Konsertintroduktion inför Sibelius femma & sexa

Sibelius: Symfoni nr 6

”Sjätte symfonin för alltid doften av första snön i tankarna”, sa Sibelius 1943, två decennier efter uruppförandet. Och den har onekligen en krispig och transparent känsla, som kanske delvis kan förklaras av de ljusa klangerna från flöjterna och stråkarna.

Symfonin är skriven i en gammal dorisk kyrkotonart – tänk de vita tangenterna på pianot, från D till D. Sibelius var visserligen en religiös man, men skalan är förmodligen främst vald för att den också är vanlig i gammal finsk musiktradition.

Första och andra satsen har något rastlöst över sig, stråkarna ligger ofta och dallrar i bakgrunden och båda satserna slutar med frågetecken, snarare än punkt. Tredje satsen är ett scherzo, som också präglas av oro i stråkarna, men i sluttakterna träder det dittills nedtonade bleckblåset in och sätter ett mäktigt utropstecken.

Finalen börjar med en ömsint dialog mellan olika orkestersektioner. Den övergår i ett accelererande avsnitt som för tankarna till vilda jaktscener eller slädfärder, men slutet är nedtonat och eftertänksamt.

Sibelius: Symfoni nr 5

Omständigheterna kring Symfoni nr 5 ger en bra uppfattning om hur älskad Sibelius var i sitt hemland. Verket hade beställts av den finska regeringen inför firandet av hans femtioårsdag den 8 december 1915 – som hade utropats till nationell helgdag. När har en levande tonsättare hedrats på det sättet, före eller efter i världshistorien? I april 1915 fick han en avgörande impuls till verket: Han fick bevittna hur 16 svanar lyfte från vattnet samtidigt. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”, skrev han i sin dagbok. Ur denna upplevelse skapade han det enkla, men mycket vackra svantema som hörs i sista satsen.  

Ett år efter sin femtioårsdag uppförde han en reviderad version av stycket och i april 1919 hade han funnit dess slutgiltiga form. Det var för övrigt under våren 1919 som Sibelius rakade av sitt hår och fick sitt karaktäristiska, kärva utseende.

Symfonin börjar försiktigt med horn och pukor, med ett tema som ligger till grund för hela verkets melodimaterial. I andra satsen formuleras ett tema i dialog mellan pizzicatostråkar och flöjter, som varieras i olika temperament. Den övergår sömlöst i finalen, där det drömlika svantemat blommar ut efter en minut – men inte nog med det: Ovanpå dessa underbara ekon av svanvingar, har tonsättaren lagt en om möjligt vackrare melodi i träblåset, som en sång. Satsen slutar med sex majestätiska och humoristiska orkesterstötar, som understryker det glädjefulla och festliga sammanhanget kring symfonin.