Scaffardi längtar till framförandet av Nielsens Klarinettkonsert
Andrea Scaffardi har varit stämledare för klarinettsektionen i MSO sedan augusti 2018. Han kommer från Parma i Italien, där han började på konservatoriet som tolvåring. Precis innan examen 2010 blev han antagen till en ungdomsorkester kopplad till det legendariska operahuset La Scala i Milano och efter två år vann han en provspelning för ett frilanskontrakt i ”den riktiga” operaorkestern.
– Det var magiskt på många sätt. Min första erfarenhet i en professionell orkester var i Wagners Siegfried med Daniel Barenboim som dirigent. Det var en bra början. Jag har många fina minnen därifrån. Det är mycket speciellt för en ung musiker att få chansen att spela med världsdirigenter och fantastiska solister. Det fick mig att växa mycket.
Hur blev just klarinetten ditt instrument?
– Ibland säger man att det är instrumentet som väljer musikern och inte tvärtom. Jag har ett minne från en av våra första musiklektioner på mellanstadiet, där vår lärare spelade upp Ravels Boléro i klassen. Jag var 12 år och det var som att lyssna på en modevisning där instrument efter instrument visade upp sig. Jag blev fascinerad av klarinettens mjuka och runda ljud. Det kan ha varit där och då som mitt intresse för instrumentet föddes.
Stråkmusiker väljer ibland att spela på väldigt gamla instrument, från 1600- och 1700-talet. Hur är det med klarinettister?
– Tvärtom. Ju mer man spelar på en klarinett, desto mer ändras den. Jag tror inte att jag har hört talas om någon som har spelat på samma instrument i tjugo år. Jag skulle säga att man måste byta instrument efter 5-6 år. Vibrationerna i träet förändras. Nytt trä är toppen.
Berätta om Carl Nielsens Klarinettkonsert, som du ska vara solist i under Nielsen- veckorna.
– Efter Mozart kommer Nielsen för mig när det gäller klarinettkonserter. Det är ett av de mest krävande styckena i klarinettlitteraturen, så jag ser väldigt mycket fram emot att spela det. Det är en utmaning att ena ögonblicket för- medla energin i de tekniska och galna delarna, för att sedan på ett ögonblick skifta stämning till något poetiskt och sångbart – samtidigt som man måste överblicka och förstå hela styckets arkitektur. Ibland är det svårt att veta vad Nielsen hade för tankar kring hur det skulle låta. Vissa toner är till exempel väldigt höga och ska dessutom spelas forte eller fortissimo. Var går gränsen? Tänkte han sig att det skulle låta vackert alltid? Här finns mycket utrymme för solisten att göra väldigt personliga tolkningar och det gillar jag – att för ett ögonblick få dekorera en del av helheten utifrån min tolkning av verkets berättelse.