Mahlers musik är oändligt bedårande

Hur skulle du beskriva Mahlers fyra för någon som aldrig hört Mahler förr?

Mahlers fjärde symfoni är för mig som de flesta av hans symfonier, en resa, en rik vandring genom ett helt landskap. Det finns en fantastisk detaljrikedom, kantigt, mjukt, ironiskt och innerligt, men jag tycker att det i också finns en övergripande känsla att världen är varm och god. Jag föreställer mig solsken över bergstoppar, milsvid utsikt, och storslagenhet.  

Inte minst gäller det finalsatsen, där sången kommer in som en beskrivning av livet i himmelen. Det berättas på ett enkelt öppet sätt, nästan som ett barn upplever det. Det är fantasifulla bilder, jag som sopran berättar bland annat vilken mat man äter där, hur änglarna dansar och hoppar, vad som pågår och vem som finns där. Allt i lustiga figurer och roligt spel, men samtidigt är det något som ska vara större än hela universum. Det är verkligen himmelsk musik, båda i det stora och det lilla. Jag tycker att Mahler skriver så man nästan själv kan uppleva det himmelska bara genom att lyssna till musiken.

Texten ska sjungas "with childishly gay expression". Vad ställer det för krav på dig?  

Min roll är att förmedla den naiva glädjen och översvallande begeistringen till publiken och därigenom ta dem med mig till himmelen. Tur för mig att det är mitt modersmål! Om jag lever mig in i den fantastiska texten, så får man mycket hjälp på vägen. Utmaningen är att hålla balansen mellan det lekfulla och det lugna, att hålla kontrasterna levande och att ge det ett naturligt uttryck. Ibland kan det vara mer krävande att dela något som låter enkelt, än att göra något som låter komplicerat.  

Hur har åren i en ensemble format ditt sätt att uttrycka dig när du står ensam längst fram på scenen?  

Genom mina erfarenheter som sångerska i Radiokören och liknande ensembler har jag lärt mig att uppfatta partituren i sin helhet. Jag musicerar aldrig bara min egen stämma, utan vill vara konstant medveten om vad som händer omkring. När alla är medvetna och musicerar ihop, då händer något magiskt, och alla som är med i rummet kan känna det. Det är mänsklig interaktion när den är som bäst. Därför tycker jag egentligen inte om att tänka på mig som solist, utan helt enkelt som medskapare av den magin. Rampljuset har aldrig varit det viktiga för mig, men jag känner en stark vilja att skapa och vara med på unika musikaliska stunder. Om de inträffar när jag fyller funktionen som korist, som del av en liten ensemble eller som solist, det spelar ingen roll för mig. Jag vill bara vara med om det magiska!  

Vad tror du det är i ditt uttryck som resonerar så starkt hos lyssnarna?  

Jag vet inte vad som gör att mitt uttryck resonerar så starkt med lyssnarna. Allt jag vet är att det aldrig handlar om min person när jag står på scen. Jag försöker ställa mig själv helt och hållet i musikens tjänst och vill inget annat än att ge kompositionen rättvisa. Det är kanske det som folk uppskattar? Jag tillåter mig ofta att lita på mina egna starka känslor för musiken, och blottar dem på ett sätt som andra sångare kanske skulle känna sig obekväma med. Det kan till exempel hända att traditionell sångteknik blir underordnad och att jag använder mig av okonventionella sätt att använda rösten. Jag har ingen strävan efter teknisk perfektion, utan ser det som hjälpmedel till äkta uttryck, vilket är det ultimata målet.

Vad betyder stycket för dig personligen? 

Avslutningen på Mahlers fjärde symfoni ger mig lite extra varma minnen. Jag sjöng den i finalen i två av de stora tävlingarna jag var med i, Solistpriset och Mirjam Helin Singing Competition, och båda gångerna var det just det stycket som avslutade mitt bidrag. Man kan nästan säga att Mahlers musik vann tävlingarna åt mig! Resten av mina tävlingsprogram handlade mycket om de mänskliga, jordiska svårigheterna, och var ibland smärtsam och skrämmande. Detta löstes upp i “det himmelska livet”, där allt är bara lek och sorglös njutning.