1875 börjat på konservatoriet i Wien och var en mycket flitig och framgångsrik elev. Förutom sina lektioner i piano, harmonilära och komposition deltog han ofta i Anton Bruckners lektioner i kontrapunkt, trots att det inte var en kurs han gick. I undervisningen ingick bl a att komponera kammarverk som sedan framfördes av konservatoriets elever. Av sparade programblad kan man utläsa att Mahler flera gånger fick kammarverk framförda, men dessa verk har gått förlorade. Det enda stycke som är kvar sedan studietiden är just kvällens pianokvartett i a-moll som uruppfördes på konservatoriet 10 juli 1876 efter att ha vunnit 1:a pris i en intern kammarmusiktävling. I originalmanuskriptet följs kvartetten av skisserna till ett Scherzo, också det för pianokvartett – så det är rimligt att anta att Mahler från början tänkt att det skulle bli en traditionell kvartett i flera satser. Pianokvartetten lånar drag från Schumann, Mendelssohn och Brahms, alla kompositörer som man studerade och analyserade vid konservatoriet. Mahler citerar dock aldrig utan lutar sig mot de äldre mästarna och formar sin egen stil. Kvartetten består som sagt endast av en sats, men det är en ca 12 minuter lång sats i sonatform. Redan i styckets tredje takt presenterar Mahler sin tre toner långa grundidé till styckets melankoliska tema. Basstämman i pianot spelar en stigande sext följt av en halvtons-fall – ett klassiskt suck-motiv. Snart kommer stråkstämmorna in och plockar upp motivet. Ett lättsammare andra motiv dyker upp och Mahler får tillfälle att visa upp att han gjort sin läxa väl när han broderar ut musiken enligt sonatformens traditionella regler. När violinen och violan ägnar sig åt det nya temat återkommer cellon gång på gång till det melankoliska tre-tons-motivet. Trots regellydnaden skapar Mahler levande musik - och även om det inte är den mogne Mahler med sina stora orkestrar och klanger vi får höra så är det utan tvivel en stor konstnär. ”En imponerande rikedom av idéer och en stor färdighet i utförandet som visar att han är en genial kompositör.”
Mahler, GustavSymfoni nr 3 105 min
Mahlers Symfoni nr 3 är den längsta av hans tio. Med ett stort instrumentuppbåd med bland annat fyrdubbla träblåsinstrument, åtta horn, omfattande slagverk, altsolo, dam- och gosskör, två harpor och en stor stråkorkester, målar den 33-årige Mahler med breda penseldrag fram sin mäktiga symfoni där naturens berättelser står i fokus. Första satsen illustrerar sommarens intåg och följs i tur och ordning av blommornas och ängarnas, djurens och skogens, nattens, morgonklockornas och slutligen kärlekens berättelse, vilken avslutar verket långsamt och rofyllt i den hymnlika sjätte satsen. Den inledande satsen är en halvtimme lång och avslöjar upphovsmannen genom den tydliga kopplingen till symfonisk marsch, något Mahler gärna använde i sina verk. Andra satsen lyfter fram ett annat av Mahlers kännetecken, folkmusiken, som tar plats i en ljus menuett som bildar stor kontrast till inledningssatsen. Tredje satsen, ett scherzo, handlar om en död gök, men med en komisk twist. Sats fyra är långsam och mystifierad genom Mahlers tonsättning av Nietzsches ”Midnattssång”. Femte satsen utgör med sin lustighet och käckhet en fin kontrast till de långsamma omgivande satserna. Dam- och gosskören kommer till sin rätt i denna sats, där imitation av kyrkklockor ockås förekommer som exotiskt inslag. Mahler var sin tids ledande tonsättare och dirigent. Hans tio symfonier och chefskap för Wiener Philharmoniker, Wiener Staatsoper, New York Philharmonic Orchestra och Metropolitan gjorde honom till en kulturell centralfigur.
Mahler, GustavSymfoni nr 4
Den fjärde och sista satsen i Mahlers oemotståndliga fjärde symfoni. Det är Mahlers kortaste symfoni och kanske en bra "förstagångs-Mahler". Den vackra 4:e symfoni om en pojkes tankar på vad som finns uppe i det himmelska livet.
Mahler, GustavSymfoni nr 5
Mahlers Symfoni nr 5 är ett av de mest älskade verken på den symfoniska repertoaren, och det är en av anledningarna till att MSO har framfört det flera gånger de senaste åren. Men det handlar också om att visa publiken hur orkestern utvecklas. Symfonin färdigställdes 1902 och markerar flera vändpunkter i Mahlers konstnärskap och privatliv. 1901 hade han överlevt en sjukdom och året efter gifte han sig med Alma Schindler. Det är den första av hans symfonier utan sjungna partier sedan den första. I inledningen hörs ett ikoniskt trumpetsolo som övergår i en ödesmättad begravningsmarsch. Man kan notera nästan alla Mahlers symfonier innehåller marscher, och att dessa alltid är sorgemarscher – även de som går i raskt tempo. Andra satsen inleds dramatiskt och ska enligt anvisningen spelas ”Stormigt, med största uttryck”. Denna stormighet varvas med kusliga partier i träblåset. Tredje satsen är ett virvlande scherzo – men munterheten är bedräglig. Under ytan finns något annat. I sin bok Att närma sig Mahler observerar den danske tonsättaren och författaren Karl Aage Rasmussen att det just är i Mahers scherzon, som sorgen är ”allra mest tydligt närvarande”. Sedan följer den berömda fjärde satsen, adagietto, där tonsättaren slår an nostalgins strängar på ett oöverträffat sätt. I finalen flätas teman ur tidigare satser ihop och symfonin når sin fullbordan i triumf.
Mahler, GustavSymfoni nr 9 81 min
Mahler komponerade sina nio symfonier mellan 1884 och 1910, en tionde lämnades ofullbordad. Idag betraktas de vara enastående prestationer som helt omformulerade villkoren för vad en symfoni kan och bör vara – men på Mahlers tid fick de blandat mottagande, med undantag av åttan, som hyllades vid uruppfördes i september 1910. Då hade han redan skrivit färdigt Symfoni nr 9.   Hans tillvaro vid den här tiden bestod av att han om vintrarna befann sig i New York, där han sedan 1908 hade tjänst som dirigent vid Metropolitanoperan och senare för New York Philharmonic. Under vårarna och höstarna turnerade han i Europa, och sommarmånaderna tillbringade han i familjens nyanskaffade sommarhus utanför Toblach i nordöstra Italien. Vid en sjö en liten bit från huset fanns en stuga, som skulle bli hans sista kompositionsstudio. Här skrev han under sommaren 1909 relativt snabbt ihop ett utkast till Symfoni nr 9. Det fick sedan vila under resten av året och fullbordades i början av 1910 i New York.   Första satsen är huvudsakligen långsam och börjar i mörker. Tystnaden och svärtan formar sig till några fragmentariska, trevande teman från cello, horn och harpa. Ur detta växer det fram en tät väv av böljande klanger som erinrar om ett fridfullt seglande fartyg på ett glittrande hav.   Andra satsen är ett skevt scherzo, uppbyggt av en rad rustika danser. Den inleds med en klumpig och grov ländler, en folkdans från Bayern och Österrike som Mahler ofta infogade i sina symfonier istället för den traditionella menuetten.   Den följs av en sats med titeln Rondo-burlesk, som enligt partituret ska spelas ”mycket trotsigt”. Den har parodiska och humoristiska inslag, men Mahler visar också upp sina färdigheter i att fläta ihop kontrapunkt. Halvvägs in i satsen kommer ett något långsammare parti där trumpet och flöjt växelspelar en melodi som har likheter med ledmotivet till Steven Spielbergs film E.T. Finalsatsen är extraordinär. Den utgörs av ett långt adagio, som långsamt löses upp i ett magiskt ingenting. Lager efter lager av musiken dunstar bort och till slut återstår bara stråkarna, som under slutminuterna balanserar sig fram på en tunn linje mellan ljud och tystnad. Det är så ytterst delikat och sensuellt, och kräver stor koncentration av alla inblandade, inklusive publiken. Sista ackordet har anvisningen ”ersterbend”, utdöende, och fermattecken, vilket betyder att dirigenten kan hålla ut det så länge situationen och stämningen kräver – även långt efter att tonerna slutat ljuda. Det som uppstår här är en av musiklitteraturens mest laddade och betydelsebärande tystnader. Men Mahler fick aldrig uppleva detta. Symfonin uruppfördes först i juni 1912, drygt ett år efter hans död.
Martinsson, RolfOpen Mind (2007) 10 min
Titeln är dubbeltydig. Den anspelar delvis på att verket är skrivet som en konsertouvertyr, ett öppningsstycke, där orkestern får demonstrera dynamik, virtuosa tekniker, olika klanger, tempi och temperament. Men titeln kan också vändas till publikens perspektiv och inbjuda den att öppna sina sinnen. Rensa ut förutfattade meningar och möta den kommande musiken på ett förutsättningslöst och nyfiket sätt. Detta är viktigt med nyskriven musik, men kanske i ännu högre utsträckning när det gäller de gamla klassikerna. Tänk att kunna höra ett verk som Beethovens femma som för första gången
Martinsson, RolfShimmering Islands
Shimmering Islands är en sambeställning mellan Helsingborgs Symfoniorkester, Malmö SymfoniOrkester och Kristiansand Symfoniorkester. Titeln syftar på verkets olika delar som var och en får sin färg och sitt skimmer genom en innovativ och fantasifull instrumentation, men musiken fortlöper utan paus eller avbrott som ett enda stycke. De prismatiska skiftningarna i instrumentationen visar tydligt när musiken förflyttar sig från en ö till en annan. Martinsson är en av Sveriges internationellt ledande tonsättare med en lång rad samarbeten med artister som Lisa Larsson, Anne Sofie von Otter, Martin Fröst och Håkan Hardenberger och orkestrar som Cleveland Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Philharmonia Orchestra och alla de stora nordiska orkestrarna samt dirigenter som Andris Nelsons, Alan Gilbert och Manfred Honeck. Martinsson är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Mendelssohn, FelixPianotrio nr 1 i d-moll
1839 var den trettioårige Felix Mendelssohn synnerligen väletablerad, såväl som kompositör som dirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig. I mars hade han uruppfört Schuberts storslagna och svårspelade Symfoni nr 9, mer än tio år efter tonsättarens död. Pianotrio nr 1 skrevs några månader senare och har kommit att betraktas som ett av genrens mästerverk. Den stormiga inledningssatsens huvudtema presenteras direkt av cellon. I den långsamma andra satsen skingras orosmolnen från den föregående. Den är romantisk och når en emotionell höjdpunkt i mitten. Sedan kommer ett livligt scherzo och slutligen en dramatisk final som går i eftertänksam moll. I sluttakterna blommar den dock ut i dur. Pianotrio nr. 1 i d-moll, op. 49 (1839) 1. Molto allegro ed agitato 2. Andante con moto tranquillo 3. Scherzo: Leggiero e vivace 4. Finale: Allegro assai appassionato
Mendelssohn, FelixSymfoni nr 3 ”Den skotska” 38 min
1829 var ett viktigt år i den då 20-årige Felix Mendelssohns liv. Det var året då han dirigerade den legendariska ”återupptäckten” J. S. Bachs Matteuspassion i Berlin. Verket hade strängt taget varit ospelat i 80 år och konserten blev startskottet på en Bachrenässans som varar än i våra dagar. En annan viktig tilldragelse var att Mendelssohn inledde sin Grand Tour, den bildningsresa i Europa som dåtidens unga män i välbärgade familjer företog sig i den åldern. Den skulle bland annat ta honom till Italien, vilket gav inspiration till det som kom att bli hans italienska symfoni, nummer fyra.   Men han inledde resan på brittiska öarna. I slutet av juli kom han till Skottland, där han stannade i tre veckor, en vistelse som blev avgörande för verk som konsertouvertyren Hebriderna och Symfoni nr 3. Han fick impulsen till symfonin när han besökte den medeltida klosterruinen Holyrood Abbey i Edinburgh, som hade stått utan tak sedan 1768. ”Gräs och murgröna frodas”, skrev han hem till sin familj, ”rena himlar forsar in”. Symfonin inleds med kalla träblåsklanger och ett tema som andas tusenårig religiös mystik. Första satsen växlar friskt mellan olika temperament och i sluttakterna ljuder åter det lugubra träblås- temat från inledningen. I den dansanta andra satsen har Mendelssohn låtit sig inspireras av skotsk folkmusik, både harmoniskt och rytmiskt. Den följs av ett allvarsamt adagio, som anknyter dels till de högtidliga liturgiska sånger som ekat i klostret genom seklerna, dels till det tragiska öde som mötte den skotska drottningen Maria Stuart, som levde i det intilliggande palatset på 1560-talet. I finalen bearbetas det musikaliska materialet av olika instrumentgrupper i tvära kast. Under de högtidliga slutminuterna drar sig den vildvuxna murgrönan tillbaka och taket sluter sig över klostrets altare. Med trumpeternas och hornens ekande fanfarer återskapar Mendelssohn det ljusa kyrkorummet, och de raserade väggarna reser sig åter mot himlen.
Mendelssohn, FelixSymfoni nr 4 27 min
När en ung man ur de välbeställda klasserna stod inför vuxenlivet för tvåhundra år sedan, var det kutym att ge sig ut på en bildningsresa i Europa – en Grand Tour. Felix Mendelssohn företog sig denna resa mellan 1829 och 1831 och den skulle ge honom stoff till flera viktiga verk. Besöket i Skottland inspirerade till konsertuvertyren Hebriderna och Symfoni nr 3, som brukar kallas just ”den skottska”. Och när han reste i Italien fick han inspiration till Symfoni nr 4, ”den italienska”, som färdigställdes 1833. Första satsen skildrar själv resandet, det är lätt att föreställa sig fartfylld galopp över den toskanska landsbygden i musiken. I andra satsen skrider en katolsk procession fram med helgonbilder, rökelsekar och korgossar. Tredje satsen tar oss in i de månghundraåriga palatsen i Florens eller Venedig med konstskatter av Tizian och Veronese på väggarna, medan finalen är förlagd till landsbygden. Här är Mendelssohn tydligt inspirerad av lantlig folkmusik, särskilt de virvlande danserna saltarello och tantarella. Hans val att avsluta i folkton skulle kunna ses som en protest mot den italienska musiken han hört i konserthusen, som han hade varit ytterst missnöjd med.
Meredith, AnnaFringeflower
Anna Merediths orkesterverk Fringeflower som betyder fransblomma eller fjärilsblomma, eller butterfly flower på engelska. Verket beställdes av Scottish Chamber Orchestra och uruppfördes vid Cheltenham Festival 2006 under ledning av Joseph Swensen. Meredith berättar att hon komponerade detta korta stycke efter ett besök på Fleming Collection Exhibition. Hon tycker vanligtvis om stora, djärva och färgsprakande målningar och musikverk men blev fullkomligt överrumplad av Charles Rennie Mackintoshs färgrika akvarellskiss Butterfly Flower och dess märkliga platthet, stjälkarnas påtagliga överlappningar och det lite onaturliga sätt på vilket blommorna vänder sig mot betraktaren. För att överföra sina visuella intryck till musik, arbetade Meredith med olika lager och kombinerade kontrasterande element utan att rubba intrycket av en lätt osammanhängande oroskänsla.
Messiaen, OlivierHymne
Det är inte lika lätt att uppfatta Olivier Messiaens musik som andlig och kristen, som t.ex. Bachs och Arvo Pärts. Men den katolska tron var en stark drivkraft i hans skapande. Hymne handlar om nattvarden och den glädje och energi han kände i samband med detta heliga mysterium. En annan viktig komponent i Messiaens konstnärskap är fåglar. Han hade ett livslångt intresse för dessa varelser och inkorporerade ofta olika typer av fågelsång i sina kompositioner. I Hymne är det dock mer känslan av en fågelflock som gestaltas av de komplexa rytmerna och klangerna. Hymne skrevs 1932 och uruppfördes i Paris året efter, men föll sedan i glömska. Noterna förstördes under andra världskriget, men Messiaen rekonstruerade partituret ur minnet 1947.
Messiaen, OlivierL'Ascension 45 min
L’Ascension syftar på Jesu himmelsfärd, som ägde rum 40 dagar efter hans uppståndelse. Den djupt troende Olivier Messiaen var 23 år när han 1931 fick tjänsten som organist i Sainte-Trinité-kyrkan i Paris – en post han kom att inneha i sextio år. Han skrev på L’Ascension under 1932-33 och färdigställde först en version för orkester, och året efter en för orgel. Men när man hör orkesterversionen är det lätt att föreställa sig att han komponerade musiken vid den gamla orgeln i kyrkan, särskilt i den första delen, ”Jesu majestät utkräver sin ära av Herren”. Andra delen, eller ”meditationen”, har titeln ”Stilla halleluja-rop från en själ som längtar efter himlen”. Under ett långsamt, men intensivt crescendo, tycks vinden vina in i det råkalla kyrkorummet genom hål och springor. Sedan följer ”Halleluja på trumpeten, halleluja på cymbalen”. Mitt i tredje satsen blixtrar några stötar i brasset förbi på ett sätt som för tankarna till James Bond-filmen Goldfinger (1964). Den fjärde och sista meditationen är skriven för stråkar. ”Kristi bön, under uppstigandet till sin Fader”. Det långsamma tempot understryker karaktären av kontemplation.
Messiaen, OlivierLes Offrandes oubliées 12 min
Olivier Messiaen föddes i gamla påvestaden Avignon 1908. 2022 är det 30 år sedan han avled, 83 år gammal. Han började studera vid konservatoriet i Paris redan som elvaåring och kom att utveckla en väldigt egen kompositionsstil. Några av hans mest kända stycken är Turangalîlasymfonin, Kvartett för tidens ände och Réveil des oiseaux. Han var också känd som pedagog, bland hans många studenter finns Polarprismottagaren Iannis Xenakis, Carl-Axel Dominique och den franska tonsättaren Betsy Jolas. Den katolska tron var viktig för Messiaen och mycket av hans musik har religiösa drag, inte minst detta korta stycke, Les offrandes oubliées, ”de bortglömda löftena”. Verket är en sorgsen betraktelse över hur människan tenderar att glömma eller ignorera kristendomens erbjudande om frälsning. Messiaen var 22 år när han skrev det och uruppförandet på Théatre des Champs Elysées den 19 februari 1931 var första gången hans musik mötte en större publik. Stycket består av tre sammanhängande delar. Den första har titeln Korset och börjar med långsamt klagande stråkar, som kontemplerar över frälsningens mysterier. Andra delen, Synden tar vid med ett brak. Den handlar om mänsklighetens benägenhet att välja det skadliga och destruktiva istället för det goda, ”en kapplöpning mot avgrunden”, som tonsättaren själv formulerade det. Sista delen är betitlad Nattvarden. Med de svagt ljudande ackorden i bakgrunden har Messiaen velat framkalla en känsla av ljus som silas genom ett kyrkfönster, ett skimmer i rött, guld och blått.
Mozart, Wolfgang AmadeusDivertimento nr 17 (1779) 41 min
Mozart skrev många anmärkningsvärda verk vid tiden för det här sexsatsiga divertimentots tillkomst, 1779-80. Kröningsmässan, den mästerliga Sinfonia concertante för violin och altfiol, och Symfoni nr 32 och 33 för att nämna några. Ett divertimento är en typ av lättsammare verk som beställdes till fester och mottagningar för att skapa en exklusiv och uppsluppen atmosfär i salongerna. Detta hindrade inte Mozart från att utforska mörkare tongångar i Divertimento nr 17, t.ex. i andra satsens tema med variationer, som är uppbyggd kring en Ja, må hon leva-doftande melodi, fast i moll. Fjärde satsens adagio bjuder på ljuvlig melankoli med sin underbara lek med tystanden i början. Tredje satsen är en menuett som har kommit att bli ett av Mozarts mest kända stycken. Melodierna i de tre första satserna strävar uppåt, och de sista nedåt.
Mozart, Wolfgang AmadeusFantasi d-moll KV 397 5 min
Mörka, tunga arpeggion böljar fram och tillbaka i inledningen. Sedan följer ett längre avsnitt där en sorgsen, men finstämd melodi i adagio varvas av improvisatoriska och komplexa avsnitt i det betydligt högre tempot presto. Stycket avslutas med ett allegretto i dur. Pauserna mellan de olika delarna ger pianisten utrymme att ladda verket med mycket spännande tystnad. Stycket är daterat 1782, året efter att Mozart hade etablerat sig som fri konstnär i Wien. 1782 skrev han bland mycket annat också operan Enleveringen ur seraljen, som blev en stor succé.
Mozart, Wolfgang AmadeusFantasi i C-moll KV 396
Fantasi i C-moll är mörk och trevande – det är som att pianisten provar sig fram mellan klanger, virtuosa löpningar och jazziga dissonanser. Stycket bygger på ett fragment från 1782, som utgör drygt en tredjedel av verket. Det kompletterades efter Mozarts död, runt år 1800 av abboten och musikforskaren Maximilian Stadler. På senare år har det framkommit att fragmentet förmodligen i själva verket var tänkt som första satsen i en violinsonat – men Stadlers pianoversion har blivit en klassiker i egen rätt och har en självklar plats i Mozartrepertoaren.
Mozart, Wolfgang AmadeusKlarinettkvintett, A-dur, K.581 6 min
1. Allegro 2. Larghetto 3. Menuetto 4. Allegretto con variazioni
Mozart, Wolfgang AmadeusLa clemenza di Tito (ouvertyr)
Operan La Clemenza di Tito (”Titus mildhet”) är ett av Mozarts sista stora verk. Han skrev den på två månader 1791, parallellt med Trollflöjten och Requiem, och den hade premiär tre månader före hans död samma år. Operan var en beställning från den böhmiska ståndsriksdagen, i samband med att den nye tyskromerske kejsaren Leopold II skulle krönas till kung av Böhmen i september 1791. Librettot valdes med omsorg. Den romerske kejsaren Titus (år 39-81) har gått till historien som en god och storsint regent. Beställarna ville således uppmuntra Leopold att verka i samma anda. Ouvertyren är sprudlande som bara en Mozartouvertyr kan vara, och slår på ett perfekt sätt an tonen för såväl en opera med lyckligt slut, som ett konsertprogram.
Mozart, Wolfgang AmadeusPianokonsert nr 12
Pianokonsert nr 12 från 1782 var den första i raden av 15 pianokonserter som Mozart komponerade för eget bruk vid konsertresor och exklusiva tillfällen. Det var först i slutet av 1781 som Mozart lyckades frigöra sig från den alltmer besvärande och hårt bundna anställningen hos ärkebiskopen i Salzburg. Mozart ville göra succé i Wien, skapa sig en förmögenhet och verka som musiker vid det kejserliga hovet i det Habsburgska riket. Han blev bönhörd, och från 1783 anställdes han som konsertartist, förläggare, pianolärare och solist vid hovets soaréer. Men när hans antiaristokratiska opera Figaros bröllop fick sin premiär 1786, reagerade hovet mot det stillösa och folkliga i operan och Mozart såg sig tvungen att dra in verket för att inte stöta sig med sin arbetsgivare. När den Ottomanska armén 1788 angrep sydöstra delen av Habsburgska riket åderläts musiklivet i Wien snabbt i skuggan av kriget, och när kejsaren Josef II dog 1790 förlorade musiken definitivt sin ställning i staden. Pianokonsert nr 12 komponerades vid samma tillfälle som nr 11 och 13, med idén att ge konserter i Wiens teatrar, när de tillfälligt var stängda tiden fram till påsk 1783. Mozart skrev till sin far: "Konserterna är ett lyckligt mellanting mellan det som är alltför lätt och alltför svårt. De låter mycket briljanta och naturliga utan att vara menlösa. Här och där finns passager från vilka endast kännarna härleder sin tillfredsställelse, men de passagerna är skrivna på ett sådant sätt att de mindre skarpsinniga också blir nöjda, dock utan att veta varför.”
Mozart, Wolfgang AmadeusPianokonsert nr 13
Komponerad under Mozarts succéperiod i Wien under första hälften av 1780-talet. Han var strax över 25 år gammal och hade blivit något av en celebritet i staden efter framgångarna med operan Enleveringen ur seraljen. Varje säsong framförde han nu tre, fyra nya pianokonserter inför fulla hus. Pianokonsert nr 13 uruppfördes 1783 och börjar i militär anda, fast med festliga undertoner, medan slutet är rätt diskret. Endast tre av Mozarts 21 konserter för (ett) piano och orkester har ett nedtonat slut som detta.
Mozart, Wolfgang AmadeusPianokonsert nr 22
Mozarts Pianokonsert nr 22 kom två år efter den trettonde. I den långsamma andra satsen (andante) uppstår ett magiskt ögonblick knappt två minuter in, när solisten gör entré och plötsligt överges av orkestern. Pianot trevar sig fram i en lågmäld och mycket enkel melodi. Efter någon minut återvänder orkestern i mjuka, böljande rörelser, liksom för att lyfta upp pianot. Det är fascinerande hur mycket skönhet Mozart kan släppa lös med så små medel. Han skrev verket samtidigt som han arbetade med Figaros bröllop, och här och där läcker stämningar och toner från operan över i konserten.
Mozart, Wolfgang AmadeusRequiem 48 min
Den sanna historien om Mozarts mäktiga Requiem är minst lika spektakulär som den fiktiva, populariserade versionen som blivit allmängods genom Milos Formans åttafalt Oscarsbelönade storfilm Amadeus från 1984, som bygger på Peter Shaffers pjäs med samma namn, som i sin tur bygger på Aleksandrs Pusjkins versdrama Mozart och Salieri från 1830. I denna uppdiktade variant beställer den avundsjuke och förbittrade tonsättaren Antonio Salieri i förklädnad en storslagen requiemmässa av den utarbetade och försupne Mozart, för att denne ska arbeta sig till döds. Men nej, i verkligheten var det inte Salieri låg bakom uppdraget, utan en ung greve vid namn Franz von Walsegg. Precis som i filmen omgärdades beställningen av hemlighetsmakeri, men det berodde på att von Walsegg hade för avsikt att presentera mässan för världen på årsdagen av sin hustru Annas död – som sin egen komposition. Mozart hann dock bara skriva cirka två tredjedelar (eller mindre) av verket innan han avled, den 5 december 1791. Änkan Constanze gav makens elev Franz Xaver Süssmayr uppdraget att fullborda mässan, vilket han gjorde på cirka tre månader. Den levererades dock inte till von Walsegg förrän i början av december året efter, och ceremonin till minnet av grevens hustru hölls den 14 december 1793. Ett requiem är en katolsk dödsmässa, ett körverk tonsatt efter den latinska liturgins texter: ”Requiem aeternam dona eis, Domine”, lyder första raden. ”Giv dem, o Herre, den eviga vilan”. Just i första satsen är det tydligt att Mozart lät sig inspireras av sin vän Michael Haydn, Josephs fem år yngre bror, som skrev ett Requiem 1771.
Mozart, Wolfgang AmadeusSerenad nr 6
Serenaden är en genre som användes som bakgrundsmusik till mottagningar och fester. Mozart skrev tretton stycken, varav den sista har blivit den mest kända – Eine kleine Nachtmusik från 1787. Serenad nr 6 skrevs 1776, och har undertiteln Serenata Notturna. Den består av tre satser: Först en majestätisk marsch, i mitten en skönt svängig menuett och ett champagnebubblande rondo som final.
Mozart, Wolfgang AmadeusSinfonia Concertante för viola och violin
En Sinfonia Concertante är formmässigt en blandning av symfonin och konserten, i regel med två eller flera soloinstrument. Genren kom senare att utvecklas till dubbelkonserten. Mozart skrev Sinfonia Concertante för viola och violin sommaren 1779, då han återinträtt i tjänst hos furstbiskopen i Salzburg, efter att under några år ha sökt lyckan i olika europeiska städer. Mozart vantrivdes mycket vid biskopens hov, eftersom han där betraktades som en simpel tjänare, och inte en stor konstnär. Verket består av tre satser och börjar värdigt i allegro maestoso. Det är svårt att inte le när man hör den fantastiska stegringen efter en knapp minut. Den långsamma andante-satsen innehåller fina dialoger mellan violinen och violan. Regissören Peter Greenaway valde musik ur den här satsen till sin film Dränkta i nummerordning (1988). Finalen (presto) bjuder på en uppfriskande och gnistrande avslutning, och ska enligt Mozart spelas ”så snabbt som möjligt”.
Mozart, Wolfgang AmadeusSymfoni 38, Prag 27 min
Mozart skrev Symfoni nr 38 under sitt första besök i Prag, där den också hade urpremiär i januari 1787. Mozart var då 31 år gammal och hade knappt fem år kvar att leva. Symfonin är udda på så vis att den saknar menuett och alltså bara består av tre satser. Den är känd för sin komplexitet, särskilt i den långa första satsen (adagio – allegro), som är en tät väv av teman och kontrapunkt. Här finns också spår av ouvertyren till operan Don Giovanni, som kom att ha premiär just i Prag senare under 1787. Andra satsen (andante) är finstämd och avslappnad. Den har dansanta drag, som om tonsättaren försökt kompensera för den uteblivna menuettsatsen. Mozart hade året innan haft stora framgångar med Figaros bröllop i Wien, och första tonerna i finalen (presto) är ett citat från den fartfyllda scenen då den kärlekskranke ynglingen Cherubino hoppar ut ur grevinnans fönster för att undkomma den svartsjuke greven.  
Mozart, Wolfgang AmadeusSymfoni nr 35
I juni 1781 lyckades Mozart äntligen befria sig från tjänsten vid biskopshovet i Salzburg. Han slog sig ner i Wien för att försörja sig som fri konstnär, och uppdragen haglade. Sommaren 1782 fick han en beställning på en serenad till festligheterna i samband med adlandet av en medlem av den mäktiga Salzburgfamiljen Haffner. Han skrev serenaden under stor tidspress och när han senare under året åter tog fram partituret överraskades han av hur bra verket var, och omarbetade det till en symfoni. Det är kärnfull och medryckande musik. I finalen genljuder ett tema från Osmins aria ur Enleveringen ur Seraljen, som Mozart arbetade på samtidigt som han skrev den ursprungliga serenaden. 
Mozart, Wolfgang AmadeusSymfoni nr 40 i g-moll (1788) 26 min
Mozart skrev sina tre sista – och kanske främsta – symfonier under några veckor mellan juni och augusti 1788. Symfoni nr 40 är den näst sista. Dramatiken börjar redan i de första tonerna; den korta inledningen där alfiolerna pumpar åttondelar, innan violinerna kommer in med det mycket kända temat. Andra satsen är symfonins längsta och ger i viss mån andrum med sitt lägre tempo, men bjuder också på intensitet och hög spänning. Sedan följer ett scherzo i form av en rätt butter menuett med ett pastoralt klingande trioavsnitt i mitten, som för övrigt det enda i symfonin som går i dur. Finalsatsen börjar med ett kraftfullt tema som är uppbyggt som en duell mellan stråkar och blåsinstrument. I början av genomförningen i mitten av satsen finns ett explosivt avsnitt där alla skalans toner spelas, utom grundtonen G. Åtta takter av kromatisk dramatik och laddade pauser.
Mozart, Wolfgang AmadeusSymfoni nr 41 ”Jupiter”
Det sägs att Mozart gjorde skisser endast till ett verk och det var Symfoni nr 41, den så kallade Jupitersymfonin. När man studerar inledningen till sista satsen med alla teman som presenteras i tur och ordning så förstår man varför. Så elegant och samtidigt så komplext! Alla dessa individuella och starka teman passar ihop som enskilda bitar i ett detaljrikt pussel och en fullödig musikalisk enhet uppstår. Mozarts Symfoni nr 41 i C-dur kröner hans symfoniska produktion som den mest fulländade av hans symfonier trots många mästerverk i genren. Det som skiljer Jupitersymfonin från de övriga är det starka inslaget av kontrapunkt i sista satsen. De fyra inledande helnoterna bildar cantus firmus, ett tematiskt lån från 1500-talsmusiken som Mozart använt i tidigare kompositioner. Kring detta fyrtonstema skapas övriga teman tills sammantaget fem olika teman presenterats. Efter hand börjar Mozart kombinera dem och allt kulminerar när samtliga teman förekommer samtidigt i en fascinerande kontrapunktisk höjdpunkt. Mozart utnyttjar också tekniken att spegelvända de olika temana, något som bibehåller musikens karaktär men samtidigt varierar den. Kontrapunktiken praktiserades även av Bach som fulländade många av sina kompositioner med denna satsteknik.
Mozart, Wolfgang AmadeusViolinkonsert nr 5 (1775) 28 min
Mozarts liv kan grovt delas in i tre delar. Barn- och ungdomsårens turnerande i Europa, då underbarnet Wolfgang visades upp vid diverse hov och tillställningar. Mellanperioden utgörs av tiden som hovmusiker hos furstbiskopen i Salzburg mellan 1773 och 1781. De sista tio åren av sitt liv tillbringade han i Wien som fri konstnär – mycket framgångsrik och djupt skuldsatt. Violinkonsert nr 5 skrevs dock under tiden i Salzburg. Faktum är att han skrev alla sina fem violinkonserter under en niomånadersperiod 1775, när han var 19 år. Konserten börjar med en munter inledning i orkestern, men när soloviolinen kommer in händer något radikalt. Tempot går ner till adagio och solisten presenterar ett nytt tema. Det är som att violinen snubblat in i fel komposition, som i en sketch med Victor Borge. Efter detta stämningsfulla inpass kommer orkestern åter igång med inledningstemat, medan violinen spelar ytterligare en helt ny melodi ovanpå. Mellansatsen är ömsint och emotionell, och finalen börjar som en elegant menuett. Halvvägs in i satsen kommer det som har gjort konserten känd som ”Den turkiska”: ett otroligt kraftfullt och rytmiskt avsnitt inspirerat av turkisk militärmusik. Denna typ av inslag var på modet i det Habsburgska riket i slutet av 1700-talet. Hos Mozart finner vi det i flera andra verk, till exempel operan Enleveringen ur seraljen (1781) och finalen av Pianosonat nr 11 – Rondo alla turca (1783). Intresset för det turkiska är inte märkligt; Ungern hade ju varit vasallstat till Osmanska imperiet 1541-1697. Det fanns en stark fascination för paschornas lyxliv och den före detta imperiemaktens estetik, som gav sig i uttryck i mode, konst och musik.
Murcury, Freddie & Moran, MikeBarcelona
Musgrave, TheaKonsert för orkester (1967) 23 min
I Konsert för orkester låter den skotskamerikanska tonsättaren Thea Musgrave solistrollen vandra genom orkesterns delar under verkets gång. Det består av fem sammanhängande avsnitt och börjar ett trevande adagio, som en gryning, där olika instrument träder fram och levererar melodiska idéer, men tempot ändras snabbt. Verket präglas av starka konflikter mellan solistpartierna och resten av orkestern. Lugna, stämningsfulla avsnitt varvas med hastigt uppblossande musikaliska utbrott.
Musorgskij, ModestTavlor på en utställning 35 min
Den 4 augusti 1873 avled Modest Mussorgskijs gode vän, konstnären Victor Hartmann. Ett halvår senare arrangerades en omfattande minnesutställning, som inspirerade Mussorgskij att skriva en pianosvit för att hylla sin vän. Han valde ut elva tavlor och färdigställde verket under tre veckor i juni 1874. Först kommer ett lättidentifierat fanfarliknande promenad-tema, som gestaltar tonsättarens spankulerande mellan tavlorna i utställningsrummet. Det förekommer sammanlagt fem gånger under sviten. De olika delarna har följande titlar, efter tavlornas namn: promenad, 1. Gnomen, promenad, 2. Det gamla slottet, promenad, 3. Tuilerieträdgården (Barnens bråk efter leken), 4. Oxvagn, promenad, 5. De okläckta kycklingarnas balett, 6. Samuel Goldenberg och Schmuÿle, promenad, 7. Marknaden i Limoges, 8. Katakomberna, 9. Med de döda ett dött språk, 10. Huset på kycklingben och 11. Porten i Kiev. Tavlor på en utställning har orkestrerats flera gånger, men den mest kända är den Maurice Ravel gjorde 1922 och det är den som framförs i detta konsertprogram.
Nielsen, CarlFlöjtkonsert (1926) 19 min
Carl Nielsen stod på höjden av sin karriär när han skrev sin flöjtkonsert. Året innan, 1925, hade han fyllt sextio, vilket firats som nationell högtidsdag med fackeltåg över hela Danmark. På födelsedagen den 9 juni publicerades också hans essäsamling Levande musik, där han utvecklade sin syn på musik och estetik. I slutet av jubileumsåret premiärdirigerade han Symfoni nr 6, som blev hans sista. I flöjtkonserten utvecklar Nielsen solistrollen på ett spännande sätt. Flöjten står fortfarande i centrum med sin intensiva stämma – som en nattfjärils oförtrutna fladdrande mot en lampa. Men solisten är inte ensam. Här och där träder en bastrombon in och gör gåtfulla inpass. Nielsen-biografen Jørgen I. Jensen kallar dessa för ”ödesfigurer, kanske som uttryck för solistens skugga”. Man kan också jämföra med den spefulla marschtrumman i Nielsens Klarinettkonsert, som skrevs två år senare. Flöjtkonserten består av två satser och den slutliga versionen uruppfördes i Paris den 21 oktober 1926. I början söker sig flöjten fram och hittar till slut ett staccatotema som genast tas upp av orkestern. Efter en våldsam attack från pukorna kommer det första bastrombonutbrottet. Andra satsen börjar i allegretto men bjuder också på två stämningsfulla adagioavsnitt, innan konserten avrundas med en ljus och lättsam marsch.
Nielsen, CarlHelios ouvertyr
Helios är den antika grekiska solguden. Varje morgon påbörjar han sin åktur över himlavalvet i sin vagn, dragen av fyra hingstar. Själva solstrålarna kommer från hans gyllene hjälm, som är infattad med gnistrande ädelstenar. Carl Nielsen skrev Helios ouvertyr under en vistelse i Aten, där hans hustru Anne Marie, studerade grekisk konst. Precis som i Richard Strauss kända soluppgångspreludium till Also sprach Zarathustra börjar Helios ouvertyr med ett långt ackord i de låga stråkarna. Nielsen skrev i partituret: ”Tystnad och mörker. Solen går upp med en glädjefylld lovsång. Den vandrar sin gyllene väg och sjunker stilla ner i havet.”
Nielsen, CarlKlarinettkonsert (1928) 24 min
Nielsen lät ingen aspekt av klarinettens möjligheter lämnas outforskad med den här konserten. I en intervju några år tidigare karaktäriserade han instrumentet som ”på samma gång varmhjärtat och bottenhysteriskt, milt som balsam och skrikande som en spårvagn på dåligt smorda skenor”. Det är mellan dessa ytterligheter hans klarinettkonsert rör sig. Ljudbilden är omfångsrik, men verket är skrivet för en tämligen liten ensemble: två fagotter, två horn, stråkar, samt militärtrumma – eller lilletromme som den heter på danska, ett instrument som Nielsen använde i flera av sina sista verk. Här är den i det närmaste ett soloinstrument i egen rätt och utgör både dialogpartner och störningsmoment, men signalerar också när något nytt händer i musiken. Det är svårt att beskriva konsertens form, man kanske ska nöja sig med att konstatera att den börjar och slutar i samma tonart och består av en enda lång sats, som är indelad i fyra sektioner. Musikaliskt präglas den av flyktighet. Motiven glimmar till för ett ögonblick och går sedan upp i rök. De udda och utmanande klangerna ger musiken en utomjordisk känsla, och i klarinettstämmans mest utflippade stunder är det som att Star Wars-roboten R2D2 blippar i kapp med solisten. Det är inte märkligt att detta egensinniga och djupt personliga verk ofta lyfts fram som en av de främsta klarinettkonserterna genom tiderna, bredvid Mozarts, Coplands och Webers. Den uruppfördes i Köpenhamn den 11 oktober 1928. Nästan exakt tre år senare avled Nielsen i sviterna efter en serie hjärtattacker.
Nielsen, CarlKonsert för flöjt och orkester
Carl Nielsen skrev sin flöjtkonsert till flöjtisten i Köpenhamns blåsarkvintett 1926 och han tänkte skriva en solokonsert för samtliga medlemmar i kvintetten. Han anpassade dem till deras teknik och temperament. Tyvärr blev det endast en flöjt och en klarinettkonsert eftersom Nielsens tid på jorden satte stopp för hans plan. Flöjtkonserten har fått en god portion humor med många överraskningar och det är musik som uttycker många känslor.
Nielsen, CarlSymfoni nr 3 (1911) 39 min
Det börjar med en smäll, precis som i Symfoni 1, 2 och 4. Fast här rör det sig om flera smällar som formerar sig till en rytm, ur vilken det första temat växer. Symfonin har titeln Espansiva, efter första satsens tempobeteckning, Allegro espansivo. Här kan man notera Nielsens förkärlek för udda, smått pretentiösa och möjligen självironiska föredragsbeteckningar. Andra exempel ur hans långa verkslista är piacevole e giovanile (älskvärt och ungdomligt), corragioso (modigt) och cavalleresco (ridderligt). I den långsamma andra satsen finns två stämmor för sångare – sopran och baryton. Ordlösa, suggestiva melodier som slingrar sig fram i orkesterväven. I tredje satsen varvas förföriska oboesolon med explosiva insatser i stråket, men slutet är nedtonat och skapar en stor kontrast till den monumentala finalen.
Nielsen, CarlSymfoni nr 4 – Det Uudslukkelige 36 min
Nielsen skrev sin fjärde symfoni under första världskriget och gav den titeln Det Uudslukkelige, ”Den outsläckliga”. Med detta avsåg han livslusten – en känsla som var högaktuell mitt bland alla nyheter om giftgasattacker och hopplösa skyttegravskrig på Europas slagfält. Men det är inte fråga om programmusik, det finns inget narrativ i bakgrunden. Nielsen komponerade absolut musik, men menade att musiken till sitt väsen är den konstart som har bäst förutsättningar att på ett abstrakt sätt uttrycka liv – ”Ty den är liv”, som han skrev i en kommentar. Knappt två minuter in i första satsen, alldeles efter den våldsamma inledningen, introduceras ett vackert och sorgset tema i klarinetterna, som brukar associeras just med livsviljan. Andra satsen är stillsamt spatserande och avbryts dramatiskt av tredje satsens skräckfilmsmässiga Psycho-stråkar. Finalen innehåller en känd och mycket spektakulär batalj mellan pukisterna, som resten av orkestern desperat försöker bryta igenom. När den väl lyckas, landar verket i en varm känsla av triumf och försoning.
Nielsen, CarlTuppdans ur Maskarade
Nielsen, CarlViolinkonsert 34 min
Carl Nielsen föddes på Fyn 1865 och är mest känd för sina sex symfonier och en stor mängd folkliga sånger. Han fick sin tidiga skolning genom att spela med musikanter i hembyn, och började komponera i tonåren. Han studerade piano och violin i Köpenhamn, och fick 1889 tjänst som violinist i Det Kongelige Kapel. 1905 lade han dock violinen på hyllan, för att ägna sig helt åt att komponera. 1906 skrev han sin andra (och sista) opera, Maskerade, som räknas som Danmarks nationalopera. Violinkonserten komponerades 1911 för den ungerske violinisten Emil Telmányi, som några år senare blev Nielsens svärson. Den inleds med ett stormigt preludium, där ett vackert och vemodigt tema presenteras. Lägg märke till hur fint violinsolisten liksom lämnar över det till stråkarna. Det är ett stormigt och temperamentsfullt verk, och det är tydligt att Nielsen kände till violinens egenskaper och möjligheter utan och innan. Konserten uruppfördes i Odd Fellow-palatset i Köpenhamn den 28 februari 1912. Vid samma tillfälle uruppfördes också Symfoni nr 3, och med dessa båda verk befästes Nielsens ställning som Danmarks främste tonsättare.
Noskowski, ZygmuntKvartett för piano och stråkar i d-moll, op. 8 34 min
I slutet av 1800-talet hade den polske tonsättaren Zygmunt Noskowski nått en respektfull position i Warszawas musikliv både som tonsättare, dirigent, lärare och skribent. Han anställdes som professor i komposition vid musikkonservatoriet 1888 och 1904 blev han andre kapellmästare vid filharmonin och två år senare kapellmästare vid operan. Noskowski fick sin högre musikutbildning vid samma konservatorium under 1860-talet följt av kompositionsstudier för Friedrich Kiel som vid den tiden var en av Europas ledande lärare i komposition. Efter studietiden frilansade Noskowski som dirigent innan han i början av 1880-talet slog sig ner i Warszawa för gott. Bland hans många kompositionsstudenter kan Karol Szymanowski särskilt nämnas, en av Polens mest namnkunniga tonsättare. Noskowskis romantiska kvartett op. 8 är ett givet repertoarverk som står sig väl i stil, tonspråk och form i jämförelse med samtida tonsättare som Johannes Brahms och Franz Liszt.
Nørgård, PerHUT AB! för två klarinetter 1 min
Hatten av! Ett passande namn på detta väldigt korta stycke. Den som man från början är tänkt att lyfta på hatten för är Karl Aage Rasmussen, konstnärlig ledare för Numus-festivalen för ny musik. När Numus firade sitt 10-årsjubileum skrev Nørgård stycket dels för att fira festivalen och dels för att hedra ledaren. Nørgård säger själv att tempoangivelsen ”Allegro estàtico” syftar på Rasmusens extatiska dedikation till konsten, hans kärlek till musiken och att han antagligen måste vara galen som får för sig att starta en festival för nutida musik. Även om vi idag ser Nørgård som ett av de viktigaste namnen inom nutida dansk musik så började han sin kompositionsbana i betydligt mer romantisk stil. I hans första symfoni, Sinfonia Austera, hör man influenser från hans studier hos Vagn Holmboe och Nadia Boulanger men sedan började han intressera sig för mer seriell musik. I mitten av 60-talet riktade det seriella intresset in sig mot oändlighetsserier, talföljder som upprepar sig själva i oändlighet. Efter ett par år av experimenterande, där Nørgård undersökte olika metoder att använda serierna till att styra tonval och rytmik, presenterade han 1968 verket Voyage into the golden screen som idag räknas som det första större verket inom genren spektralmusik. I Symfoni nr 2 har Nørgård taget ytterligare steg och lät nu även talserierna bestämma verkets form. HUT AB! Är utan tvekan konsertens kortaste stycke; ”Under inga omständigheter över 60 sekunder” står det angivet som durata i stämman. Den korta speltiden betyder dock inte att det är ett lätt stycke - det är många toner de stackars klarinettisterna skall hinna med. Stämmorna växlar ständigt om att ha huvudrollen. Så fort det dyker upp en udda taktart så kastar sig den musiker som nyss hade den underordnade stämman fram, bara för att snart bli bortskuffad igen.
Pejačević, DoraPianokvartett 20 min
10 september 1885 nedkom den ungerska grevinnan Lilla Vay de Vaya med en dotter. Far till barnet var den kroatiske greven Theodor Pejačević – så den unga Dora föddes i en synnerligen välbärgad familj i toppskiktet av den slovensk/kroatiska adeln. Dora undervisades i hemmet av en engelsk guvernant som tidigt upptäckte att den lilla flickan var väldigt begåvad och vetgirig. Hon talade flera språk flytande och botaniserade i familjens bibliotek på jakt efter kunskap och vidgade vyer. Modern var en god amatörmusiker och såg till att även dottern fick lära sig spela piano och violin. När familjen flyttade till Zagreb 1903 fick Pejačević möjlighet att studera på högre nivå än i hemstaden Našice, men snart räckte inte heller detta och Pejačević började företa resor till Dresden och München. Hon gjorde sig snabbt känd både som pianist och violinist vid små privata konserter och bland styckena som framfördes var många Pejačević egna verk. Hon beskrivs ofta som väldigt energisk av sin omgivning, långt ifrån den stillsamma och väna stil som ansågs passa en ung dam ur aristokratin. Till en vän skriver hon i ett brev ”Jag kan inte förstå hur folk kan leva utan att arbeta – och så många det är som inte gör det! Framför allt bland höga aristokrater!” Flera framstående författare och konstnärer finns i umgängeskretsen och många av hennes kompositioner är till texter av upphovsmän hon kände. Efter hand som åren gick blev det politiska läget i Kroatien allt mer spänt och Pejačević verkar ha flytt in i musikskapandet för under åren för Första världskriget skriver hon de flesta av sina stora orkesterverk, främst då sin pianokonsert och Symfoni i fiss-moll. Efter kriget var hon än mer kritisk mot många ur de högre klasserna som enligt henne ignorerade folkets elände och lidande utan bara blev ängsliga när det hotade deras egen förmögenhet. Det är inte svårt att tänka sig att det var Pejačević stridbarhet som gjorde att hon förblev ogift länge, men 1921 gifte hon sig med den sju år yngre officeren Ottomar von Lumbe och paret flyttade till München. Pejačević blev gravid och födde sonen Theo, men förlossningen blev komplicerad och fyra veckor senare avled Pejačević av njursvikt. Hennes liv speglas, dock i något skönlitterär dräkt, i filmen ”Countess Dora” från 1993. Pianokvartetten i d-moll skrevs 1908, när Pejačević var 23 år men redan en erfaren och mogen kompositör. Stilen är senromantisk med för stilen lite djärvare inslag. Den inledande Allegro-satsen karaktäriseras mycket av de böljande rörelserna i pianot och en uppåtgående kromatisk rörelse som kommer vid ett par tillfällen. Ett tämligen lyriskt Adagio följer sedan, inledningsvis med bara piano och sedan ett par takter med alla stråkstämmor innan violinen och sedan violan får spela melodin. När alla stråkstämmor sedan spelar har cellon mest obligatfunktion. Satsen växlar i dynamik väldigt mycket, från pianissimo till fortissimo. Tredje satsen, Menuetto, allegretto, får väl ses som en bugning mot äldre tiders mästare. Den blandar klassicistiska drag med romantiska och resultatet blir en lekfullt modern menuett. Sista satsen, Rondo, verkar spritta av liv och energi. Härligt dansant musik där återkommande pizzicato-partier riktigt bubblar av glädje med mycket glimt i ögat.
Pergament, MosesKrelantems och Eldeling, svit
Moses Pergament är en svensk tonsättare som bodde i Paris under 20-talet. Pergament skrev under denna tid sin balettmusik Krelantem och Eldeling, som är ett av de första svenska modernistiska verken. Musiken är klart inspirerad av Stravinskijs Våroffer.
Phibbs, JosephKlarinettkonsert
Joseph Phibbs, som komponerat en klarinettkonsert för sambeställarna Malmö SymfoniOrkester, Philharmonia Orchestra, London och solisten Mark van de Wiel. Klarinetten som soloinstrument med orkester har blivit populär på senare tid inte minst genom vår svenske klarinettist Martin Frösts fenomenala musikaliska piruetter, men också genom finske Kari Krikku som med sin musikaliska akrobatik har bidragit till klarinettboomen. Phibbs och van de Wiels samarbete bygger på en lång och kreativ vänskap. Klarinettkonserten inleds med en långsam del där klarinettens inledningstema ackompanjeras av mjuka stråkklanger. Ett pizzicato-ostinato följer, därefter ett bluesinspirerat parti, dansrytmer och ett lyriskt parti. En snabb coda avslutar satsen. En klarinettkadens följer direkt och bildar brygga till sats två, som enligt tonsättaren är en snabb nocturnefantasi, byggd på skalor som expanderar och transformeras med inslag av östeuropeisk folkmusik. Tredje satsen är en vemodig vokalis med eko från verkets inledning. Sista satsen följer attacca och återkopplar till första.
Piazzolla, Astor6 Études tanguistiques
Det var den legendariska pedagogen Nadia Boulanger som uppmuntrade Astor Piazzolla att fokusera på sin tango. Det här stycket består av en serie etyder, d.v.s. övningsstycken, som ursprungligen är komponerade för flöjt. Men andra instrumentalister har också velat komma åt den här musiken. Gidon Kremer har arrangerat och spelat in den för violin och den finns också i en version för saxofon. I detta program framförs verket i ett arrangemang för klarinett och piano. Den första etyden har föredragsbeteckningen ”med beslutsamhet” och ger sken av att bestå av två melodier som ligger ovanpå varandra. Etyd nummer två, som ska spelas ”Ängsligt med rubato”, domineras av en skum och olycksbådande melodi. Trean är mer dansant, medan nummer fyra är sorgsen. Lägg märke till de påfrestande långa legatomelodierna som tvingar blåsaren att hushålla med luften. Etyd nr 5 saknar beteckningar, så det är upp till musikerna själva att försöka finna styckets sanna karaktär. I den sista, klaustrofobiska etyden är den ängsliga stämningen från början tillbaka.
Piazzolla, AstorPara una bella castellana (Mumuki)
Para una bella castellana betyder ”Till en vacker kvinna från Kastilien”. Det är ett kort och melankoliskt stycke, som här framförs i ett arrangemang av Kjell Edstrand. Verket är också känt som Mumuki, som var Piazzollas smeknamn på sin hustru. Och sin katt.
Poulenc, FrancisLes Biches svit (1924)
Titeln Les Biches är mångtydig och svåröversatt. Ordagrant betyder den ”hjorthonorna”, men kan också anspela på personer med stor och udda sexuell aptit. Därmed ringar den in stämningen i denna balett, som blev den 22-årige Francis Poulencs stora genombrott. Den saknar egentlig handling, men kretsar löst kring ett sällskap bestående av unga män och kvinnor på en somrig fest. Under ytan bubblar yra, berusning och erotik. Sviten som framförs här kom till 1948, 24 år efter premiären.
Poulenc, FrancisNovelette för blåskvintett in C-dur, op. 47, nr. 1
I detta korta och stillsamma stycke demonstrerar Poulenc generöst sin förmåga att komponera slående melodier. Det är ursprungligen skrivet för piano, men i det här arrangemanget för blåskvintett blommar verkets olika lager och nyanser ut på ett tydligare sätt, och ger det en högtidlig touch.
Poulenc, FrancisSextett för piano och blåsare
Kring 1920 gick Igor Stravinskij in i sin så kallade neoklassiska period. Detta ogillades starkt av många unga avantgardistiska tonsättare, som tyckte att han därmed hade svikit de modernistiska idealen. Men det fanns förstås också kompositörer som gillade hans musikaliska tillbakablickande, och valde en snarlik väg. En av dem var Francis Poulenc, och detta humoristiska stycke för piano och blåskvintett är ett bra exempel på detta. Verket drar som en virvelvind genom både musikhistorien och 1920-talets hyperkreativa Paris. Här finns flera referenser till just Stravinskij, särskilt till baletten Petrusjka. Första satsen är fyndigt cabaret- och ragtimeinspirerad, fram till att fagotten avbryter och plötsligt tycks vilja prata allvar och leder in ensemblen i ett mystiskt och poetiskt mellanspel. Andra satsen har något folkligt över sig med pastorala och muntra tongångar, och i finalen skapar Poulenc dramatik genom att kombinera jazzmusikens glöd med romantikens känslosvall. I slutet förenar sig instrumenten i ett mäktigt crescendo.
Poulenc, FrancisSinfonietta 28 min
Efter andra världskriget uppstod en debatt om musikalisk estetik, där de unga tonsättarna i "Andra wienskolan" avfärdade den nyklassicistiska väg som bland annat Stravinskij hade slagit in på. De förespråkade i stället atonalitet och seriella kompositionstekniker. Poulenc gick i polemik med denna enkelspårighet, och hans ljusa och dansanta Sinfonietta skulle kunna ses som ett inlägg i debatten. Här finns hyllande associationer till såväl Stravinskij med bitterljuva melodier, som till Mozart och Haydn. Verket består av fyra satser och hade urpremiär i London 1948.
Prokofjev, SergejMontague and Capulets ur Romeo och Julia svit nr 2
Prokofjev, SergejPianokonsert nr 1
Pianokonsert nr 1 i Dess-dur, op. 10 (1911–1912) 1. Allegro brioso 2. Andante assai 3. Allegro scherzando
Prokofjev, SergejRomeo och Julia, ur svit 1 och 2 40 min
Baletten Romeo och Julia komponerades 1935, en skräckfylld tid för Sovjetunionens konstnärer. Statsorganet Pravda hade i flera hotfulla artiklar gått hårt åt ”degenererade modernister” och rädslan för repressalier var stor. Sjostakovitj drog till exempel tillbaka sin fjärde symfoni av oro för hur den skulle tas emot, och även kring Romeo och Julia och Prokofjev var osäkerheten stor. I väntan på att det kulturpolitiska läget skulle klarna, sammanställde Prokofjev istället två orkestersviter, baserade på balettmusiken (senare även en tredje). Själva baletten uruppfördes i Tjeckien i december 1938 och drygt ett år senare i Sovjetunionen. Den kom snabbt att räknas in bland de stora, klassiska baletterna. Sergej Prokofjev (1891-1853) är annars mest känd för sina symfonier och pianokonserter, samt folksagan Peter och vargen. Han skrev också musik till flera filmer, bland annat Sergej Eisensteins Alexander Nevskij och Ivan den förskräcklige.
Puccini, GiacomoNessun dorma ur Turandot
Puccini, GiacomoOh, mio babbino caro ur Gianni Schicchi
Rachmaninov, SergejPianokonsert nr 1
Sergej Rachmaninov var en av det tidiga 1900-talets främsta pianister och i sina fyra pianokonserter utsätter han solisten för oerhörda prövningar vad gäller teknik och uthållighet. Han var blott 18 år när han skrev Pianokonsert nr 1, men han reviderade den kraftigt 26 år senare. Ettan har kommit att överskuggas av den andra och tredje pianokonserten, som av olika anledningar är mer beryktade. Trean har till och med spelat huvudrollen i en film, Scott Hicks Oscarsbelönade Shine, som handlar om den hyperbegåvade och excentriske pianisten David Helfgott. Men Pianokonsert nr 1 förtjänar i högsta grad att stå jämte dessa båda gigantkonserter. Första satsen är livlig och dramatisk, pianisten gör entré med dunder och brak. Därefter presenteras ett romantiskt tema av stråkarna, som tas upp av pianot. Den andra, långsamma satsen är den kortaste av de tre. Pianot drömmer sig bort bland nostalgiska hågkomster om sorg och glädje. Eller är det en tonårig kompositörs första erfarenhet av kärleken vi hör? Sista satsen pendlar mellan bitterljuvt mörker och virvlande, infernalisk dans.
Rachmaninov, SergejPianokonsert nr 3 39 min
Sergej Rachmaninov var en av det tidiga 1900-talets främsta pianister. I sina fyra pianokonserter utsätter han solisten för oerhörda prövningar vad gäller teknik och uthållighet. Han skrev Pianokonsert nr 3 inför en turné i USA, där den uruppfördes på New Theatre i New York, den 28 november 1909 med tonsättaren själv vid flygeln.   Hans tre andra pianokonserter börjar dramatiskt eller komplicerat, men trean inleds påtagligt enkelt med en pianostämma som kan spelas av alla som kan läsa noter. Sedan blir det betydligt svårare. Temat är, som så ofta hos Rachmaninov, inspirerat av den ryskortodoxa liturgiska musiken. Han kallar blygsamt den långsamma andra satsen Intermezzo. Efter en introduktion av orkestern ramlar pianot in i musiken och breder ut sig i känslosamma och romantiska insatser. Finalen börjar med en smäll, varefter solisten presenterar ett heroiskt fanfartema som går som en röd tråd genom resten av konserten, parallellt med flera idéer från första satsen som återkommer. Ett lugnare, mer lyriskt avsnitt följer där intensiteten går ner till nollpunkten, innan det rasande och utdragna upploppet tar vid.
Rachmaninov, SergejRapsodi på ett tema av Paganini
Av ett lekfullt, 16 takter långt tema av den italienske violinisten Nicclò Paganini (1782-1840) skapade Rachmaninov 24 variationer för piano och orkester som spelas utan avbrott. Delarna är så briljant utvecklade och organiserade, att verket kan ses som en pianokonsert. Märk att första variationen kommer före själva temat. Först efter drygt 20 sekunder presenteras Paganinis vindlande originalmelodi av violinerna. Sedan tar pianot över i andra variationen, och därmed är det ohejdbara Rachmaninovmaskineriet igång. I den långsamma 18:e variationen kommer ett berömt klimax, där tonsättaren släpper alla känslomässiga hämningar. Men det här är inte bara ett romantiskt och lekfullt verk. Som i så många andra av sina kompositioner (bland annat i symfonierna och Dödens ö) inkluderar Rachmaninov det gregorianska Dies Irae-temat i den musikaliska väven. En ödesmättad och monoton melodi ur den katolska liturgin, som handlar om hur världen på vredens dag kommer att upplösas i aska. I Rapsodi förekommer detta tema första gången i variation 7, där det hörs tydligt i pianot, som ackompanjeras av en ensam fagott och pizzicatotoner.
Rachmaninov, SergejSymfoni nr 2
Sergej Rachmaninovs första symfoni förstörde hans liv för lång tid framåt. För MSO:s chefsdirigent Robert Trevino handlar Symfoni nr 2, som hade premiär elva år senare, om att komma på fötter igen. Genom att framföra den, vill han visa att det som var möjligt för Rachmaninov är möjligt för oss alla. Uruppförandet av Symfoni nr 1 skedde i mars 1897 och blev ett stort misslyckande. Dirigenten var inkompetent och orkestern illa förberedd. Recensionerna blev mördande. Denna katastrof slungade ner den tjugofyraårige Rachmaninov i en djup depression och de kommande åren komponerade han nästan inget alls. Hans omgivning försökte hjälpa honom på olika sätt och till slut fick han kontakt med en terapeut som bland annat använde sig av hypnos. Efter fyra månaders behandling i början av år 1900 kom han upp ur det värsta mörkret. Några månader senare påbörjade han arbetet med Pianokonsert nr 2, som tillägnades hypnotisören. Han kom igång med musikskapandet, men fick ibland återfall av depression och led av dåligt självförtroende. 1906, under en vistelse i Dresden, tog han dock äntligen symfonitjuren vid hornen igen och påbörjade sin tvåa. Den uruppfördes i Sankt Petersburg i februari 1908 och blev en stor framgång. Rachmaninov var äntligen på banan igen! Nästa stora verk blev den legendariska tredje pianokonserten. Symfoni nr 2 är ett mastodontverk i fyra satser. Att beskriva den i detalj låter sig inte göras på detta utrymme. Känslorna strömmar i alla riktningar, de underfundiga och vackra melodierna fyller oss med rörelse, de dramatiska stegringarna omfamnar oss och solopartierna lyfter oss mot skyn.
Rautavaara, EinojuhaniIn the beginning
Den finske tonsättaren Einojuhani Rautavaara (1928-2016) skapade åtta symfonier, nio operor och en stor mängd kammarmusik, konserter och andra verk. In the beginning är ett kort stycke för orkester som börjar i mystiskt mörker och sedan växer på ett suggestivt sätt – i styrka, intensitet och komplexitet. Det är häpnadsväckande hur mycket dramatik det går att skapa på så kort tid.
Rautavaara, EinojuhaniLost Landscapes 21 min
Lost landscapes skrevs för piano och violin 2006, men i slutet av sitt liv gjorde Rautavaara en version där han bytte ut pianot mot en stråkorkester. De fyra satserna är uppkallade efter platser som var viktiga för honom under hans studietid: Tanglewood Music Center i Massachusetts, Ascona i Schweiz, där han lärde sig tolvtonstekniken, Reingasse i Wien, där barockpalatset Schönburg ligger och slutligen hans adress i New York: West 23rd St. ”Dessa landskap är fulla av minnen och atmosfärer, såväl visuella som ljudliga vyer. De är musikaliska livsteman för mig”, skrev Rautavaara. Detta är världspremiären för den orkestrerade versionen av Lost landscapes, och därmed griper MSO:s chefsdirigent Robert Trevino in i ett musikhistorisk skeende. En av Rautavaaras främsta banérförare var nämligen Trevinos lärare Leif Segerstam. Med detta uruppförande för Trevino traditionen och Rautavaaras musik vidare.
Ravel, MauriceBoléro
Ravels mest framförda verk Boléro avslutar konserten. Verket är en formidabel uppvisning i instrumentationskonst. De två melodierna växlar ständigt mellan olika instrument, varav en saxofon, vilket inte är vanligt i en ordinarie symfoniorkester. En rytm över två takter upprepas i virveltrumman genom hela verket och ibland ser man att två slagverkare byter av varandra i denna extremt koncentrationskrävande stämma för att koncentrationen skall vara på topp genom hela verket. Boléro kan beskrivas som ett 15 minuter långt orkestralt crescendo.
Ravel, MauriceGåsmors sagor
Ravel kände en stark frändskap med barn och deras sätt att tänka och vara, och han var mycket fascinerad av mekaniska leksaker. När han blev vän med artisten Cyprian Godebski lärde han också känna barnen Mimie och Jean, och komponerade korta pianostycken till dem, fritt efter Gåsmors sagor av Charles Perrault. Styckena finns i både två- och fyrhändig version, men även som orkestersvit instrumenterad av Ravel själv kort efter pianostyckenas tillkomst. Impressarion, Jacques Rouché, uppmanade Ravel att utveckla verket till en balett och ett par år senare fick baletten sitt uruppförande i Paris. I den versionen har Ravel lagt till ett preludium och några mellanspel.
Ravel, MauriceKonsertrapsodi för violin och orkester i D-dur (Tzigane)
Ravel, MauriceLa valse 12 min
Maurice Ravel: La valse La Valse skrevs som dansverk till Ryska Baletten i Paris, men refuserades. I stället fick det premiär i konsertform den 12 december 1920. Det är ett gåtfullt verk som undandrar sig etiketter och förklarande program. Ravel har använt hela sin förmåga för att göra den så dubbeltydig som möjligt. I början råder dunkel, stråkinstrument och slagverk mullrar olycksbådande och kontrasterar mot det skira ljus som försöker bryta igenom. Efter ett par minuter tar en vacker valsmelodi form, men den når liksom inte riktigt fram. Ständiga glissandon får hela bygget att vaja fram och tillbaka. Det är inte helt lätt att sätta fingret på känslan som infinner sig när de sista ackorden har klingat ut. ”Orkesterglädje” känns lika korrekt som ”orkesterraseri”, ”extatisk kärleksdans” lika träffande som ”infernalisk dödsdans”. Välj själva.
Ravel, MauriceLe Tombeau de Couperin
Maurice Ravel (1875-1937) komponerade de sex satserna i pianosviten Le Tombeau de Couperin mellan 1914 och 1917. Var och en är tillägnad minnet av en vän (eller i ett fall två bröder) som alla dog i strid under första världskriget. Verket är en hyllning till känsligheten hos den franska barocken. Ravels verk är underhållande och lättsamt, närmast ljuvligt sagoaktigt och stundtals reflekterande. När någon kritiserade honom för detta ska han ha svarat: De döda är tillräckligt ledsna i sin eviga tystnad.
Ravel, MauriceLe tombeau de Couperin, för piano
Le Tombeau de Couperin är trots titeln inte ett stycke att spela vid Couperins grav. Ravel plockar upp en äldre fransk tradition att skriva stycken för att ära avlidna och kalla dessa stycken för Tombeau – kanske mer gravmonument än grav alltså. När stycket påbörjades 1914 var det tänkt att hedra Couperin och hans eleganta kompositionsstil, men året därefter tog Ravel värvning som ambulansförare vid krigsfronten och stycket fick läggas åt sidan. Ravels redan klena hälsa påverkades kraftigt av umbärandena i fält och han drabbades av dysenteri och togs ur tjänst. Konvalescensen efter en operation i samband med sjukdomen drog ut på tiden då Ravel var djup deprimerad till följd av fasorna han bevittnat och alla vänner han mist i kriget. När han väl återupptog komponerandet återkom han till sin Le tombeau de Couperin, men tillägnade nu styckets sex satser till olika bekanta som dött i fält. Sista satsen är tillägnad Joseph de Marliave, vars hustru Marguerite Long uruppförde verket 1919.
Ravel, MauricePavane för en död prinsessa
Maurice Ravels pianostycke Pavane för en död prinsessa tillkom 1899 och orkestrerades av tonsättaren 1910. Inspirationen till det vackra stycket fick Ravel från den franske tonsättaren Emmanuel Chabriers musik. Holländska stjärnskottet Harriet Krijgh framför Dvořáks cellokonsert, en av de främsta solokonserterna för instrumentet som ofta liknas vid människorösten. Maurice Ravels ofta framförda Pavane för en död prinsessa komponerades ursprungligen för piano 1899 och blev tonsättarens andra publicerade verk. Några år senare, 1910, instrumenterade han verket för orkester. Ravel som i unga år var en stor beundrare av Chabrier var tveksam till sitt pianostycke eftersom han tyckte att det låg för nära Chabriers musikstil och Ravel gjorde till och med ett halvhjärtat försök att avsäga sig rätten till verket. Han var också tveksam till styckets alltför enkla form som kan liknas vid ett kort rondo med formdelarna A-B-A-C-A. Hans pavane blev dock oerhört populär och är idag ett av hans mest framförda verk. Titeln har oklart ursprung men en teori är att musiken är en nostalgisk hyllning till den oskuldsfulla ungdomstiden och ett uttryck för sorgen över att den är förbi. Ravel var en av de ledande franska tonsättarna. Hans samarbeten med ryska baletten och Sergej Djagilev i Paris resulterade i baletten Daphnis et Chloé, men han komponerade också verk som Boléro och La Valse samt en stråkkvartett, två pianokonserter och solostycken för piano.
Ravel, MauricePavane pour une infante défunte 7 min
Maurice Ravels Pavane för en död prinsessa skrevs för piano 1899 och arrangerades för orkester elva år senare med horn som bärare av melodin. Det var ett bra beslut. Visserligen kan den vackra melodin i all sin enkelhet bäras upp av ett ensamt piano, men orkesterns palett skapar en underbar fördjupning av känslan i verket. Ordet ”pavane” kan härledas från det italienska ortsnamnet Padua (Padova), och är ursprungligen en italiensk hovdans. I Spanien har dansen dock traditionellt förknippats med sorg. Men man ska inte fästa för stort avseende vid titeln och dess djupare innebörd. Ravel valde orden främst för att han gillade hur de allittererade.
Ravel, MauriceShéhérazade
Det finns två verk i Ravels produktion som fått namnet Shéhérazade. Det första av de två, komponerat 1898, är en operauvertyr till en opera Ravel aldrig skrev, medan det andra verket består av tre sånger. I början av 1900-talet träffade Ravel författaren Tristan Klingsor och blev fascinerad av Klingsors poem som tillkommit inspirerade av Rimskij-Korsakovs orkesterverk Shéhérazade. Ravel delade Klingsors fascination över Rimskij-Korsakovs verk och fick nu idén att själv skriva sitt Shéhérazade till texter av Klingsor. Sångcykeln fick sitt uruppförande i Paris 1904 under ledning av Alfred Cortot. Sagan om Shéhérazade, hustru till en persisk konung, ingår i de arabiska folksagorna Tusen och en natt eller Arabian Nights.
Reger, MaxSerenad för flöjt, violin och viola i G-dur, op. 141a 16 min
Den produktive tyske tonsättaren Max Reger blev tidigt influerad av två vitt skilda tonsättare: Johann Sebastian Bach och Richard Wagner. Dessa präglade Regers skapande. Av Bach fick han det kontrapunktiska formtänkandet med tekniker som imitation, kanon och fuga och av Wagner fick han inblick i den harmoniska värld som mot slutet av 1800-talet kom att omvandla den romantiska harmoniken i grunden mot upplösningen av den harmoniska kadensen, något som banade väg för framtida stilistiska landvinningar hos de centraleuropeiska tonsättarna. Expressionismen i Österrike men också impressionismen i Frankrike är historiska exempel på detta. Första och sista satsen i Regers serenad, ett sent verk i hans produktion, är elegant musik som blickar bakåt som om den var skriven under wienklassicismen men i ett helt annat idiom. Andra satsen genomsyras av kromatikmed täta intervall som skapar en sammanflätad klangmatta och framstår som mycket modernare än yttersatserna.
Reger, MaxVariationer och fuga över ett tema av Mozart 36 min
Som utgångspunkt för det här stycket har Max Reger tagit de första åtta takterna i Mozarts Pianosonat nr 11, som kanske är mest känd för sin sista sats, den ekvilibristiska Rondo Alla Turca. Men början går i graciöst andante. Temat presenteras av klarinetter och oboe, för att sedan upprepas av stråkarna. Sedan följer åtta, tydligt indelade variationer. I den första är melodin i princip oförändrad, men stråkarna har brutit slig loss och flaxar bredvid i eleganta ornament. Andra variationen (poco agitato) har något oroligt, instabilt över sig, och när man kommer till den korta fjärde variationen (vivace) är det svårt att känna igen sig. Sista satsen är en fuga. Max Reger (1873-1916) var verksam i framförallt München och Leipzig. Under de sista åtta åren av sitt liv var han professor i komposition och också internationellt känd som konsertpianist och dirigent.
Riebe, DavidMagma
David Riebe berättar om sitt verk: "Magma är en berättelse om naturkrafter. Underjordiskt tryck växer obönhörligen tills marken exploderar i våldsamma urladdningar. Vi får uppleva intensiva vulkanutbrott med floder av brinnande sten och regn av aska och lava, innan jorden till slut tillåts slumra in." Musikaliskt och kompositionstekniskt skapas dessa energier genom polyfona orkestrala transformationer. Massiva ljudsjok – likt de i Ligetis orkesterverk Lontano från 1967 – överlagras tills de kulminerar i en första ursinnig eruption. Ett lugnare mittenparti med pizzicato, harpa och slagverk följer men det varar inte länge förrän nytt tryck byggs upp och ofrånkomligen leder till nästa utbrott. Stycket dör så småningom långsamt ut till dova klanger från kontrabas, harpa och åskplåt. Riebe fortsätter: "Ljudlandskapet har hela tiden en obeveklig riktning ner i jordens inre, mot de okontrollerbara krafter som alltid är närvarande under våra fötter." Magma uruppfördes 2015 av Norrköpings Symfoniorkester. Hösten 2016 vann stycket tredje pris i kompositionstävlingen till Andrej Petrovs minne i Sankt Petersburg där det framfördes av St. Petersburg State Symphony Orchestra i stadens Grand Philharmonic Hall.  
Rimskij-Korsakov, NikolajScheherazade
Den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908) hade en särskild förkärlek för sagor och folklore och fascinerades särskilt av Österlandet. Det visar sig inte minst i den symfoniska sviten Scheherazade från 1888, baserad på den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt – i sig en saga om en sagoberätterska. Sviten är vackert orkestrerad, stort romantisk med suggestiva stämningsmättade orkesterklanger: ett av Rimskij-Korsakovs mest populära verk och som tillhör den klassiska standardrepertoaren.
Roberts, Myron J.Five, för orgel och marimba (1975)
1. Diffraction 2. Diaphone 3. Diagram 4. Digression 5. Dialogue
Rossini, GioacchinoResan till Reims, ouvertyr 7 min
Det första man måste slå fast när ouvertyren till Resan till Reims står på programmet är att Rossini aldrig skrev någon sådan. Däremot brukar man ofta använda balettmusik ur hans opera La Siège de Corinthe som ouvertyr. Det är inget konstigt med detta, Rossini var känd för att återanvända musik, och hade mycket väl kunna ha gjort så här. Resan till Reims handlar om ett sällskap som är på väg till kröningen av kung Karl X i Reims, men på grund hästbrist kan de inte ta sig till festligheten, utan tvingas fira på ett hotell. Operan är skriven 1825 och är en av Rossinis sista operor. Fyra år senare år senare skulle han lägga kompositionspennan på hyllan, efter att ha skrivit 39 operor på 19 år. Endast vid ett fåtal tillfällen under de sista 39 åren av sitt liv tog han fram den.
Rota, NinoKonsert för trombon och orkester
Roustrom, KareemAdrift on the Wine-dark Sea
Den syrisk-amerikanske tonsättaren Kareem Roustom har inspirerats av hjältemod i en helt egen division i sin klarinettkonsert Adrift on the Wine-dark Sea. Den handlar om den syriska flyktingen Doaa Al-Zamel, som flydde över Medelhavet 2014. Flyktbåten prejades och sjönk, men hon lyckades hålla sig själv och två spädbarn vid liv i fyra dagar med hjälp av en badring – utan att kunna simma. Roustom drar paralleller mellan Al-Zamels öde och Odysseus otursförföljda irrande på hemfärden från Trojanska kriget. Klarinetten spelar rollen som Odysseus/Doaa Al-Zamel och orkestern representerar det stormande havet och andra hot. Efter ett klarinettsolo i mitten ljuder några toner i bleckblåset som tycks göra ansatser till Coplands fanfar. Doaa Al-Zamel bor numera i Sverige och Steven Spielberg har köpt filmrättigheterna till boken om hennes liv.
Roustrom, KareemCross Currents
Den syrisk-amerikanske tonsättaren och oud-virtuosen Kareem Roustom står med ena benet i västerländsk konstmusik och jazz, och det andra i olika mellanösterntraditioner. Denna korsbefruktning leder ofta till slagkraftig och djupt emotionell musik. Han har skrivit soundtrack till ett tjugotal filmer och undervisar i komposition vid Tufts University i Massachusetts. Precis som klarinettkonserten Adrift on the Wine-dark sea, som MSO framförde i januari, handlar Cross Currents om flykt och migration. Utgångspunkten är de korsande strömmar av identiteter och existensvillkor i vardagen som migranter måste hantera i sina nya länder. I ett större sammanhang anspelar titeln på alla möjliga strömmar över jordklotet, såväl hav och forsar, som människor. Roustom kommenterar: ”Vårt grundläggande behov av öppna ytor och fri rörlighet, står i kontrast till de människoskapade inhägnader, som strävar efter att kontrollera och begränsa vår rörlighet.”
Roustrom, KareemStrange Sea (uruppförande av MSOs beställningsverk) 20 min
Den syrisk-amerikanske tonsättaren och oud-virtuosen Kareem Roustom står med ena benet i västerländsk konstmusik och jazz, och det andra i olika mellanösterntraditioner. Denna korsbefruktning leder ofta till slagkraftig och djupt emotionell musik. Han har skrivit soundtrack till ett tjugotal filmer och undervisar i komposition vid Tufts University i Massachusetts. Strange Sea är inspirerad av två dikter där havet framställs som något vackert, men också hotande. Titeln är hämtad från Edith Södergrans Det underliga havet: ”Sällsamma fiskar glida i djupen, / okända blommor lysa på stranden; / jag har sett rött och gult och andra färger, – men det granna, granna havet är farligast att se, det gör en törstig och vaken för väntande äventyr” (utdrag). Den andra dikten, Poeten kan bli en varg, är skriven av den palestinske diktaren Ghayath Almadhoun: ”Ty kropparna vi ser i spegeln tycks närmre än de egentligen är / och de som bär våra själar har ätits upp av ett rovdjur / som heter Medelhavet” (utdrag).
Rubinstein, AntonValse Caprice
RutterFive Childhood Lyrics 9 min
JOHN RUTTER (f 1945) FIVE CHILDHOOD LYRICS Monday's Child The Owl and the Pussycat (Edward Lear) Windy Nights (Robert Louis Stevenson) Matthew, Mark, Luke and John Sing a Song of Sixpence John Rutter har sedan barnsben vuxit ihop med musiken. Han är aktiv församlingsmedlem, leder kurser, dirigerar. Han har en unik inblick i vilken sorts musik sångare tycker om att sjunga och vad publiken gillar att höra. Detta har gjort honom till en av Englands mest framgångsrika tonsättare av kyrklig vokalmusik, och den har även blivit internationellt uppskattad. Men han är definitivt inte "bara" en lyhörd brukstonsättare, han har också en stor konstnärlig utstrålning vilket gör att hans musik lever och griper tag i lyssnaren. "De fem Barndomsdikterna är en sorts hyllning till barnens värld. Jag har valt några av de rim och verser som jag minns från mina allra första år, och satt musik till dem så enkelt jag förmått. Fast åtminstone den sista av de fem, som använder en bekant barnramsa, rymmer en hel del ironi." Några av dikterna har namngivna författare: The Owl and the Pussycat är en nonsensdikt av Edward Lear (1871) som även tonsatts av Igor Stravinsky, och Robert Louis Stevensons Windy Nights om ryttaren som på sin galopperande häst rider genom nattens alla skrämmande ljud. Sången om de fyra evangelisterna är en aftonbön. De fem sångerna fick sin premiär 1973. STIG JACOBSSON
Saariaho, KaijaMirrors för flöjt och cello 4 min
Idén om speglingar och spegelbilder är central i den finländska tonsättaren Kaija Saariahos duo ”Mirrors”. Hon har gjort sin egen version men ger också musikerna möjlighet att göra sina val av musikaliska fragment och spegla dem mot varandra på ständigt nya sätt. Därför finns det en lång rad möjliga versioner av verket. Utgångspunkterna för speglingarna är rytm, tonhöjd och klangfärg eller instrumentala gester och musikerna kan också välja om de speglar fragmenten vågrätt i en melodisk linje eller lodrätt i samklanger. Saariaho är en av sin generations ledande tonsättare och hennes musik har hyllats vid konserter och festivaler världen över.
Saint-Saëns, CamilleSymfoni nr 3, ”Orgelsymfonin”
Camille Saint-Saëns komponerade sin orgelsymfoni i två stora block varav första avdelningen egentligen är sats ett och två och andra avdelningen sats tre och fyra. Därför är de två avdelningarna långa och innehåller flera delar i olika tempi. Verket, som han tillägnade minnet av sin vän Franz Liszt, beställdes av Royal Philharmonic Society i England och det uruppfördes i London 1886 under tonsättarens ledning. Saint-Saëns använde sig i detta verk av Liszts kompositionsteknik med tematisk transformation. Trots att han skulle leva i ytterligare 35 år komponerade han inte fler symfonier. Han sa: "I detta verk har jag givit allt jag har. Vad jag har gjort kan jag inte göra om". Verket genomsyras av formschemat A-A-B-B som Saint-Saëns ofta använde i sina verk. Orkestrala delar varvas med delar där orgeln har en central roll och klangfärgerna mellan orgel och orkester blandas i rika kaskader.
Sandström, Sven-DavidFantasia III
Sandströms Fantasia III komponerades för Umeå Sinfonietta som uruppförde verket under ledning av Bijam Khadem- Missagh inom ramen för Umeå Internationella Kammarmusikfestival i juni 1990. Kort därefter kunde man läsa i Runar Mangs recension i Dagens Nyheter att: ”... detta är postmodernism när denna är som mest spännande —och löftesrik. Musiken, som närmast graviterar mot Mahler, är förtätat dynamisk; och ”Fantasia” inrymmer ju också lek, och detta är en utstuderad sådan: en lek med den mahlerska leken med sådant som Ländlern, en meta-metamusik om man så vill. Och denna lek är gnistrande fantasifull och rolig och särdeles underhållande...”. Med en aldrig sinande energi har Sven-David Sandström hängivet skapat musik i en rad olika genrer. Orkesterverk, mässor, kammarmusik, körmusik, solokonserter, filmmusik, musik till kyrkoåret, verk för stråk- och kammarorkester, baletter och operor. Den ursinniga produktiviteten har resulterat i över 300 verk. Lika intensivt har hans intresse för undervisning varit och han har som professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1985–1995 haft stor betydelse för en hel generation unga tonsättare. Sandström är också grundare av Gotlands Tonsättarskola och har vid flera tillfällen lett seminarierna där. Åren 1998-2008 innehade Sandström en kompositionsprofessur vid anrika Bloomington University i Indiana, USA, och påverkade även där en hel generation internationella kompositionsstudenter. Av Sandströms verk kan framhållas orkesterverket Through and Through som uruppfördes av Concertgebouworkestern i Amsterdam 1972 och markerade hans internationella genombrott. Succén ledde till en beställning från BBC Symphony Orchestra, Utmost, som uruppfördes under ledning av Pierre Boulez. Andra banbrytande verk är De ur alla minnen fallna, High Mass, Staden, Juloratorium, Messiah samt vandringen i Bachs fotspår med musik för kyrkoårets samtliga högtider.
Scaccaglia, EnricoArchenteron
Archenteron är skriven av den italienskfödde malmökompositören Enrico Scaccaglia. Titeln anspelar på den första organliknande håligheten som bildas i ett embryo, och verket börjar just i ett embryonalt stadium, där material till en melodi presenteras av fagotter, låga stråkar och basklarinett – ”som magma”, för att använda tonsättarens egen formulering. Sedan exploderar hela orkestern i ett mäktigt tutti-utbrott. Fragmenten sprids i ett kaos och försöker komma på plats. När de väl samlat sig presenteras den fullständiga melodin av ett engelskt horn. Ordning har uppstått och tonsättaren ägnar resten av verket åt att undersöka melodin från olika vinklar och perspektiv.
Schmitt, FlorentLa Tragédie de Salomé
En tredje schattering av impressionismen möter lyssnaren i Schmitts mest kända verk, La Tragédie de Salomé. Musiken är mer oförutsägbar än de två kollegornas, orkestersatsen är mer komplex och mörk och uttrycket och formen växlar mer spontant än i programmets övriga verk. Ett genomgående drag i Schmitts musikaliska produktion är den rytmiska energin som ständigt gör sig påmind. Schmitt var en stark förespråkare för Stravinskij, som gjorde stor succé med sina verk med ryska baletten under ledning av den ryske demon-impressarion Sergej Djagilev. Schmitt var så imponerad av Stravinskijs balett Eldfågeln att han uppkallade sitt hus efter verket. Han tillägnade Stravinskij sitt La Tragédie de Salomé och uppmanade Djagilev att sätta upp det sceniskt.
Schmitt, FlorentSvit för trumpet och orkester
Den franske pedagogen och tonsättaren Florent Schmitt levde länge och komponerade in i det sista. Han avled 1958, 87 år gammal. Denna svit är en av hans senare skapelser, och skrevs ursprungligen för trumpet och piano, men som så ofta med den här typen av verk gjorde han också en orkesterversion. Första och sista satsen är lekfulla och utmanande både för solisten och orkestern. Däremellan kommer en lugn och mystisk sats där trumpeten går i fin och stillsam dialog med flera träblåsinstrument. Håkan Hardenberger var den förste att spela in den här musiken på skiva, pianoversionen, tillsammans med Roland Pöntinen 1989.
Schönberg, ArnoldKammarsymfoni nr 1
På 1910- och -20-talet skulle Arnold Schönberg revolutionera den västerländska konstmusiken med sin atonala musik och tolvtonsteknik – men tendensen kan spåras bak till det här verket, som skapades redan 1906. Det är visserligen inte atonalt, men Schönberg töjer på tonalitetens gränser, t.ex. genom att använda sig av ackord uppbyggda av fyrtonsintervall, istället för tre toner, som är det traditionella. I Kammarsymfoni nr 1 demonstrerar han detta så kallade kvartackord med pedagogisk tydlighet genom en uppåtgående, fanfarliknande melodi på sex toner i hornstämman alldeles i början. Detta motto återkommer sedan flera gånger under verket. (Ett annat exempel på denna tonföljd finns i början av Kraftwerks Trans Europe Express.) Under den här tiden hade Schönberg komponerat mycket musik för stora orkestrar, t.ex. Pelleas und Melisande (1903). Genom att skriva en symfoni för en betydligt mindre ensemble eftersträvade han större tydlighet kring de musikaliska idéerna. Olyckligtvis är verket så svårspelat, att det var svårt att uppnå detta syfte vid tiden för dess tillkomst.
Schönberg, ArnoldKammarsymfoni nr 2
Med sin första kammarsymfoni 1906 tog Schönberg sitt första steg mot en friare och upphävd tonalitet, något som under de kommande decennierna skulle utvecklas till bland annat tolvtonstekniken och göra honom till en historisk stilbildare inom den västerländska konstmusiken. Med Kammarsymfoni nr 2, som färdigställdes 1939, gick han tillbaka till sin gamla, senromantiska stil. Inte som någon form av avståndstagande gentemot sin mer experimentella period, utan som en för honom naturlig utveckling. Verket består av två satser och inleds med ett tragiskt klingande adagio. Andra satsen har fördragsbetäckningen Con fuoco – med eld, och innehåller både allvar och munterhet, men slutar i underskönt mörker.
Schönberg, ArnoldTema och variationer (op 43b) 14 min
Arnold Schönberg (1874-1951) är en av 1900-talets stora musikaliska innovatörer, främst genom tolvtonstekniken, som han utvecklade i början av seklet. Han var kompositionslärare i Berlin fram till Hitlers maktövertagande 1933, då han tvingades i exil och hamnade i USA, där han tillbringade resten av sitt liv. Det var där han skapade det här stycket 1943. Temat presenteras i de 21 första takterna, och har något högtidligt och processionsartat över sig. Verket är inte komponerat i tolvtonsteknik, men är inte heller konventionellt. Istället för att presentera de sju variationerna som tydligt avgränsade enheter, följer de på varandra i ett sömlöst flöde. Det gör det svårare att följa med i skiftningarna, men det blir å andra sidan en mer sammanhållen komposition.
Schubert, FranzOuvertyr i italiensk stil, C-dur
1817 var Schubert på en föreställning av Rossinis Tancred. Hans vänner var översvallande – men Schubert muttrade att ”sådana uvertyrer kunde han när som helst skaka ur ärmen”. Sagt och gjort, Schubert skrev två uvertyrer i vilka han fångade Rossinis stil med en långsammare introduktion följt av ett energiskt allegro och en eldig final. Schubert använder också en kort fras som upprepas samtidigt som dynamiken stegras - ett stilistiskt grepp så typiskt att det kallas ett ”Rossini-crescendo”. Uvertyrerna blev de första offentliga framförandena av Schuberts orkestermusik, mycket uppskattade av både publik och recensenter.
Schubert, FranzOuvertyr i italiensk stil, D-dur (1817) 8 min
1817 var Schubert 20 år. Han hade skrivit fem symfonier och otaliga verk för olika kammarsättningar – men han ville slå igenom som operakompositör. Under den här tiden spelades flera Rossinioperor i Wien, bland annat Tancredi och Italienskan i Alger. Schubert blev så inspirerad att han på kort tid komponerade två ouvertyrer italiensk stil. De växte aldrig vidare till några operor, men står alldeles utmärkt på egna ben. Här spelas den första av dem, som går i D-dur. Som en hommage till den italienske mästaren citeras arian ”Di tanti palpiti” ur Tancredi.
Schubert, FranzSonat nr 21 B-dur D960 40 min
Schubert var dödssjuk när han arbetade på sina tre sista pianosonater. Nr 21 är den sista av dessa sista. Första satsen är oerhört lång, runt tjugo minuter, vilket kan förklaras med att temana är långa och tar tid att utveckla. Den långsamma andra satsen börjar försiktigt med en dyster melodi som stegras på ett andlöst vackert sätt. Scherzot bryter den allvarliga stämningen och finalen fortsätter i samma lättsamma tonläge, med stormiga infall. Det är inte ovanligt att musik som skapas under en tonsättares sista tid förknippas med döden. Om vi anlägger det perspektivet på denna sonat, skulle de två sista satserna kunna handla om hopp i livet slutskede, eller det sprudlande livet efter detta.
Schubert, FranzStråktrio i B-dur D581
1817 var ett produktivt år för den tjugoårige Franz Schubert. Året innan hade han slutat undervisa vid sin fars skola för att kunna koncentrera sig på musikskapandet. Han skrev ett stort antal lieder, flera pianosonater och två operaouvertyrer i italiensk stil – Rossini var högsta mode i Wien vid den här tiden. Denna stråktrio skapades i september, precis innan han började arbeta på Symfoni nr 6. Detta är den enda stråktrion av hans sammanlagt tre som finns bevarad i sin helhet. Som kompensation finns den i två versioner. I den första och andra satsen trevar stämmorna runt varandra, försiktigt och undersökande. Pauserna och tystnaden mellan tonerna har en framträdande roll. Tredje satsen är en vemodig menuett och verket avrundas med ett lekfullt rondo som slutar i pianissimo
Schubert, FranzSymfoni nr 2
Franz Schuberts Symfoni nr 2 är daterad 1815, året då han fyllde arton. Han bodde då fortfarande hemma hos sin far i utkanterna av Wien, där de båda arbetade som lärare. Unge Franz studerade samtidigt musik, bland annat för Antonio Salieri, och han hade vid det laget redan komponerat ett otal sånger, stråkkvartetter och andra verk. Han skrev sin första symfoni 1813 och den tredje strax efter den andra. Symfoni nr 2 börjar med en lekfull vivace-sats i svindlande tempo. Temat som kommer efter den högtidliga inledningen har han lånat från ouvertyren till Beethovens balett Prometheus. I andra satsen erbjuds återhämtning; ett tema i makligt tempo presenteras av stråkarna och skickas sedan runt mellan de olika orkestersektionerna, som knådar, kryddar och färgar det på varieranade sätt. Sedan följer en virvlande och dramatisk menuett, som kanske skulle göra sig bättre på ett slagfält, än i en balsal. Fjärde och sista satsen är en munter ritt i eldig galopp.
Schubert, FranzSymfoni nr 8
I början av 1820-talet var Schubert mitt uppe i sin karriär. Inspirerad av framgångarna planerade han att komponera en omfattande symfoni i h-moll. Vid slutet av året var han klar med sats 1–2 i partitur och hade långt gångna skisser på en tredje sats. Det var mitt under denna kreativa period han fick beskedet att han led av syfilis. All skaparkraft försvann och han var oförmögen att komponera under de kommande månaderna. Åttonde symfonin hamnade tills vidare i byrålådan och togs inte fram igen förrän han våren 1823 skickade den till en viss Anselm Hüttenbrenner som en del av ett ärofullt medlemskap i Styrian Music Society i Graz. Hüttenbrenner lade genast verket åt sidan varför åttonde symfonin hamnade i ännu en byrålåda de kommande 37 åren och upptäcktes inte förrän 1860. Det skulle dröja till 1865 innan verket äntligen fick sitt uruppförande, dock i ofullbordat skick.
Schubert, FranzSymfoni nr 9 "Den stora"
Den 7 maj 1824 bevittnade den 27-årige Franz Schubert det legendariska uruppförandet av Beethovens Symfoni nr 9 i Theater am Kärntnertor i Wien. Som en hyllning till den äldre och av dövheten svårt märkte mästaren citerade Schubert An die Freude-temat i sista satsen av sin egen monumentala nia. Han smyger in det i träblåset, strax efter ett crescendo cirka fyra minuter in. Men det finns små antydningar och fragment redan i första och andra satsen. Nu ska man inte stirra sig blind på de här citaten, för Schuberts Symfoni nr 9 är så mycket mer än en hyllning till Beethoven. Den gör verkligen skäl för sitt smeknamn, ”Den stora” och är full av överraskande och briljanta detaljer. Fem minuter in i första satsen presenteras ett vemodigt tema som suggererar fram bilder av en intensiv, mystisk dans. Efter andra satsens olycksbådande höjdpunkt följer några sekunders skräckinjagande tystnad, innan stråkinstrumenten trevande sätter igång igen. Finalen är ljus och full av framtidstro.
Schumann, ClaraHommage an Clara (Koncept: Lisa Larsson; Orkestrering: Rolf Martinsson)
Hommage an Clara är en fortsättning på det spännande samarbetet mellan malmötonsättaren Rolf Martinsson och sopranen Lisa Larsson. Förra säsongen framförde MSO Traumreise, som bygger på nio sånger av Franz Berwald, utvalda av Larsson och orkestrerade av Martinsson. På liknande sätt har de nu samlat ett antal lieder av Clara Schumann, som aldrig tidigare har orkestrerats. En av sångerna är Lorelei, som är en tonsättning av Heinrich Heines dikt med samma namn. Lorelei är namnet på en klippa vid Rhens strand några mil från Wiesbaden, där många fartyg har förlist. Enligt legenden blir sjömännen distraherade av en fager älva som sitter på klippans topp och sjunger ”eine wundersame, gewalt’ge Melodei” – en vacker och kraftfull melodi. Det är ett dramatiskt stycke med hetsig puls, som gestaltar de förrädiska strömvirvlarna vid klippan. En annan av sångerna är Liebst du um Schönheit, som har ett helt annat, vemodigare temperament. Den bygger på en dikt av Friedrich Rückert, som för övrigt Gustav Mahler också kom att tonsätta runt sextio år senare. ”Älskar du för skönhet?”, frågar diktens jag och svarar: ”Älska då icke mig, älska solen. Hon har gyllene hår.” Clara Schumann komponerade främst i sin ungdom, men var firad konsertpianist under största delen av sitt liv. Hon framförde urpremiärer av den tidens stora stjärnor som Brahms, Liszt, Chopin och sin make Robert
Schumann, ClaraPianokonsert
Clara Schumann, född Wieck, var en av sin tids ledande pianister. På hennes repertoar stod bland annat maken Roberts pianokonsert som han skrev för henne i mitten av 1840-talet och som hon turnerade med runt om i Europa. Hon debuterade som pianist vid sju års ålder, hårt driven av sin far på liknande sätt som pappa Leopold drev på Mozart. Clara reste till Paris och på Tysklandsturné med sin far när hon var tolv och gjorde stor succé som pianist. Innan hon fyllt 15 klassades hon som en av de ledande pianovirtuoserna i Europa och hennes karriär som tonsättare blommade. Claras komponerande konkurrerade med ständiga konserter och konsertresor. Hon födde dessutom åtta barn och var i perioder tvungen att ta hand om Robert som led av tilltagande sinnessjukdom. Clara skrev sina första verk i tioårsåldern. Hennes produktion domineras av pianostycken och vokalverk för röst och piano, men med ett stort undantag, pianokonserten, som hon påbörjade vid 13 års ålder och fullbordade året efter! Verket är relativt kort. Första satsen har en virtuos solostämma och en solokadens strax efter mitten av satsen. Andra satsen är som en lång kadens och inleds med ett pianosolo som övergår i ett vackert cellotema som ackompanjeras av pianosolisten. Sista satsen, som orkestrerats av Robert, är längre än sats ett och två tillsammans och uppvisar en magnifik symfonisk utformning.
Schumann, RobertKonsertstycke fyra horn och orkester, op 86 (1849) 19 min
Här har Robert Schumann skapat ett makalöst kraftprov för fyra hornister i tre satser, som enligt partituret ska spelas Lebhaft, Ziemlich langsam och Sehr lebhaft (livligt, ganska långsamt och mycket livligt). Det är ett av de första större verken som grundligt utforskade potentialen hos hornet som vi känner instrumentet idag, det vill säga med ventiler. Dessa introducerades 1839 och verket komponerades tio år senare. År 1849 var för övrigt ett bra år för den annars fysiskt och psykiskt vacklande kompositören. Och produktivt – han skrev ett fyrtiotal verk, främst sånger.
Schumann, RobertSymfoni nr 1
Schumanns Symfoni nr 1 börjar i samma temperament som finalen i Schuberts andra, och de är skrivna i samma tonart, B dur. Schumanns nyblivna hustru Clara noterade att symfonin är full av ”ungdomlig energi”. Det var för övrigt hon som uppmuntrade honom att ge sig på symfoniformen: ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot.” Han komponerade utkastet på fyra dagar i januari 1841 – ”symfonisk eld”, noterade han i parets gemensamma dagbok på tredje dagen. Orkestreringen var klar efter några veckor och Felix Mendelssohn dirigerade uruppförandet i Leipzig den siste mars samma år. Ursprungligen hade varje sats programmatiska titlar som anspelade på olika aspekter av våren, men dessa ströks av tonsättaren inför publiceringen. Symfonin kallas dock fortfarande för Vår. Första satsen är sprudlande och kraftfull. Det fanfarliknande mottot som introduceras av trumpeter och kornetter alldeles i början återkommer i de följande satserna. Den långsamma andra satsen fångar en fin skymningsstämning, där tonsättaren skapar nyanser genom att låta olika instrumentgrupper lysa igenom orkesterväven på ett subtilt sätt. Det dramatiska scherzot följer utan paus, och skapar stor kontrast med sina danser, lekar och salongsberusade konversationer. I finalen slår våren ut i full blom och kronbladen virvlar vilt av den storm som drar genom satsen. En ensam trombon gör sitt bästa för att hålla sig upprätt i motvinden.
Schumann, RobertSymfoni nr 2 (1846) 39 min
Robert och Clara Schumann gifte sig i Leipzig 1840, och blev ett power couple i det tyska musiklivet i mitten av 1800-talet. När de träffades hade Robert främst ägnat sig åt pianomusik, men Clara uppmuntrade honom att börja komponera för stor orkester också. ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot”, skrev hon i sin dagbok. Hans första symfoni färdigställdes fem månader efter bröllopet och den andra komponerades 1845-1846. Det var det första stora stycket han skrev efter ett år av skrivkramp. Det uruppfördes i Leipzig den 5 november 1846 med Felix Mendelssohn på pulten, och tillägnades Oscar I, som tillträtt Sveriges (och Norges) tron två år tidigare.   I början av första satsen presenterar bleckblåset ett stillsamt, men högtidligt motto, som återkommer genom hela symfonin. Schumann själv beskrev satsens växlande känslolägen som ”musik av ljus och dunkelhet, sol och skugga”. Den följs av ett scherzo som skruvar upp intensiteten med lust och lekfullhet. Den långsamma tredje satsen har ett arialikande huvudtema som introduceras av en oboe, och senare återkommer kort i finalsatsen. Symfonin slutar med kraftfulla pukor och triumfatoriskt bleckblås.  
Sersam, JonatanGnistor 20 min
Om sitt verk Gnistor berättar Sersam: "Verket kan beskrivas som en 'fantasia över klangens fysionomi'. Ljudets och klangens inneboende egenskaper har fritt inspirerat de musikaliska världar som skapats. Gnistorna är 'ledmotiv' för hur musiken fortskrider, då de plötsligt slår ut och antänder vilda eldar, sprungna ur en kollision eller ett intensivt möte med en främmande tanke eller idé." Dessa måleriska ord stämmer väl överens med den beskrivning man ofta hör om tonsättarens musik: "Återkommande karaktärsdrag är en energisk rytmik, ett brett användande av färg och plötsliga förändringar i den musikaliska texturen."   Han fortsätter: "Det slår plötsligt om i musikens flöde, som ett skepp som kantrar; en förändring som provoceras fram av små interna förändringar. Jag ser Gnistor som en spegling av en optimistisk syn på hur allt förändras genom oväntade, provocerande möten som utmanar våra världsåskådningar." Sersam studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö 2009-2017 för bland andra professor Luca Francesconi. Studierna fortsatte i Italien och Österrike. Sersams musik är framförd av Norrköpings och Helsingborgs symfoniorkestrar och av ensembler i Bologna, Reykjavik, San Francisco, Los Angeles och London.
Sibelius, JeanKareliasvit
Sibelius Kareliasvit var från början mycket längre än de tre svitsatser som framförs idag. Ursprungligen fanns åtta tablåer över historiska ögonblick kopplade till den finska staden Viborg grundad 1293 av svenske Torgils Knutsson. En studentorganisation vid Helsingfors universitet beställde verket och Karelia uruppfördes 1893 vid en galakonsert. Biljettintäkterna skulle gå till att förhöja det sociala och kulturella livet i östra Finland vid ryska gränsen. Framförandet blev en succé och flera framföranden följde i välgörenhetssyfte. Trots det varma mottagandet tvivlade Sibelius på verkets kvaliteter och omarbetade det till tre satser.
Sibelius, JeanSymfoni nr 1 (1898-99) 38 min
Sibelius fyllde 34 år under arbetet med sin första symfoni. Komponerandet pågick under senare delen av 1898 och våren 1899, och han hade vid det laget skrivit mängder av musik för olika kammarsättningar, kör och soloröst. Under arbetet med första symfonin uppstod stor politisk oro i Storfurstedömet Finland, när den ryske tsaren i februari 1899 drog in det finska parlamentets rätt att stifta lagar. Av denna turbulens och nationella ilska gentemot Ryssland märks väl knappast något i Symfoni nr 1 – men samma år skrev Sibelius det starkt patriotiska stycke som senare skulle bli känt som Finlandia. Symfoni nr 1 är uppbyggd efter klassisk modell med fyra satser. Den börjar med ett mystiskt tema i soloklarinett, understödd av en dovt mullrande puka. I slutet av satsen växer ett febrigt crescendo fram, som mynnar ut i märkligt abrupta sluttoner. Den långsamma andra satsen är romantisk och passionerad, men innehåller ett spännande, mörkt avsnitt av kaos och oro. Sedan följer ett scherzo som domineras av låga stråkar, pukor och strama melodier från träblåset. Finalen inleds med samma tema som ljöd i klarinetten i början av symfonin, fast nu med stråkar och en helt annan intensitet och innebörd. Satsen blir en utdragen och gripande kamp mellan konflikt och försoning.
Sibelius, JeanSymfoni nr 2 (1901-02) 43 min
Ryssland hade fortfarande Finland i sitt grepp när Sibelius skrev Symfoni nr 2. Finlandia hade gjort honom till nationalhjälte och den nya symfonin gick också i heroisk stil, vilket var en av anledningarna till att den blev så väl mottagen. Den börjar med drömska, luftiga stråkar som återkommer flera gånger och sprider värme och nostalgi. Andra satsen inleds med en basgång som, om den hade varit synkoperad, utan vidare hade kunnat ljuda på en rökig jazzklubb på 1950-talet. Ett mörkt fagottema presenteras, en känsla av oro byggs långsamt upp som i slutet av satsen utvecklas till smärta. Ett livligt scherzo tar vid, där violinerna försöker höja stämningen, men motarbetas av bleckblåset som envisas med att påminna om mörkret. Efter ett lyriskt oboesolo leder ett mäktigt crescendo över i finalen. Molnen skingras på ett ögonblick av det triumfatoriska tema som vecklas ut. Några svanar flaxar förbi och profeterar om Symfoni nr 5. Efter drygt två minuter bygger träblåset försiktigt upp en lantlig och vemodig melodi som senare kommer att föra symfonin i mål i en mycket utdragen och gripande stegring. Några avslutande antydningar av triumfmelodin – sedan är allt över
Sibelius, JeanSymfoni nr 3 (1904-07) 30 min
Första satsen börjar i folkton med tunga, gungande dansrytmer. Det är stormig och bråkig musik. Ljudbilden är mäktig trots att tonsättaren har valt att skriva för en reducerad orkester. Han har tagit bort harpan, tuborna, tredjetrumpeten och allt slagverk förutom pukorna. Andra satsen är lika enkel som briljant, och utgörs av en kärleksfull meditation över en nostalgiskt laddad melodi. I finalsatsen är bråkigheten tillbaka. Fragment av melodier, idéer och tempi flyger genom luften. I mitten av satsen börjar de olika beståndsdelarna falla på plats. De låga stråkarna formulerar en melodi som gradvis sprider sig till resten av orkestern och utvecklar sig till en mäktig fanfar. Symfoni nr 3 satt långt inne för Sibelius. Han jobbade på den under nästan tre år. Arbetet tvingade honom att skjuta upp ett hedrande framträdande på Royal Philharmonic Society i London på våren 1907. Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 25 september samma år.
Sibelius, JeanSymfoni nr 4 (1910-11) 37 min
1908 opererade Sibelius bort en tumör från strupen och tvingades ge upp både alkoholen och cigarrerna. De kommande åren var en kamp mot åtrån efter dessa älskade njutningsmedel, och den pågick i högsta grad under arbetet med Symfoni nr 4, 1910-11. Han skildrar lakoniskt kvalen i sin dagbok. Den 16 augusti 1910 har han kört fast, men konstaterar att ”med tobak och vin” hade han nog kommit vidare. En tid senare: ”Saknar enormt cigarrerna! När skall denna kamp vara utkämpad?” Han känner sig för jämnan ur gängorna, eller ”aus”, som är hans stående uttryck för detta sinnestillstånd, och han ifrågasätter sig själv som konstnär: ”Är jag verkligen ingenting annat än en ’nationalistisk’ egendomlighet?” Den 9 januari 1911 utbrister han ”Min konst ropar efter vatten. Att släcka med eller vattna?!” Och den 11 mars: ”Vidare jordevandring! Arbetar på sinfoniens slut”, och slutligen, den 2 april: ”Sinfonin ’färdig’. Jacta alea est! Måste!” Symfoni nr 4 är ett gåtfullt och djupt berörande verk. I jämförelse med de föregående symfonierna utgör satserna i tydligare utsträckning delar av en helhet. Inledningen präglas av mörker med låga, famlande stråkar. Fem, sex minuter in i satsen är det som om musiken träder in i ett limbo, ett gravitationslöst och skräckinjagande ingenstans. Pukorna bankar desperat på dörren, som för att ruska liv i musiken, och till slut kommer den till sans igen. Andra satsen är ljusare med sitt inledande oboesolo, medan den tredje åter rör sig mot det mystiska. Sista satsen skiftar tvärt i olika temperament, men i slutet ljuder åter de låga stråkarna från inledningen.
Sibelius, JeanSymfoni nr 5 (1915) 30 min
Omständigheterna kring Symfoni nr 5 ger en bra uppfattning om hur älskad Sibelius var i sitt hemland. Verket hade beställts av den finska regeringen inför firandet av hans femtioårsdag den 8 december 1915 – som hade utropats till nationell helgdag. I april 1915 fick han en avgörande impuls till verket: Han fick bevittna hur 16 svanar lyfte från vattnet samtidigt. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”, skrev han i sin dagbok. Ur denna upplevelse skapade han det enkla och undersköna svantema som hörs i sista satsen.  Ett år efter sin femtioårsdag uppförde han en reviderad version av stycket och i april 1919 hade han funnit dess slutliga form. Det var för övrigt under våren 1919 som Sibelius rakade av sitt hår och fick sitt karaktäristiska, kärva utseende. Symfonin börjar försiktigt med horn och pukor, med ett tema som ligger till grund för hela verkets melodimaterial. I andra satsen formuleras ett tema i dialog mellan pizzicatostråkar och flöjter, som varieras i olika temperament. Den övergår sömlöst i finalen, där svantemat blommar ut efter en minut – men inte nog med det: Ovanpå dessa underbara ekon av svanvingar, har tonsättaren lagt en om möjligt ännu vackrare melodi i träblåset, som en sång. Finalen slutar med sex majestätiska och humoristiska orkesterstötar, som understryker det glädjefulla och festliga sammanhanget kring symfonin.
Sibelius, JeanSymfoni nr 6 (1918-23) 28 min
”Sjätte symfonin för alltid doften av första snön i tankarna”, sa Sibelius 1943, två decennier efter uruppförandet. De ljusa klangerna från flöjterna och stråkarna medverkar definitivt till denna krispiga och transparenta känsla. Symfonin är skriven i en gammal dorisk kyrkotonart – tänk de vita tangenterna på pianot, från D till D. Sibelius var visserligen en religiös man, men skalan är förmodligen främst vald för att den också är vanlig i gammal finsk musiktradition. Första och andra satsen har något rastlöst över sig, stråkarna ligger ofta och dallrar i bakgrunden och båda satserna slutar med frågetecken, snarare än punkt. Tredje satsen är ett scherzo, som också präglas av oro i stråkarna, men i sluttakterna träder det dittills nedtonade bleckblåset in och sätter ett mäktigt utropstecken. Finalen börjar med en ömsint dialog mellan olika orkestersektioner. Den övergår i ett accelererande avsnitt som för tankarna till vilda jaktscener eller slädfärder, men slutet är nedtonat och eftertänksamt.
Sibelius, JeanSymfoni nr 7 (1922-24) 21 min
Det här är den första symfonin som skrevs i en enda sammanhängande sats. Efter drygt fem minuter kommer ett himlastormande och hjärtevärmande klimax som övergår i ett vackert och enkelt tema för trombon. Melodin påminner lite om en sång ur musikalen Spelman på taket, där huvudpersonen Tevje ställer frågan ”Do you love me” till sin hustru Golde, och återkommer senare i symfonin. Redan 1917, innan han påbörjat Symfoni nr 6, skriver Sibelius i sin dagbok att han har det som skulle bli Symfoni nr 7 i huvudet. Under de kommande åren benämner han verket som en av ”orkestersakerna” som han måste ta itu med och flera gånger som ”detta nya”. När han den 1 mars 1924 noterar att verket blivit klart under natten, benämner han det som Fantasia sinfonica I. Följande år införlivade han den dock bland sina symfonier som nummer sju. Han började på en åttonde och kom en bra bit på vägen. På en konsertaffisch från London 1932 framgår att den kommer att framföras vid en konsert den 4 juli om den är färdig. Men det blev inget. Sista dagboksanteckningen om symfonin är från september 1943, elva år senare. Faktum är att det nästan inte blev något alls efter Symfoni nr 7. De sista trettio åren av sitt liv (han blev 91 år) innebar musikalisk tystnad från den store kompositören. Alla spår av Symfoni nr 8 förstördes.
Sibelius, JeanTuonelas svan
Enligt det finska nationaleposet Kalevala flyter den väldiga Tuonelaälven i dödsriket. I älven simmar en svart svan, som hjälten Lemminkäinen måste dräpa för att kunna fria till sitt hjärtas dam. Ett ensamt engelskt horn sjunger svanens melankoliska stämma. Det är ett stillsamt och dystert verk, som hämtar skönhet ur folkdiktningens djup. Sibelius ursprungliga avsikt var att skriva en opera baserad på Kalevala, men den förverkligades aldrig. Istället använde han delar av materialet till en fyrdelad orkestersvit om Lemminkäinen, där Tuonelas svan ingår.
Sjostakovitj, DmitriKammarsymfoni op 110a (arr Barsjaj) 24 min
I begynnelsen hörs Sjostakovitjs musikaliska signatur, en kuslig melodi baserad på bokstäverna i hans namn: D-S-C-H (efter den tyska transkriberingen, Schostakowitsch). D-Ess-C-H, en uppåt- och två nedåtgående toner. Denna tonkombination finns i flera av hans verk, t.ex. i de åttonde och tionde symfonierna, och brukar tolkas som ett sätt för tonsättaren att hävda sin integritet. Verket skrevs 1960 som Stråkkvartett nr 8 och arrangerades senare för stråkorkester av dirigenten Rudolf Barsjaj. Det är mycket dramatisk musik. Mellan lågmälda och emotionella partier, exploderar den i kärnfulla urladdningar. DSCH-kryptogrammet går som en röd tråd genom stycket.
Sjostakovitj, DmitriKonsert för Piano, trumpet och stråkorkester 21 min
I början av det här verket, som också kallas Pianokonsert nr 1, citerar Sjostakovitj Beethovens Appassionata-sonat, som skrevs precis innan Leonore. Det är ett verk med solostämmor för piano och trumpet, men det är ingen regelrätt dubbelkonsert. Trumpetsolisten har snarare en kommenterande funktion, och kommer med infall och inpass under verkets gång. Konserten uruppfördes i oktober 1933 med tonsättaren själv vid pianot och Alexander Schmidt som trumpetsolist.
Sjostakovitj, DmitriPianokonsert nr 2 20 min
Sjostakovitj skrev sin andra pianokonsert till sonen Maxim, som uruppförde den på sin examenskonsert från Moskvakonservatoriet i maj 1957. Första satsen är full av halsbrytande uppvisningar i fingerfärdighet, styrka och uthållighet, men innehåller också humoristiska blinkningar pianister emellan. Den långsamma Andante-satsen i mitten är skönt melankolisk och man kan säkert läsa in några stänk av sentimentalitet i musiken – men man kan också se de känslosamma tonerna som tröstande och uppmuntrande ord från en fader till en son, som står i begrepp att ge sig ut i livet. Sista satsen växlar mellan munterhet och infernalisk dans och sätter en elegant och explosiv punkt för programmet.
Sjostakovitj, DmitriSymfoni nr 10 50 min
Enligt Sjostakovitj själv handlar Symfoni nr 10 om Stalinepoken. Diktatorn avled i maj 1953 efter nästan trettio år på den sovjetiska tronen, och symfonin uruppfördes i Leningrad nio månader senare. Förmodligen komponerades mycket av materialet flera år tidigare. Den första satsen upptar nästan hälften av verkets totala längd. Den är omisskännligt ”sjostakovitjsk” till sin karaktär och det är lätt att känna igen klanger och vändningar från hans tidi- gare musik. Första satsen följs av en marsch som brukar anses vara ett musikaliskt porträtt av Stalin. Den är ”obeveklig, utan förbarmande, som en ond virvelvind”, som musikologen Solomon Volkov formulerar det i förordet till tonsättarens memoarer Vittnesmål. Men det är lite synd att reducera denna fantastiska och mycket komprimerade musikaliska urladdning till en bild av en av världs- historiens värsta förbrytare. Låt istället tankarna gå till något vackert och estetiskt överrumplande under andra satsen! En minut in i tredje satsen hörs en melodi baserad på bokstäverna i tonsättarens namn: D-Ess-C-H (efter den tyska translitterering- en D-SCH). Denna tonkombination finns i flera av hans verk, t.ex Symfoni nr 8 och Stråkkvartett nr 5, 6 och 8. Här introduceras den av flöjter och klarinetter på ett sätt som ger ett ettrigt och påstridigt intryck. En tredjedel in i satsen förekommer ytterligare ett kryptogram, denna gång baserat på namnet Elmira, en student som tonsättaren var förälskad i. Melodin ljuder gång på gång i ett ensamt horn, som osäkra rop ut i tomheten. Satsen utvecklar sig till en vals från helvetet där de båda melodierna slingrar sig kring varandra, men nu är DSCH-temat klätt i mer beslutsamma stråkar. Finalsatsen börjar mycket lågmält, men övergår i ett ystert parti, som succesivt ökar i intensitet och galenskap tills det plötsligt avbryts av DSCH-temat för full orkester – ett Ctrl-Alt+Delete i trippel forte. Denna omstart medför viss återhämtning, men snart är frenesin tillbaka och symfonin slutar i en explosion av triumf, dunder och brak.
Sjostakovitj, DmitriSymfoni nr 12 (Året 1917) 40 min
Sjostakovitjs tolfte symfoni komponerades till det sovjetiska kommunistpartiets 22:a partikongress 1961. Den är tillägnad Lenin och uruppfördes den 1 oktober på två platser samtidigt: Leningrad och Kujbysjev. Symfonins undertitel är Året 1917 och den följer ett program som kretsar kring fyra episoder under det revolutionära året. När det gäller Sjostakovitjs programmusik kan det vara bra att hålla i minnet att han var en mycket anlitad filmmusikkompositör, och just i Symfoni nr 12 är det filmiska gestaltandet av skeenden och stämningar mycket tydligt. Första satsen är lång och dramatisk och har titeln Revolutionära Petrograd. Den skildrar händelserna på gatorna i februari 1917, som ledde fram till tsarens abdikation och inrättandet av en ny, provisorisk regering. Sjostakovitj var tio år gammal och bevittnade bland annat hur en pojke blev nerhuggen av en kosack när en folkmassa skulle skingras. Musiken innehåller mycket dramatik och vrede, och flera revolutionära sånger citeras. Den långsamma andra satsen är betitlad Razliv, som är namnet på Lenins sommarställe norr om Petrograd, där han planerade den revolution som kom att äga rum i oktober. Den börjar med ett olycksbådande tema i cello och kontrabas, som övergår i ett ännu mer blodisande tema i horn. Det är idag svårt att tolka dessa tongångar som positiva och hyllande gentemot Lenin, men det är antagligen så de måste ha uppfattats 1961. Sedan följer scherzosatsen Aurora, uppkallad efter örlogsfartyget som gav startskottet för stormningen av Vinterpalatset. Pizzicatostråkar bygger långsamt upp en lugnet-före-stormen-stämning som kulminerar i kanonskottet och attacken. Satsen övergår sömlöst i finalen, Mänsklighetens gryning, där det nya samhället reser sig ur askan av det gamla. Samtliga av symfonins teman återkommer, fast i ljusare och jublande tappning.
Sjostakovitj, DmitriSymfoni nr 5 45 min
Dmitrij Sjostakovtij: Symfoni nr 5 Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj (1906-1975) är en tonsättare som ofta förknippas med motstånd. Det sägs att han duperade sin samtid och smög in regimkritiska budskap i sina verk. Men hur kan man göra det? Hur uttalar man en protest med toner? Slutet av Symfoni nr 5 kan erbjuda ett svar. På ytan verkar allt frid och fröjd. Verket hyllades som ett regimtroget verk vid uruppförandet i november 1937 och Sjostakovitj släpptes in i värmen igen efter en tid i politisk limbo. Första satsen börjar i allvar, olika stilar avlöser varandra – folkmusik, marsch och mystiska stämningar. Andra satsen är en vild och grov vals och sedan följer en avskalad långsam sats, som i mitten nästan reduceras till total tystnad. En mycket ensam oboe spelar ett vemodigt tema, som några minuter senare återkommer med enorm kraft i de låga stråkarna.   Finalen börjar med en orkesterexplosion och ursinniga pukor, men det är i slutminuterna som Sjostakovitjs tydligaste subversiva meddelande finns. I förgrunden hörs triumfatoriska bleckblåsfanfarer, som dåtidens kulturkommissarier uppenbarligen tolkade som prosovjetiska. Men lägg märke till stråkarna och träblåset i bakgrunden, lyssna till hur de stretar på med samma förtvivlade toner om och om igen. Hur äkta låter den patriotiska yran mot den fonden? Vad händer om vi ser fanfarerna som regimens självbild, och stråkarna och träblåset som det undertryckta folkets tystade klagan? Vad blir i så fall de sista takternas plötsliga och brutala åtta slag på bastrumman?
Sjostakovitj, DmitriSymfoni nr 8 50 min
Sjostakovitj är med sina 15 symfonier en gigant i den symfoniska världen. Åttan är den mellersta av tre "krigssymfonier" som han komponerade under andra världskriget. Redan 1936 attackerades Sjostakovitj av den ryska regimen för sin dissonanta musikstil och var tvungen att modifiera komponerandet till en stil som bättre passade regimen. Den halvtimmeslånga första satsen inleds med ett långt adagio innan dramatiken plötsligt stiger och tar över med hornstötar, timpani och träblåskaskader. Allegrot eggar tillfälligt upp stämningen men ett långt soloparti i engelskt horn återför lugnet i första satsen. Övriga satser är mycket korta och endast den fjärde återspeglar lugnet från första satsen. Andra satsen är rytmisk och taktfast och den tredje är nästan manisk i sin rytmiska drive. Femte satsen inleds försiktigt men kulminerar halvvägs innan den överraskande lägger sig till ro och slutar svagt och utdraget.
Sjostakovitj, DmitriSymfoni nr 9 26 min
Sjostakovitjs Symfoni nr 9 är en av hans kortaste och jämförelsevis munter, ja till och med komisk. Detta skapade problem. Den komponerades nämligen 1945, året då Röda armén hade besegrat Nazityskland i andra världskriget. Vad kunde vara mer självklart detta år av triumf, än en musikalisk hyllning till Stalin? Givet dessa förväntningar och vad vi vet om den skoningslösa repressionen i Sovjetunionen, är Sjostakovitjs tilltag med den här symfonin nästan dumdristigt. De första och sista satserna går i lekfull och skämtsam ton, och hade passat bättre i en Chaplinfilm med sina skeva melodier och klanger. Om Stalin finns någonstans i musiken, är det iförd clownnäsa och bucklig cylinderhatt. Symfonin ogillades från officiellt håll på grund av sin ”ideologiska svaghet” och för att den ”inte lyckades att spegla det sovjetiska folkets sanna anda”. Den var helt förbjuden mellan 1948-1955 och spelades in på skiva först 1956, tre år efter Stalins död.
Skrjabin, AleksandrPianokonsert op 20 fiss moll 27 min
Aleksandr Skrjabin skrev sin enda pianokonsert vid 24 års ålder, några år efter sin examen från Moskvakonservatoriet. Första satsen är laddad med känslostormar och bitterljuv nostalgi. Här och där kan viss inspiration från Chopin skönjas. Den långsamma andantesatsen har tema- och variation-struktur. Stråkarna presenterar temat alldeles i början och den första variationen kommer där pianot tar vid. I tredje satsen finns en melodi som borde ha använts i hundra kärleksfilmer. Slutet kommer oväntat och dramatiskt. Verket vägrar liksom att landa. Det är ett modigt och tankeväckande sätt att avsluta en pianokonsert av den här storslagna kalibern.
Smyth, EthelSerenad
Med romantiskt svepande linjer och fullödig orkestersats inleder den engelska tonsättaren Ethel Smyth sin fyrsatsiga och mästerliga Serenad. Form, tematisk behandling och orkestrering är lysande. Det inledande temat kunde ha varit skrivet av Brahms, och kanske är det en hälsning till denne mästare, som hon faktiskt träffade. Hon mötte även Clara Schumann, Grieg, Tjajkovskij och Dvořák. Andra satsens scherzo ger en stor karaktärsförändring med sin snabba tretaktighet, leggierospel och stundtals imitativa satsteknik. Tredje satsen är den kortaste. Träblåsarna har en aktiv roll i inledningen innan hela orkestern hjälper till att forma det dansanta allegrettot. Finalsatsen driver åter upp tempot och den symfoniska klangbilden i detta virtuosa verk. Smyth fick, liksom sina samtida kvinnliga kolleger, kämpa emot det stereotypa könsrollstänkandet inom musikens värld, men hon var mycket klar över vad hon ville och kunde strida för sina drömmar. Smyth blev ett aktat namn i tonsättarkretsar. Hennes verkförteckning är omfattande och förutom orkester- och kammarmusik skrev hon vokalmusik och sex operor.
Smyth, EthelStråktrio i D-dur, op. 06 (1884)
Ethel Smyth föddes i London 1858. Hennes far var hög artilleriofficer och motståndare till hennes planer på att utbilda sig till tonsättare. Men hon gick sin egen väg och började som sjuttonåring ta privatlektioner. Hon flyttade sedan till Leipzig där hon först gick på konservatoriet och sedan studerade privat. 1910 engagerade hon sig i suffragettrörelsen i London. Hon var då etablerad kompositör, och hade bland annat skrivit en mäktig Mässa i D och operan Wreckers. Som aktiv i kampen för rösträtt la hon musiken till sidan, men skrev kampsången March of the women. ”Shout! Shout! Up with your song!” (text: Cicley Hamilton). 1922 blev Ethel Smyth den första kvinnliga kompositören som adlades i Storbritannien. Hon avled 1944, 86 år gammal.   Stråktrio i D komponerades 1884, då hon var 26 år – men den publicerades först 2009. Hon använder sig av teman från folkmusik, som melodin till texten ”Glory, glory hallelujah”, som i Sverige är mest känd som John Brown’s body. Andra satsen innehåller ett tema från den skotska folksången The Crabfish och den långsamma tredje satsen bygger på Vater unser im Himmelreich av Bach. Finalen är dansant och lantlig.
Staern, BenjaminJubilate
Kompositörer har tagit intryck och lånat musik av varandra i alla tider. Det traditionella sättet är att citera, det vill säga att införliva en melodi från en föregångare i ett eget stycke som en hyllning eller kommentar. Kring 1980 blev citeringarna mer bokstavliga, när de tidiga hiphop-artisterna började bygga sina låtar på samplade melodier eller rytmer. Ett annat sätt att använda sig av material ur musikhistorien, är att ta ett befintligt verk och göra något helt nytt och eget av det. I sitt preludium Jubilate har malmötonsättaren Benjamin Staern utgått från fanfaren i Monteverdis opera Orfeo. Han har byggt ut den, varierat och omformat till oigenkännlighet. Men om man lyssnar noga kan man höra de välbekanta klangerna blänka igenom här och där. Med verket har Staern försökt återskapa stämningen på en fotbolls- eller rugbyarena, där olika känslor ställs mot varandra. Först jubel, glädje och segeryra. Sedan ilska, hat och besvikelse.
Staern, BenjaminPolar Vortex (Symfoni nr 1)
Olika extrema naturfenomen står i centrum för Benjamin Staerns Symfoni nr 1, med titeln Polar Vortex. Första satsen skildrar en stad försänkt i iskyla. De djupfrusna trädgrenarna klirrar mot varandra och vinden viner i de folktomma gränderna. Kylan fortsätter i andra satsen, men utmanas av det grönaktiga norrskenet från skyn. Orkesterklangerna fångar dess undflyende rörelser på ett fint sätt. Mot slutet av satsen börjar det mullra av magma under jordskorpan, och i finalen når den ytan i ett massivt vulkanutbrott. Jordens krafter uppfordrar människorna till tillbedjan och extatiska danser, och verket slutar med en fin blinkning till Stravinskijs Våroffer.
Stenhammar, WilhelmPrélude och Bourrée
De här två fragmenten var bortglömda i nästan 120 år, innan de återfanns år 2010. De uruppfördes tre år senare i Gävle konserthus. Av titlarna att döma var de troligen tänkta att utgöra satser i en orkestersvit som den tjugoårige Stenhammar av någon anledning aldrig fullbordade. Preludiet är stillsamt och pastoralt, i slutet träder en klarinett fram ur den ljusa orkesterväven med ett ömsint solo. Det andra fragmentet har beteckningen bourrée, som är en gammal fransk dans besläktad med gavotten, fast något raskare. Den kallas också träskodans – den synkoperade och studsiga rytmen är som gjord för att klampas fram med högljudda skodon. Stenhammar låter skickligt sin bourrée pendla mellan den bondska logen och den kristallkroneupplysta salongen.
Stenhammar, WilhelmSången
Kantaten Sången är en hyllning till musiken och sjungandet, skriven för kör och solister, men det som framförs här är det instrumentala mellanspelet, som länkar samman de båda himlastormande sångsatserna. Det är eftertänksam och ljuvt melankolisk musik, och kanske det vackraste Stenhammar komponerade.
Stenhammar, WilhelmSerenad 33 min
År 2020 är det 150 år sedan Wilhelm Stenhammar föddes. I egenskap av tonsättare, musiker och orkesterledare betraktas han som en av de stora byggarna av svenskt musikliv under decennierna efter sekelskiftet. Han började komponera redan i barnaåren och blev beryktad och flitigt turnerande pianist, både som solist och i ensemble. Han var bördig från Stockholm, men har kommit att bli tätt förknippad med Göteborg, där han var verksam från 1907, som dirigent och konstnärlig ledare för Göteborgs orkesterförening. Det var under denna tid, 1911-13, som han skrev Serenad i F-dur (reviderades 1919). Det är ett mycket populärt orkesterverk i fem satser, med stark känsla av nordiskt vemod, särskilt i de andra och fjärde satserna (Canzonetta och Notturno). Mittensatsen är ett medryckande scherzo, som för tankarna till såväl en snabbt seglande liten jakt i skärgården, som till ystra getter på en sommaräng.
Stenhammar, WilhelmSymfoni nr 2 i g-moll, op. 34 (1911-1915) 47 min
Kring 1908 hamnade Wilhelm Stenhammar i en kreativ kris. Han tyckte att det var för mycket Wagner och Bruckner i den samtida musiken – inte minst i sin egen. Han började söka efter ett mer avskalat uttryck bortom senromantikens stora känslor och drog som en konsekvens av detta tillbaka sin första symfoni som han skrivit 1902-03. I november 1910 dirigerade han Carl Nielsens Symfoni nr 1 med Göteborgs orkesterförening och i den fann han den karga, nordiska estetik han var ute efter. I ett brev till den danske kollegan skrev han: ”Jag tror att vi kunna ha en uppgift att fylla som protestanter mot den musikaliska katolicism med rökelse och klangskönhetsfrosseri som nu alltför länge florerat i Tyskland.” Året innan hade han inlett idoga självstudier i kontrapunkt och skrev tusentals övningar för att hitta ett eget uttryck och ett mer hantverksmässigt angreppssätt till skapandet. Resultatet av allt detta är opus 34. Han kallade aldrig verket Symfoni nr 2 eftersom ettan ju var makulerad – utan rätt och slätt Symfoni i g-moll. Första satsen ger bilder av tornerspel och jungfrur i flor och den ståndaktiga, lite stela melodin i början skulle passa bra på krumhorn eller något annat tidigt instrument. Den långsamma andra satsen skrider fram med värdiga, processionsliknande fjät och expanderar långsamt i ett innerligt crescendo. Den vemodiga stämningen bryts av ett kärvt men dansant scherzo i nordisk folkton, innan finalsatsen tar vid, symfonins längsta. Den inleds med tre hastigt nedåtgående toner, som återkommer i olika sammanhang genom hela satsen. Det är här i finalen som resultatet av tonsättarens kontrapunktstudier framträder som tydligast.
Storm, StaffanEidolon, för orgel och slagverk (vibrafon och gongar) (2011)
I Eidolon undersöker Staffan Storm de klangliga relationerna mellan den mäktiga orgeln och de metalliska, men ofta mjukt ljudande slagverken. Titeln är lånad från den antika grekiska litteraturen, där ”eidolon” betecknar en skuggliknande bild av en person eller idé. Storm använder begreppet för att beskriva de musikaliska skuggor och ekon som på ett suggestivt sätt går genom verket.
Strauss, RichardAriadne på Naxos
Ariadne är prinsessan av Kreta som hjälper Theseus att dräpa monstret Minotaurus. Kärlek uppstår och han tar henne med sig på sitt skepp mot Aten. Men när de mellanlandar på ön Naxos överger han henne. Varför han gör detta är ett av den grekiska mytologins mest delikata mysterium. Ariadne från Naxos är en metaopera, en opera om en opera, där det allvarliga mytologiska innehållet varvas med teater i Commedia dell’Arte-tradition. Operan hade premiär i en preliminär version 1912, men arbetades sedan om. Den version som gäller idag var färdig 1916. Uvertyren är en virvlande vals med både romantiska och dramatiska inslag.
Strauss, RichardAus Italien 42 min
Richard Strauss Aus Italien är ingen symfoni av vanligt snitt, utan ett tonpoem, det vill säga programmusik som beskriver miljöer och skeenden, i detta fall intryck från en resa till Italien. Strauss var 22 år när han komponerade verket och det är det första av sammanlagt tio tonpoem som han kom att skapa under de kommande trettio åren. Verket börjar stillsamt utanför Rom, i de bördiga markerna som kallas Campagna. Morgondimman lättar och solen lyser igenom pinjeträdens kronor. I andra satsen spatserar vi runt bland Roms ruiner. Solen värmer upp marmorkolonnaderna och de gamla murarna, och musiken inbjuder till reflektion över historiens gång. Den långsamma tredje satsen har titeln Vid Sorrentos strand och har en pastoral känsla. Flöjternas delikata drillar och glissandon skapar associationer till fågelsång, men också till löv och fjädrar som singlar i den varma luften, eller små, små vågors slag mot stranden. Finalen, Folkliv i Neapel, beskriver det myllrande vardagslivet på den uråldriga stadens gator och torg. Grönsakshandlare, droskor, tiggare, nyförälskade par…
Strauss, RichardDon Juan 17 min
Innan han började fokusera på operakonsten runt 1905, var Richard Strauss en av de främsta skaparna av programmusik, d.v.s. musik som skildrar en berättelse. Det var högsta mode under andra hälften av 1800-talet och han skrev sammanlagt tio tondikter, som han kallade dem. Don Juan från 1889 är den andra i ordningen och blev hans stora genombrott. Den kraftfulla inledningen representerar Don Juans otyglade och ansvarslösa lust. Sedan skildras två kärleksaffärer. Först ett glödande möte i sängkammaren och därefter en betydligt ömmare scen, där en oboe gestaltar sårbarhet och sensualism i ett bländande vackert solo. Här tycks det vara fråga om verklig, ömsesidig kärlek – tills de brölande hornen och kättjan bryter in och tar oss ut i en stormig karnevalsscen. Men festyran punkteras av hemsökelser från det förflutna. Don Juans framfart har gett honom många fiender och alldeles i slutet utmanas han på duell. Fäktscenen slutar med att han blir nerstucken och i de sista takterna hör vi hans liv tyna bort.
Strauss, RichardDon Quijote, variationer över ett ridderlig tema 41 min
Decennierna innan Richard Strauss (1864-1949) slog världen med häpnad med sin operakonst, ägnade han sig åt tondikter, det vill säga symfonisk programmusik som berättar en historia eller beskriver platser eller förlopp. Senare under säsongen (13 april 2023) framför MSO den första av de tio han skrev, Aus Italien från 1886. Andra kända exempel är Also sprach Zarathustra, Macbeth och Till Eulenspiegels lustiga upptåg. När han 1897 skrev sitt sjunde verk i den här genren, Don Quijote, valde han tema- och-variationer-formen. Efter en inledning på 6-7 minuter, presenterar en solocello temat, som representerar huvudpersonen, den förvirrade ”Riddaren av den sorgliga skepnaden”, medan hans väpnare Sancho Panza gestaltas av basklarinett, eufonium och altfiol. Sedan följer tio variationer som beskriver olika episoder i Cervantes saga. I den första kämpar Don Quijote mot väderkvarnarna, i den andra mot kejsar Alifanfarons här, som i själva verket är en fårskock. Den tredje är en dialog mellan riddaren och väpnaren, och så vidare. I finalen har Don Quijote kommit till sans igen och försöker få ordning på livet efter det förryckta, men fantastiska riddaräventyret. I slutet dör han.
Strauss, RichardHornkonsert nr 2
Strauss komponerade fyra solokonserter varav en för oboe, en för violin och två för horn. Hornkonsert nr 1 är komponerad av en nittonåring och man hör tydliga wienklassiska förebilder i denna tidiga solokonsert. Det skiljer femtionio år mellan de två hornkonserterna så man kan föreställa sig att de inte har så mycket gemensamt. Men likheten är betydligt större än man kan tro. Båda är indelade i tre satser och samtliga satser i de två verken är runt 5–6 minuter långa. Tonspråket i andra hornkonserten bär även den spår av wienklassicism men är tydligt komponerad i den romantiska traditionen. Treklangsbrytningar är ett bärande tema i båda konserterna och ligger väl till för hornet som spelar på naturtonserien där tonerna följer på varandra i treklangsintervall. Öppningsfraserna i andra hornkonserten exponerar omedelbart solisten i ett stort omfång och en två minuter lång del följer med solohornet i centrum innan det första orkestermellanspelet tar vid. I den lugna andrasatsen har solisten långa melodiska teman utan treklangsbrytningar vilka dock återkommer i sista satsen. 
Strauss, RichardRosenkavaljeren, svit 22 min
Efter att ha skrivit de två bloddrypande och utmanande operorna Salome och Elektra 1904-1908 bestämde sig Strauss för att komponera något mer lättsamt och traditionellt. Resultatet blev Rosenkavaljeren, en förväxlingskomedi om uppvaktning och frierier. Operan hade premiär i Dresden i januari 1911 och blev en stor framgång. I detta konsertprogram framförs en orkestersvit bestående av operans valser. Den inleds med samma musik som inleder själva operan; majestätiska hornstötar och himlastormande stråkar, som gestaltar det kärleksmöte som ägt rum precis innan handlingen börjar.
Strauss, RichardSvit ur Rosenkavaljeren
Även om Richard Strauss komponerade många symfoniska dikter som Don Juan, Till Eulenspiegels lustige Streiche och Also sprach Zarathustra samt Vier letzte Lieder förknippas han oftare med sina operor som framförs världen över varje säsong. Operor som Arabella (1932), Daphne (1937) och Capriccio (1941) föregås märkligt nog av de mer experimentella operorna Salome (1905) och Electra (1908). Den senare blev en vändpunkt för Strauss, som om han nått vägs ände stilistiskt och tonspråksmässigt. Publiken uppskattade inte musiken och Strauss verkade ta till sig kritiken eftersom den följande operan, Rosenkavaljeren, varken var experimentell eller utmanande utan återtog den mer traditionella stilen. Många operor klingar även på konsertscenerna och då är det oftast uvertyren som framförs eftersom den är orkestral. Men som i fallet Rosen-kavaljeren förekommer även orkestersviter med musik från operorna.
Strauss, RichardSymfoni nr 2 45 min
Den mest kända musiken ur Star Wars är förmodligen det fanfarliknande vinjettemat eller Darth Vaders majestätiska marsch. Men det viktigaste ledmotivet är utan tvekan det som associeras med The Force, den mystiska kraft som ger vissa utvalda individer övernaturliga förmågor. Det spelas på flera nyckelställen i filmerna – och kan skönjas i början av första satsen av Richard Strauss Symfoni nr 2. Betyder det att Star Wars-kompositören John Williams var inspirerad av Strauss när han skrev sin filmmusik i mitten av 1970-talet? Det är inte otänkbart. Strauss är ju för evigt förknippad med rymdfilm genom Stanley Kubricks epokgörande 2001 – Ett rymdäventyr, där soluppgångspreludiet ur Also sprach Zarathustra används på ett ikoniskt sätt. Att låta Star Wars-musiken dofta lite lätt av Strauss kan ha varit ett sätt för Williams att stärka kopplingen till rymdfilmsgenren. Symfoni nr 2 är ett ungdomsverk i fyra satser, Richard Strauss var bara 19 år när han komponerade det. Ändå är det hans sista symfoni av traditionellt snitt. De kommande trettio åren skulle han istället att ägna åt programmusik och symfoniska dikter, som Aus Italien, Ein Heldenleben, Don Quijote (som MSO framförde i september 2022) och just Also sprach Zarathustra. Och efter dem fokuserade han på operakonsten. Salome, Rosenkavaljeren och Die Frau ohne Schatten är titlarna på några av de sexton operorna han skrev. Han avled i Garmisch-Partenkirchen den 8 september 1949, 85 år gammal.
Strauss, RichardVier letzte Lieder
Vier letzte Lieder, ”De fyra sista sångerna” blev Strauss sista verk. Smärtsamt vacker musik med texter som förmedlar både sorg och värme. Lyssnarvänliga, inte okomplicerade att sjunga.
Stravinskij, IgorDumbarton Oaks
Stravinskij, IgorKonsert i D
Stravinskijs Konsert i D för stråkorkester är tolv minuter av studsande melodier och trevande skönhet. Trots denna lättsamma ton, använde den amerikanske koreografen Jerome Robbins musiken till sitt brutala dansverk The Cage 1951, som utspelar sig i en verklighet där kvinnliga rovdjursvarelser jagar och nedlägger män som byten. De vibrerande stråkarna i tredje satsen (rondo: allegro) har verkligen något insektslikt och svärmande över sig. Det är som en variant av Våroffer, fast med män och kvinnor i ombytta roller. Konserten kallas ibland Basle, eftersom att den ursprungligen beställdes av Basels kammarorkester, med anledning av dess tjugoårsjubileum 1947.
Stravinskij, IgorOedipus Rex
Operaoratoriet Oedipus Rex, eller Kung Oidipus som vi hade sagt på svenska, bygger på Sofokles tragedi från 400-talet f.Kr. om en kunglig familjs fåfänga försök att undfly det öde som ett orakel förutspådde när deras son föddes. Nämligen att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Givetvis blir det som oraklet sagt, om än efter oväntade vändningar och förvecklingar. Librettot skrevs på franska av multikonstnären Jean Cocteau, men översattes sedan till latin. Detta kan verka lite udda. Dels för att Oidipus är en grekisk myt, dels för att ytterst få förstår latin idag. Men Stravinskij landade i latinet för att det är ”ett språk som inte är utdött, men väl satt i sten”. För att underlätta för publiken finns det ofta en berättare med på scen, som sammanfattar och knyter ihop handlingen på publikens språk. Verket hade premiär i Paris 1927. Här finns ödesdigra och mäktiga partier för manskör, känsliga arior och intensiva duetter. Stravinskij hade ett stort intresse för grekisk mytologi, och skrev även tre baletter utifrån detta tema: Orpheus, Apollon Musagète och Agon.
Stravinskij, IgorPetrusjka
Petrusjka är ett triangeldrama mellan tre trädockor, och utspelar sig under karnevalen i samband med fastan i S:t Petersburg. Dockan Petrusjka är förälskad i den vackra ballerinan, som dock är mer intresserad av en stilig afrikansk docka. Men man kan lika gärna föreställa sig att musiken illustrerar skälmstycken av en tidig Musse Pigg eller Kalle Anka. När tonspråket för animerad film började etablera sig på 1920- och 30-talet, är det tydligt att filmkompositörerna bland annat blickade mot Stravinskijs 1910-talsmusik. Balettdockornas ryckiga rörelser är inskrivna i musiken på ett mycket visuellt sätt, liksom vårsolens glitter i gatstenen i fjärde tablåns inledning. För att inte tala om björnen, som kommer inlufsande på ett omisskännligt sätt i torgscenen. Petrusjka hade premiär i Paris 1911, med Vaslav Nijinsky i huvudrollen. Två år senare stod han för koreografin till Våroffer.
Stravinskij, IgorShrove-tide fair ur Petrusjka
Stravinskij, IgorSymfoni i tre satser
Med Symfoni i tre satser bearbetade Stravinskij några av de bilder från andra världskrigets slagfält som nådde honom i hans nya hemland USA. Det är inte illustrationer eller programmusik, så det lönar sig inte att söka efter känslosvall eller indignation i symfonin. Krigsbilderna har snarare fungerat som utgångspunkter för kompositionerna. Första satsen drar igång med stor dramatik och är genomgående jäktad, men här finns också jazziga inslag. Satsens utgångspunkt är en dokumentärfilm om den japanska arméns brända-jorden-taktik i Kina. Andra satsen är gåtfullt sorglös, givet det allvarliga temat. Snarare ger den ett elegant intryck och träblåsets melodistämma är lekfull och gäckande. Den tredje satsens stökiga inledning blir ett brutalt uppvaknande. De skeva melodierna är inspirerade av tyska soldaters säregna så kallade ”stech schritt”-marscherande, när benen sträcks högt utan att knäet böjs. Stravinskij dirigerade själv uruppförandet i New York, den 24 januari 1946.
Stravinskij, IgorVåroffer 33 min
1911 tog Igor Stravinskij in på ett hotell i schweiziska byn Clarens, för att jobba med en beställning från Ryska Baletten i Paris. Han hade piano på rummet och arbetade intensivt. En av hans grannar klagade på ljudet: ”Monsieur Stravinskij spelar fel hela tiden.” Men han spelade inte fel – han komponerade bara musiken som skulle komma att bli ett av 1900-talets mest banbrytande och utmanande verk. Men det är inte bara den brutala musiken som gör Våroffer utmanande, utan också det våldsamma librettot. Handlingen kretsar kring ett primitivt samhälle i förkristen tid, som genomför en vårceremoni. I början siar en gumma om framtiden och sedan följer lekar, där konflikter och kidnappningar simuleras rituellt. En helig procession leder in stammens äldste och jorden välsignas. Första delen slutar med en kraftfull dans, musiken mullrar dovt, som om det är jorden själv som talar. I andra delen utses en flicka som ska offras. Hon välsignas och förfäderna åkallas. Under finalen hetsas hon i en våldsam dans, som slutar med att hon faller död till marken, offrad till jorden. Se Våroffer som höjdpunkten inför katastrofen. Tiden kring premiären 1913 var en störtflod av kreativitet, både inom vetenskapen och konsten. Niels Bohr presenterade sin atommodell, Einstein arbetade på sin allmänna relativitetsteori, Marcel Duchamp skapade sitt cykelhjul. Stravinskijs musik innehåller både denna innovationskraft och den råhet som blommade ut i världen året efter. När offret faller till marken på slutackordet förebådar det en hel generation unga mäns död på Europas slagfält.
Streich, LisaSinfonia concertante
En sinfonia concertante är ett symfoniskt stycke för ett eller flera soloinstrument, och är därmed besläktad med dubbelkonserten. Detta nykomponerade verk av Lisa Strech är skrivet för inte mindre än fyra solister, på viola, harpa, trumpet och slagverk. Lisa Streich är född 1985 och har gjort beställningsverk till bland annat Lucernefestivalen, Kölnfilharmonikerna och Eric Ericssons kammarkör. Hennes musik har ofta en lågmäld och eftertänksam känsla. Sinfonia concertante är en sambeställning av Radiosymfonikerna och symfoniorkestrarna i Malmö, Göteborg och Norrköping med anledning av Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum.
Styne, JuleDon’t rain on my parade ur Funny Girl
Suk, JosefEn saga
Musik av den tjeckiske tonsättaren Josef Suk förekommer sällan på repertoaren trots att han räknas som en av de ledande tjeckiska modernisterna under 1900-talets första hälft. Suk var i första hand instrumentaltonsättare. Serenad för stråkar och Asrael Symphony tillhör hans mest kända verk. En saga för orkester är en svit i fyra satser med arrangerad musik från Suks mellanaktsmusik till Julius Zeyers dramatiska saga Radúz a Mahulena. Första satsen beskriver kärleken mellan Radúz och Mahulena med en soloviolin i fokus. Den dansanta andra satsen, komponerad ”a la polka”, består av en rad glädjefyllda och sprudlande tjeckiska danser. Den tredje satsen är ett stycke begravningsmusik medan den sista utgör verkets triumfatoriska kärlekshöjdpunkt och man hör åter den smäktande soloviolinen från inledningssatsen. Suk studerade komposition för Dvořák och gifte sig så småningom med hans dotter.
Sullivan, ArthurPoor wandering one ur The Pirates of Penzance
Sørensen, BentEvening Land (2017)
Evening Land har på kort tid blivit en modern klassiker. Den börjar ytterst finstämt med en ensam violin, men snart hörs bleckblås- och pukmuller på avstånd och dramatiken ökar. Den danske kompositören Bent Sørensen, som är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö har förklarat bakgrunden till verket så här: ”En bild, en uppenbarelse: Jag är 6-7 år och befinner mig i mitt barndomshem i en liten stad på Själland. Jag tittar ut genom fönstret och över fälten ligger ett väldigt speciellt kvällsljus. På avstånd syns träd och en ko. Det är som om världen är oändlig. Jag har glömt så mycket från min barndom, men av någon anledning har den här bilden stannat kvar. Den återkom många år senare när jag tittade ut över New York från en högt belägen balkong. Uppenbarelsen från mer än 50 år tillbaka i tiden – en bild av stillhet – blandades med den nya uppenbarelsen av blinkande ljus och jäkt. Jag hade därmed hittat titeln: Evening land. Och musiken kom ur titeln, ur de två uppenbarelserna.”
Tamawari, HiroshiVandal Hearts 2 – Overture
Tarrodi, AndreaAscent, konsert för orkester
Idévärlden i Andrea Tarrodis Ascent, konsert för orkester, kretsar kring vatten och kontrasten mellan naturen och stadsmiljön och hur dessa två kan existera i olika tankeramar. Formen kan liknas vid en klättring från lägsta till högsta register i orkestern. Ascent, som består av sju formdelar, tar sitt avstamp i havsdjupet och vandrar i del för del förbi korallrev, valsång, upp till havsytan, inåt land och vidare in i stadslarmet där stillhet för ett ögonblick råder på en kyrkogård innan storstadens larm och tumult är tillbaka. I sjunde och sista satsen stiger musiken uppåt, upp genom trädens kronor, högre och högre upp för att så småningom försvinna bort i yttre rymden. Tarrodi har studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och tog sin examen 2009. Redan året efter vann hon Uppsala Tonsättartävling, något som ledde till att hennes musik togs upp av flera orkestrar både i Sverige och internationellt. De följande åren erhöll Tarrodi flera priser och stipendier och 2011-2013 var hon hustonsättare i Sveriges Radio P2 och samarbetade med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören med flera. Under denna period var hon också 'Vårens tonsättare' i Berwaldhallen.
Tarrodi, AndreaMiroirs, stråkkvartett nr 1
Stråkkvartett nr. 1 ”Miroirs” uruppfördes i Grünewald-salen i Stockholms Konserthus - och det är ingen slump att det skedde just där. Verkets titel ”Miroirs” betyder ”Speglar” på franska och det syftar på en av målningarna av Isaac Grünewald i salen. På målningen syns två människor, en man och en kvinna, sitta vända mot varandra som om de samtalade och i musiken låter Tarrodi violan och cellon gestalta detta samtal som sedan speglas av violinerna. Stycket är med på ett CD-album med Tarrodis andra och tredje stråkkvartetter inspelade av Dahlkvistkvartetten som vann en Grammis i kategorin ”Bästa klassiska album”. Utmärkelsen är bara en bland många för denna mycket uppskattade tonsättare.
Tjajkovskij, PjotrManfred-symfoni 57 min
Tänk på berg! Närmare bestämt de schweiziska alperna. Där utspelar sig Lord Byrons poesidrama Manfred från 1817, som handlar om den ångestridne adelsmannen och magikern Manfred. En känsla av obestämd skuld gnager honom och han åkallar bergens andar för att få hjälp: – Vad vill du oss, frågar andarna. – Glömska ... – Av vad, av vem, och varför? – Av det som finns inom mig. Ni vet vad, jag kan inte uttala det. Det han inte kan uttala är att han antagligen orsakat sin älskade Astartes död. Tjajkovskij fick en förfrågan om att skriva en symfoni baserad på diktverket redan 1882, men hade svårt att finna engagemang för saken, trots att programmusik var högsta mode vid denna tid. Men så reste han till Davos i Schweiz och läste Byrons verk på nytt. Omgiven av samma berg som huvudpersonen, fick han de rätta ingivelserna och han skrev symfonin under en fyramånadersperiod 1885. Den ligger utanför hans sex numrerade symfonier, men kronologiskt hamnar den mellan den fjärde (1878) och femte (1888). I första satsen (Lento lugubre) vandrar Manfred i alperna, plågad av sina skuldkänslor. Det är här han vänder sig till andarna och mörkrets krafter, men når ingen lindring. I slutet av satsen visar Tjajkovskij upp sin orkestrala verktygslåda på ett magnifikt sätt. Andra satsen (Vivace con spirito) har programbeskrivningen ”Alpälvan visar sig för Manfred i regnbågen från ett vattenfall”. Den är ett scherzo, som gestaltar vattnets forsande, färgernas nyckfulla glittrande och älvans flyktiga natur. Den livliga stämningen bryts tillfälligt av en lugnare mittensektion, där Manfred tycks få någon form av tillfällig tröst. Den tredje satsen (Andante con moto) är en pastoral som skildrar bergsbornas liv. Oboen signalerar jakthornets rop, här finns dansande bönder, kobjällror och kyrkklockor. Finalen har föredragsbeteckningen Andante con fuoco, ”med eld”, och skildrar just en helvetisk, underjordisk orgie. Men så visar sig den älskade Astartes skugga och Manfred får förlåtelse. Den avslutande orgelklingande koralen skildrar huvudpersonens död. Manfredsymfonin uruppfördes i Moskva den 23 mars 1886. I ett brev till sin mecenat Nadezjda von Meck uttryckte han stor tillfredställelse och kallade den sitt dittills ”bästa symfoniska verk”. Två och ett halvt år senare verkar det ha hänt något. I ett brev till sin gode vän storhertigen Konstantin beskriver han symfonin som vederstygglig, sånär som på den första satsen, och bedyrar att han ska bränna de tre återstående satserna. Han satte dock inte dessa planer i verket. Kanske är det detta mystiska avståndstagande från tonsättarens sida som har gjort att Manfredsymfonin är relativt sällan spelad i konserthusen.
Tjajkovskij, PjotrPianokonsert nr 1
Pjotr Iljitj Tjajkovskij störtade ut ur rummet i raseri. Han hade just framfört första och sista satsen av sitt nya verk för Nikolaj Rubinstein, som han hade tänkt skulle få uruppföra det. Men pianogeniet sågade verket, Pianokonsert nr 1. Han kallade musiken usel och pianostämman ospelbar, och gjorde det tydligt att han inte tänkte spela stycket utan genomgående revideringar. Den djupt sårade Tjajkovskij tog kritiken hårt och strök dedikationen till Rubinstein. Istället skickade han partituret till dirigenten Hans von Bülow, som med glädje inkluderade verket på sin åstundande turné i USA. Sålunda fick pianokonserten sitt uruppförande i Boston, den 25 oktober 1875. Tjajkovskij själv fick höra det första gången i Petersburg tre veckor senare. Det var ett rätt misslyckat uppförande, och kort därefter genomförde han flera ändringar. Han stiftade fred med Rubinstein, som tog upp verket på sin repertoar. Mannen som ett år tidigare hade kallat verket uselt, blev den som lade grunden för dess oerhörda popularitet i Ryssland och Europa. Inledningen till Pianokonsert nr 1 hör till den klassiska repertoarens mest ikoniska minuter och är minst lika känd som, låt säga, Beethovens Symfoni nr 5. Detta avsnitt utgör dock bara en liten del av första satsen. Temat i andra satsen presenteras av flöjten och tas sedan upp av pianot. I en raskare mittensektion citeras en fransk folkvisa och i slutet av satsen återintroducerar solisten temat. Finalen börjar dansant med en rytmiskt avancerad melodi. Satsen är till sin form ett rondo och genomsyras av rysk folkton och halsbrytande pianolöpningar.
Tjajkovskij, PjotrSouvenir de Florence, stråksextett i d-moll, opus 70
Inledningsackordet är som att öppna ytterdörren och få en snörstorm invirvlande i farstun. Därmed är tonen satt för den dansanta och slagkraftiga första satsen, som här och där också doftar angenämt av den sene Mozart.. Därefter följer en långsam serenadliknande sats som utvecklar sig till en duett mellan violin och cello. Tredje satsen är den kortaste och går i butter och motsträvig folkton. Finalen är också folkmusikinspirerad, men av det raskare och uppsluppna slaget. Här finns ett crescendo som får det glimma till av Svansjön för ett ögonblick, en ståtlig fuga och i slutet en melodi som skulle kunna ta sig långt i en svensk schlagerfestival på 1980-talet, med effektfullt tonartsbyte och allting. Det är ett livfullt verk, fullt av spännande infall och skönhet. Verkets titel betyder ”Minne från Florens”, en stad som Tjajkovskij besökte första gången senvåren 1874. Han vistades i staden tre längre perioder och övernattade flera gånger på olika resor. 1890 slog han sig ner i staden för en tremånadersperiod, främst för att skriva på sin opera Spader Dam. Han komponerade också ett utkast till det som kom att bli den långsamma satsen i denna stråksextett. Arbetet slutfördes hemma i Ryssland, och efter bearbetningar hade verket premiär i sin slutliga form den 6 december 1892, exakt elva månader innan Tjajkovskijs alltför tidiga och mytomspunna död.
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 1 44 min
Pjotr Iljitj Tjajkovskij är en av musikhistoriens främste melodiskapare. Han lånade visserligen friskt från folkmusiken, men hade också en helt unik förmåga att smida samman egna toner på ett sätt som väcker empati, rörelse och glädje hos åhöraren. 1865 var han 25 år och fick tjänst som professor i musikteori vid det nyöppnade konservatoriet i Moskva. Året efter hade han stor framgång med en konsertouvertyr, som sporrade honom att ge sig i kast med sin första symfoni. Han höll lektioner på dagarna och komponerade frenetiskt om nätterna, ständigt rökande. Arbetsbördan ledde till sammanbrott, men i februari 1868 blev han äntligen klar. Symfoni nr 1 är betitlad Vinterdrömmar och är till sin uppbyggnad befriande enkel. Huvudtemat i första satsen erinrar om virvlande snöflingor eller vindlande slädfärder i gnistrande landskap. Den långsamma andra satsen bygger på ett enda, men otroligt vackert tema, som presenteras av en oboe efter två minuter. Melodin förmedlar en tidlös, nostalgisk känsla, och hade lika gärna kunnat vara skriven av Elton John på 1970-talet. Sedan följer ett muntert och majestätiskt scherzo och slutligen en final som börjar dystert, men slutar i jublande optimism.  
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 2 40 min
Våren 1871 var Tjajkovskij inne på sitt sjätte år som professor vid konservatoriet i Moskva och hans ekonomiska situation förbättrades äntligen. Han kunde skaffa egen bostad i stället för att vara inneboende, vilket gav honom frihet och ro att komponera. Symfoni nr 2 är ett bra exempel på hur Tjajkovskij lånade melodier och teman ur folkmusikskatten. Mycket av kompositionsarbetet utfördes sommaren 1872 på hans systers gods Kamenka i Ukraina, och alla satser innehåller citat från just ukrainska folkvisor – eller pastischer på sådana. Följaktligen kallas symfonin ofta Den ukrainska (eller Lillryska, efter det namn som företrädarna för Kejsardömet Ryssland gärna använde om de västra och centrala delarna av det som idag är Ukraina). Symfonin uruppfördes i Moskva i februari 1873 och hyllades av såväl publiken som kritikerna. Framgångarna ledde till andra uppdrag, bland annat ombads Tjajkovskij att skapa musik till skådespelet Snöjungfrun och Shakespeares Stormen. Symfoni nr 2 präglas av livsglädje. Den melankoli som hans symfonier vanligen genomsyras av, märks nästan inte alls här. Första satsen börjar försiktigt med ett tema ur en folkvisa om floden Volga som presenteras av ett ensamt horn, sedan av fagott. Satsen slutar som en spegling av början. Där man vanligen förväntar sig en långsam, allvarlig sats, bjuder Tjajkovskij istället på en elegant marsch. Tredje satsen är ett scherzo med hög, koncentrerad energi, förutom under ett trio-avsnitt som bjuder på andhämtning under en kort stund. Finalen kretsar kring ett tema från visan Tranan. Det varieras, byggs ut och stegras på ett starkt smittande sätt och det känns inte omöjligt att Igor Stravinskij hade den här musiken långt bak i huvudet när han trettioåtta år senare skrev finalen till sin balett Eldfågeln.
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 3 45 min
1875 var ett mycket kreativt år för den trettiofemårige tonsättaren. I februari färdigställde han sin magnifika Pianokonsert nr 1 och han jobbade under året också parallellt med två andra av sina stora verk: balettdebuten Svansjön och Symfoni nr 3. Symfonin blev färdig i augusti och uruppfördes i Moskva i november samma år. Det är den enda av Tjajkovskijs symfonier med fem satser, och formen skapar fin symmetri. I mitten breder en långsam och stillsamt klagande sats ut sig, som omges av två scherzon, som i sin tur omges av en inledning och en final. Alla symfonins satser utom den långsamma har inslag av dansrytmer, och det är sannolikt en av anledningarna till att den legendariske koreografen George Balanchine, känd för sina samarbeten med Stravinskij, använde symfonin (minus första satsen) till sitt dansverk Diamonds 1967. Andra satsen är en graciös vals och finalen en virvlande polonäs, som har bidragit till att symfonin ofta kallas Den polska. Verket inleds med en marsch som pendlar mellan sorg och majestät. Märk att detta var långt innan marschinslag blev symfonisk vardagsmat genom Mahler och senare Sjostakovitj.  
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 4 40 min
I början av 1877 fick Tjajkovskij ett brev som skulle förändra hans liv. Det var undertecknat Nadesjda von Meck, en förmögen änka som älskade hans musik och insisterade på att få stödja honom. Den ständigt panke och ångestridne tonsättaren hade därmed fått en mecenat! Men också en vän, även om de aldrig kom att träffas. Deras intima brevväxling pågick i fjorton år och Symfoni nr 4 kom till i samspråk dem mellan. Han tillägnade den sin ”bästa vän”. Symfonin uttrycker till en början tveksamhet och skildrar drömlika tillstånd, men landar i oförblommerad optimism. Slutet genomsyras av livsglädje, och ett av finalens teman är den ryska folksång som Jan Johansson kallar På ängen stod en björk på skivan Jazz på ryska (1967). Jämför finalen med näst sista satsen i Symfoni nr 6, och betänk vad som sedan följer ... 1877 skedde ytterligare två saker som är värda att nämna för att fördjupa bilden av Tjajkovskij. Den första är att han började arbeta på operan Eugen Onegin, som bygger på Aleksandr Pusjkins versroman med samma namn – en historia om kärlek som rinner en ur händerna. Den andra är att han gifte sig med en beundrarinna, möjligen under inflytande av Pusjkins berättelse, men framför allt för att han ville ta död på de sodomitrykten som florerade kring honom. Äktenskapet slutade med katastrof för alla inblandade, precis som hos Pusjkin. Dessa tvära kast mellan kärlek, optimism och nederlag är genomgående i Tjajkovskijs liv och konst.
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 5 50 min
Efter Symfoni nr 4 hade Tjajkovskij skrivit den onumrerade Manfredsymfonin, som bygger på ett lyrikdrama av Lord Byron. Sommaren 1888 hittade han efter en lång period av sökande äntligen stoff och inspiration till Symfoni nr 5 och skrev den på några månader. I inledningen etablerar dystra klarinetter ett motto som återkommer i alla fyra satser, och utgör grundmaterialet till symfonins samtliga teman. Satsen slutar med en säregen effekt – som om någon stänger av motorn till grammofonspelaren. Den idylliska långsamma andra satsen har ett huvudtema som introduceras i ett av hornrepertoarens vackraste solon, de första tonerna skapar ett ögonblicks likhet med John Denvers Annie’s Song. Ett ljusare oboesolo tar sedan vid. ”När jag dirigerar andra satsens andante, så upplever jag en oerhörd ensamhet och optimism för något som kunde ha varit kärlek”, säger MSO:s förre chefsdirigent Robert Trevino. I slutet av satsen exploderar mottot från symfonins början som en skräckfilmseffekt i tromboner och fagotter. Efter tredje satsens vemodiga vals följer finalen, som inleds med mottot och cirkeln sluts med besked när det sedan återkommer i det himlastormande slutet i fyrdubbelt forte.
Tjajkovskij, PjotrSymfoni nr 6 45 min
Tjajkovskij skrev skissen till Patetiquesymfonin på sammanlagt tolv dagar i mars och april 1893. Sedan fick den vila för annat arbete, resor och hederspromovering i Cambridge. I augusti påbörjade han instrumenteringen och den 28 oktober uruppfördes verket i Petersburg med tonsättaren själv på pulten. Nio dagar senare var han död i kolera, 53 år gammal. Därmed startade en kedjereaktion av spekulationer och fantasier som nu har pågått i 130 år. De flesta bedömare är överens om att Tjajkovskij dog av att ha fått i sig vatten som var kontaminerat med kolerabakterier. Frågan är om han drack det där vattnet med flit? Var skammen över att vara homosexuell och förälskad i sin 22-årige systerson för tung att bära? Eller tvingades han till självmord av ett hemligt sällskap? Är Pathetiquesymfonin sålunda ett självmordsbrev? Ett requiem över honom själv? Ja, så kanske det kan vara. Eller så är det mycket enklare. För döden är tyvärr – eller snarare tack och lov – oftast banal. Folk drabbas av sjukdomar. Och dör. Till och med utan att skriva testamenten i form av symfonier. Verket är full av extrema kontraster. Första satsen pendlar mellan hotfulla klanger och bländande känslosvall. Mellan ohörbart sexdubbelt piano, och våldsamma attacker på maximal volym.  De båda mellansatserna skiljer ut sig med sina avsevärt ljusare temperament. Andra satsen låter som en munter vals, men den som försöker dansa tretakt kommer att snubbla, för den är skriven i 5/4-takt. I tredje satsen skruvas tempo och käckhet upp flera snäpp i en marsch som hade kunnat spelas under eftertexterna till en westernfilm med patriotiskt slut. Triumfen stegras och stegras – bara för att kontrasten till finalen ska bli så brutal som möjligt. Och brutal är den sannerligen: I början drar iskalla stråkar in som en vind från Hades. Sedan lägger sig långsamt det obevekliga mörkret över musiken, tills bara cello och kontrabas återstår – knappt hörbart, avgrundsdjupt. Pjotr Iljitj Tjajkovskij has left the building.
Tjajkovskij, PjotrVariationer över ett rokokotema op. 33
Tjajkovskij, PjotrViolinkonsert i D-dur 33 min
1983 släppte Magnus Uggla sitt sjätte album Välkommen till folkhemmet. Spår nummer fem var Hand i hand, en elegi över sextiotalets flower power-rörelse. Låten fick nostalgisk draghjälp av att han lånade ett tema från början av Tjajkovskijs Violinkonsert till refrängen: ”Hand i hand / tillsammans gick vi kvinna, man / och höll om varann, vi slängde av oss allt / och gick nakna i striden” ... Tjajkovskij skrev den här musiken 105 år tidigare, våren 1878. Hans fjärde symfoni hade precis uruppförts och han hade i samma veva avslutat arbetet med operan Eugen Onegin. Violinkonserten är ett kraftprov för både solisten och orkestern, särskilt den långa första satsen. Andra satsen har den anspråkslösa beteckningen Canzonetta (”liten sång”) och utstrålar melankoli och ömhet. Finalen präglas av ett halsbrytande tema som återkommer genom hela satsen. I slutet får solisten vila under ett kort orkestermellanspel, där resten av violinisterna får visa vad de kan, innan konserten går i mål med dunder och brak.
Tomasi, HenriTrombonkonsert 14 min
Henri Tomasi föddes 1901 i Marseilles. I tonåren arbetade han som stumfilmspianist och under andra hälften av 1920-talet slog han igenom som tonsättare och dirigent. Han skrev sin Trombonkonsert 1956, året innan han lade dirigerandet på hyllan, för att helt ägna sig åt komponerandet. Första satsen rör sig mellan olika stämningar och temperament, och blommar plötsligt ut i virvlande vals. I andra satsen skapas en tydlig känsla av storstad, med skumma hamnkvarter, bluesklubbar och småregniga bakgator. Storstadsvibrationen är kvar i tredje satsen med sin smittande puls, optimism och kosmopolitiska känsla.
Tomasi, HenriVariations Gregoriennes Sur un Salve Regina för orgel och trumpet
”Var hälsad, du himmelens drottning”, lyder de första orden i den liturgiska sången Salve Regina, som har sjungits inom den katolska kyrkan sedan 1000-talet. Henri Tomasis ”gregorianska variationer” över melodin börjar sökande och meditativt, och beträder sedan försiktigt olika marker vad gäller tonalitet och tempo. I slutet blommar verket ut i en himlastormande final.
Tomner, MartinaTempelmusik II
I Växjö finns ett vattentorn som är känt för sina mycket speciella akustiska egenskaper. Teleborgs vattentorn är det officiella namnet, men i folkmun kallas det Ekotemplet, och det är detta tempel malmötonsättaren Martina Tomner avser i verkets titel. Hon har stått under den väldiga kupolen med sin violin och spelat in läten, melodier och glissandon, och sedan överfört dessa ljud och fenomen till stråkorkester. Resultatet är ett knäppande, väsande och ekande verk med en spännande och annorlunda ljudbild. Ibland trummar musikerna på sina instrument, och på något ställe får en altfiol tjänstgöra som blåsinstrument, genom att violasten blåser i violans f-formade hål. Verket skrevs ursprungligen för den Växjöbaserade stråkorkestern Musica Vitae 2009 och Tempelmusik II är en bearbetning som framfördes på Venedigbiennalen 2010.
Torquati, MartinoVertical Horizons (VÄRLDSPREMIÄR) 13 min
Martino Torquati är född i Fermo mitt på den italienska stöveln, nära kusten mot Adriatiska havet. Han har studerat vid Pergolesi-konservatoriet i hemstaden och tog 2019 en master i komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Han är också hornist. Med Vertical horizons har Torquati velat utforska förhållandet mellan musikaliska element som breder ut sig i horisontalledden, det vill säga långa toner och klangfärger – och element som är mer vertikala till sin natur, till exempel korta toner och ackord. Verket pyser långsamt fram ur musikernas instrument och fyller konsertsalen med musikaliskt syre.
Tovar, AlexConcert Paraphrase ”Kalamary” 8 min
Concert Paraphrase ”Kalamary”  är en stor orkesterparafras över folkmusik från olika regioner i Colombia - en veritabel provkarta över de skiftande rytmerna och musikstilarna signerad Alex Tovar!
Tower, JoanFanfare for the Uncommon Woman 3 min
1986 skrev den amerikanska tonsättaren Joan Tower en fanfar tillägnad ”den ickeordinära kvinnan”, som en pendang till landsmannen Aaron Coplands Fanfare for the common man från 1942. Tre år senare skrev hon ytterligare en fanfar på samma tema och fram till 2016 har det blivit sammanlagt sex stycken. Fanfarerna är tillägnade kvinnor som tar risker och inte räds äventyrligheter, men var och en är också skriven för en specifik person. De fem första lyfter fram dirigenter, kompositörer och administratörer inom amerikanskt musikliv, i turordning Marin Alsop, Joan Briccetti, Frances Richard, JoAnn Falletta och Tania Leon. Den sjätte är tillägnad en person utanför musikens värld: Hillary Clinton.   Joan Tower är själv en högst extraordinär kvinna. Hon föddes i New Rochelle, USA, 1938 och är delvis uppvuxen i Bolivia. Hon återvände till USA för att studera musik, bland annat vid Columbia University. Hon har skrivit en stor mängd kammarmusik och konserter för bland annat klarinett, flöjt och violin. Hon har hedrats med flera priser och 2008 fick skivan Made in America tre grammisar.
Tyler, BrianAssassin’s Creed - Black Flag: Under the Black Flag
Här kommer lite text på svenska. 
Vaughan WilliamsSerenade To Music 13 min
RALPH VAUGHAN WILLIAMS (1872-1958) SERENADE TO MUSIC Ralph Vaughan Williams har i en lång rad verk byggt vidare på den starka engelska traditionen från Elgars dagar att skriva musik för röst och orkester/piano. Han skrev allt från operor, oratorier och kantater till enkla folkvisebearbetningar - men frågan är i vilken kategori man ska placera hans Serenade to Music. Den intar en mycket speciell plats bland alla dessa kompositioner. Han komponerade musiken till den konsert den 5 oktober 1938 som skulle hylla Sir Henry Wood som då varit verksam som dirigent i 50 år. Dessutom skräddarsydde tonsättaren sin musik för 16 utvalda solosångare, som under dessa år stått dirigenten nära. Sångarna sjöng separata solon och stundtals i ensemble. Senare arrangerade Vaughan Williams stycket för blandad kör. Tonsättaren ville i sitt stycke inte bara hylla den dirigent vars byst lagerkröns varje Last Night of the Proms från Albert Hall i London, han ville dessutom hylla själva "musiken", och det är precis vad texten handlar om. Glädjen och nyttan med musik, så genialt tolkad av Willam Shakespeares i Köpmannen i Venedig. Detta är verkligen en serenad till musikens ära. Texten har Vaughan Williams bearbetat en smula från Lorenzos monolog i första scenen i akt 5. STIG JACOBSSON
Vaughan Williams, RalphRomans, för viola och piano
Ralph Vaughan Williams letade länge efter sin egen stil och mognade ganska sent till den tonsättare vi nu känner. Förutom studierna i London for han till Ravel i Paris för att studera och få nya intryck. Han var mycket självkritisk och reviderade verk flera gånger, drog tillbaka vissa, gömde undan några och fördärvade en del. Efter Vaughan Williams död 1958 hittades en hel del kompositioner som skänktes till The British Library, dock med instruktionen att de inte fick framföras. Så småningom kom dock änkan på andra tankar och musiken blev tillgänglig. De flesta förknippar nog Vaughan Williams med fantastiska orkesterstycken som The Lark ascending och Fantasi över Greensleeves samt hans symfonier – men han skrev även en del för kammarmusik. Bland styckena i The British Library fanns aftonens stycke, Romans för viola och piano. Manuskriptet var odaterat så man vet inte när de skrivits eller till vem, men Vaughan Williams skrev två andra violastycken och de är tillägnade Lionel Tertis – så det ligger nära till hand att ro att så även är fallet med detta stycke. Romansen inleds och avslutas lugnt med violan i lågt register medan mittendelen är mer energifull och briljant.
Vaughan Williams, RalphThe Lark Ascending 15 min
The Lark Ascending framförs inte särskilt ofta i Sverige, men i Storbritannien har stycket en helt annan status. De senaste åren har det röstats fram till det mest älskade stycket genom tiderna i omröstningar arrangerade av olika brittiska radiostationer för klassisk musik. Verket skrevs ursprungligen för piano och violin och uruppfördes i december 1920. Williams arrangerade det också för kammarensemble och symfoniorkester, men alltid med soloviolinen i centrum. Verket är inspirerat av en dikt av den brittiske poeten George Meredith, som beskriver både lärkans sång och dess rörelse uppåt. Den ”släpper en silverkedja av ljud / med många länkar, utan avbrott”. Verket börjar med en lång, tämligen fritt hållen kadens för soloviolinen och fortsätter i en stillsam, kontemplerande stämning. Det är lätt att föreställa sig en solvarm äng i ett vidsträckt landskap, med lärkan svirrande utom synhåll. MSO-violinisten Rhona Duncan förklarar verkets popularitet så här: ”Det är tröstande, väldigt melodiskt och lyriskt. Det bygger på två gamla kyrkotonarter, så det låter enkelt och har en nästan uråldrig känsla, som att det är naturen själv som talar.”
Vaughan Williams, RalphTubakonsert 14 min
Det första man måste slå fast när det gäller Ralph Vaughan Williams är det säregna uttalet av hans namn. Ralph uttalas Rejf och Vaughan Vawn. Han föddes i sydvästra England den 12 oktober 1872, så 2022 är det 150-årsjubileum för denne mycket engelske tonsättare. Tubakonserten är ett sent verk, han var 82 år gammal när han skrev det. Trots att ålderdom ofta förknippas med trötthet och tuban slentrianmässigt ses som ett tungt instrument, finns inget av dessa egenskaper i konserten. Första satsen (Preludium) är en marsch som inleds med ett graciöst tema på tuba. Den avslutas med en halsbrytande kadens (solo), där tuban visar upp hela sitt register. Den långsamma andra satsen (Romans) tar fasta på tubans röstlika egenskaper i det högre registret. Finalen (Rondo alla tedesca) går i tretakt och är fylld av humor och energi. Under denna säsong kommer MSO att även att framföra Ralph Vaughan Williams stycke The Lark Ascending (22 september) som vunnit flera popularitetsomröstningar i Storbritannien de senaste åren.
Verdi, GiuseppeQuesta o quella ur Rigoletto
Wagner, RichardDen flygande holländaren, ouvertyr 11 min
Skriande violiner, ett desperat ropande horn och stråkar som våldsamt bygger upp ett enormt vågberg. Och sedan ett vågberg till – och ett till. Det är mycket som händer i de första takterna av ouvertyren till Den flygande holländaren, en av Wagners tidiga operor, han var 29 år när han skrev den. Idén uppstod under en stormig sjöresa från Riga till London, då fartyget tvingades söka nödhamn i en sydnorsk fjord. Ombord fick han höra berättelsen om den evigt kringseglande Holländaren och inspirerad av nödhamnens suggestiva inramning förlade han handlingen där.
Wagner, RichardParsifal, ouvertyr 13 min
Parsifal är Wagners sista – och längsta – opera. Den handlar om graalen och den orden av tempelriddare som får superkrafter av att ta emot nattvarden ur den heliga bägaren. Som för att understryka den andaktsfulla stämningen börjar ouvertyren med tystnad, en fjärdedels paus. Sedan lägger Wagner fram de olika ledmotiven som operan är uppbyggd kring. Först nattvardstemat fyra gånger med olika instrumentering. Efter cirka fem minuter följer det kortare graalmotivet i trumpeter och träblås, och sedan presenterar högtidliga horn och trumpeter ett tema som representerar tron. Sedan är graalmotivet tillbaka i stråkarna, tron i träblåset och så vidare. Det är vidunderligt orkestrerat och fullt av allvar och skönhet.
Wagner, RichardTannhäuser, ouvertyr 14 min
Heinrich Tannhäuser är sångare vid ett medeltida hov och har syndat mycket svårt. Så svårt att påven låter meddela att hans påvestav kommer att skjuta skott innan det kan bli aktuellt med förlåtelse. Tannhäusers trolovade Elisabeth är honom trogen genom alla vedermödor, men dör till slut av sorg. Innan han själv dör av skam utbrister han ”Heliga Elisabeth, be för mig” och i nästa ögonblick hörs ett sällskap pilgrimer återvända från Rom. I slutcrescendot exploderar samma melodi som hörs i början av ouvertyren. Vad pilgrimerna bär med sig? Påvens grönskande stav, naturligtvis.
Wagner, RichardValkyrian, Wotans avsked 15 min
I slutet av Valkyrian tvingas Wotan bestraffa sin älskade dotter Brünhilde för sin olydnad. Hon ska förlora sin gudomlighet och försänkas i djup sömn på en klippa. Den man som lyckas ta sig till platsen ska vinna hennes hjärta. Hon vädjar till sin far att omgärda klippan med eld, så att bara en sann hjälte ska kunna nå fram till henne. Wotan bifaller hennes önskan och tar i det här stycket avsked av henne – ”mitt hjärtas heligaste stolthet”.
Wagner, RichardValkyrieritten ur Valkyrian
Walton, WilliamSymfoni nr 1 43 min
Weinberg, MieczysławTrumpetkonsert
Finalen i den polsk-sovjetiske tonsättaren Mieczysław Weinbergs Trumpetkonsert är en bisarr lek med musikhistorien. Flera kända trumpetfanfarer citeras på gåtfulla sätt. Först kommer trumpetstötarna från Mahlers Symfoni nr 5, som övergår i bröllopsmarschen ur Mendelsohns En midsommarnattsdröm – men allt ramlar snabbt samman. Längre fram förekommer också bland annat några försök till en fanfar ur Stravinskijs balett Petrusjka, från ett ställe i handlingen där huvudpersonens älskade bjuder upp hans rival till vals. Det finns en komisk effekt med alla dessa kapsejsade fanfarer, men den förvandlas snart till något ödesmättat. Istället för en lustigkurre, framstår trumpetaren snarare som någon som gått vilse i de musikaliska labyrinterna. Eller övergivits. Verket börjar med en sats som är betitlad ”Etyder”, ett skevt och burleskt stycke som innehåller blinkningar till tonsättarens gode vän Sjostakovitj. Under den långsamma andra satsen ”Episoder” vilar soloinstrumentet under långa perioder, men lägger upp bollen för den tvetydiga finalen på ett utmärkt sätt.
Wennäkoski, LottaOm fotspår och ljus
Om fotspår och ljus är ett verk fullt av mystiska stämningar och ovanliga klanger. Partituret föreskriver bland annat viskande röster och en slagverkssektion förstärkt med högklackade skor och snäckskal. Verket uruppfördes hösten 2019, och inledde därmed Helsingfors Filharmoniska Orkesters satsning Helsinki Variations, som är orkesterns sätt att markera hundraårsjubileet av Finlands självständighet. Projektet sträcker sig över tre år och består av nya verk av sex finska tonsättare. Lotta Wennäkoski (f 1970) slog igenom som kompositör 1999. De senaste åren har hon komponerat på beställning av bland annat Last night of the Proms och Los Angeles Philharmonic Orchestra. Hennes första opera har premiär 2022 och handlar om Regine Olsen (1822-1904), som under en kort tid var förlovad med filosofen Søren Kierkegaard.
Williams, GraceFantasia on Welsh Nursery Tunes för orkester (1956) 11 min
Grace Williams växte upp i en musikalisk familj i Wales och lärde sig tidigt spela violin och piano. Som tjugoåring började hon på Royal College of Music i London och studerade bland annat för Ralph Vaughan Williams. På hennes långa verkslista finns bland annat två symfonier, en violinkonsert, körmusik och variationer på den svenska folkvisan Skomakaren. Fantasia on Welsh Nursery Tunes är ett lättsamt stycke baserat på åtta barnvisor, ramsor och vaggvisor från Wales. Det hade urpremiär 1941, mitt under brinnande krig och blev en omedelbar succé. Kanske slog dess nostalgiska ton an en sträng av trygghetslängtan hos den krigströtta befolkningen.
Williams, JohnFlying Theme ur E.T. the Extra-Terrestrial
Williams, JohnKonsert för tuba och orkester
Tubakonserten är ett lekfullt verk i tre satser utan paus där tuban, det allra största bleckblåsinstrumentet, är i centrum. I verket framhävs både tekniken och tonala bredden hos tuban såväl som dess musiker. Ja, verket ställer närmast akrobatiska krav på tubaisten, brummande, mystiskt och spännande, och samtidigt lättsamt och melodiöst, rentav jazzigt.
Zelenka, Jan DismasTriosonat nr 2 17 min
Zelenka (1679-1745) är en av den tjeckiska barockens stora mästare, men kom att leva och arbeta i Dresden under största delen av sitt liv. Hans instrument var violone, en sexsträngad föregångare till kontrabasen. I början av 1970-talet återupptäckte oboisten Heinz Holliger Zelenkas sex triosonater, komponerade 250 år tidigare. Verken är skrivna för två oboer, fagott och basstämmor, och är kända för att vara mycket tekniskt utmanande för musikerna. På denna konsert framförs två av sonaterna i en ovanlig och spännande sättning: cembalostämman spelas av marimba och fagotten ersätts av bastuba. Triosonat nr 2 består av fyra satser: Andante, allegro, andante och allegro.
Zelenka, Jan DismasTriosonat nr 5 16 min
Triosonat nr 5 består av två allegrosatser med ett adagio emellan och är ytterligare ett exempel på Zelenkas mästerliga handlag vid barockens kompositionsmetoder. Lägg märke till de extremt långa oboetonerna i den långsamma satsen. Ytterligare några biografiska ord om Zelenka: Han döptes som Jan Lukas, men tog tidigt namnet Dismas istället, vilket förmodligen kan förklaras med hans djupa fascination för berättelsen om korsfästelsen. Jesus korsfästs på Golgata jämte två rövare, och den ene av dem hette enligt vissa traditioner just Dismas. Den andre rövaren hånade Jesus och bad honom utföra ett mirakel, så att de alla kunde räddas. Dismas tillrättavisade honom och vände sig sedan till Jesus: ”Tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Den botfärdige rövaren Dismas vördas som helgon inom den romersk-katolska kyrkan och är skyddshelgon för bland annat dömda fångar och begravningsentreprenörer.
Zur, InonFallout 4
Senast uppdaterat: 2022-03-16