Malmö SymfoniOrkester - Mahlers Symfoni Nr. 5

Den här videon är inte längre tillgänglig på grund av rättighetsskäl.

När Robert Trevino för första gången ställde sig på pulten för att leda Malmö SymfoniOrkester som nyutnämnd chefsdirgent, gjorde han det med ett av orkesterhistoriens stora verk – Gustav Mahlers Symfoni nr 5 (uruppförd 1904). 

Det finns många delar och detaljer att rikta uppmärksamheten på i femte symfonin, den som är Mahlers mest spelade och som brukar kallas för hans signaturverk. Själv fastnar jag, för stunden, för takterna efter den första dryga minutens våldsamma urladdning i andra satsens inledning; när tråblås och celli baddar upprördheten med sina mjuka strykningar – och sedan böljar vidare i alltmer hårresande vackra melodier i sällskap av övriga stråkar och blås, bara för att sedan upptäcka att musiken åter byter riktning mot mörkare och mer svidande löpningar och starka trumpetattacker. Därefter plockas det storslagna ljudbygget ner till nästan ingenting; bara unisont vemodiga celli och försiktiga timpanislag hörs.

På knappt fem minuter lyckas Mahler med bedriften att visa den känslomässiga potentialen i orkestermaskinen. Och då återstår ytterligare 60 minuter (plus den föregående satsen) av lika tät som tillgänglig musik att förundras över.

Största delen av arbetet med symfonin tog plats under somrarna 1901 och 1902 i Mahlers tonsättarstuga i Maiernigg i södra Österrike. Han innehade då sedan fyra år tillbaka den mycket prestigefyllda posten som Wienoperans chef. Eftersom han var fullt upptagen av sitt jobb större delen av året, ägnade han sommarsemestern åt att komponera. I stugan slutförde han symfonierna fyra till sju

Femmans tonart brukar anges som ciss-moll (som första satsens tonart), men Mahler var skeptisk. Sista satsen går i D-dur och han menade att det är ”svårt att tala om en gemensam tonart för hela symfonin utifrån satsernas ordningsföljd (där den typiska första satsen nu kommer som nummer två), och för att undvika missförstånd är det därför bäst att utelämna tonarten”.

Symfoni nr 5 börjar med orkesterrepertoarens kanske mest distinkta trumpetsolo, ofta använt som provspelningsstycke för orkestertrumpetare. Adagiettot i fjärde satsen (F-dur) är Mahlers i särklass mest kända komposition, inte minst genom att Luchino Visconti gjorde det odödligt i sin film Döden i Venedig (1971).

Den tongivande musikteoretikern Theodor Adorno menade att Mahler ”vill en mänsklighet högt över den sammanfogade ordningen och dess spärrar, som endast konstverket med sin blotta existens kan återuppväcka”.