Ljuden ska vända sig ut och in och implodera

Rolf, du får en egen solokonsert i Kuben på Malmö Live. Hur känns det?
Det känns väldigt hedrande. Jag får visa verk från olika perioder i mitt liv som kompositör. Särskilt roligt är att två av dem är musikdramatiska verk som utgår från poeten Elsa Graves dikter.

Vem är Elsa Grave, och varför är hon så viktig för de här verken?
Elsa Grave växte upp på gränsen mellan Halland och Skåne. På den tiden hördes hennes dialekt aldrig i radio, där det skulle vara rikssvenska. När hon började läsa i etern blev många lyssnare förvånade. Men just hennes sätt att tala och hennes dramatik när hon läser egna texter gör att man förstår dem bättre.

Hur kom ni att arbeta tillsammans?
Jag hade länge svårt att hitta in i hennes diktsamling ”Slutförbannelser” från 1976. Jag hade låtit kända skådespelare läsa in några texter, men inget kändes rätt. Sedan bestämde vi att träffas på Nationalmuseum för en fika. Medan vi pratade över kaffekopparna i Stockholm slog det mig att det måste vara poeten själv som läser.

Du har gjort två verk med hennes texter. Vad skiljer dem åt?
”Slutförbannelser” komponerade jag 1981 och ”Echelon” 2015. I ”Echelon” återanvänder jag samma inspelningar av Elsa, men sätter dem i ett nytt sammanhang. Där möts tre poeters texter: Elsa Grave, Arsenij Tarkovskij och Tarjei Vesaas. De speglar alla människans natur, var och en på sitt sätt. Att inspelningarna är över trettio år gamla har inte påverkat kvaliteten alls.

Hur kom det sig att just de tre poeterna fick mötas?
Jag hade länge velat använda Arsenij Tarkovskijs dikter. Hans son, filmaren Andrej Tarkovskij, har inspirerat mig mycket, både i hur han använder bilder och rörelse och i hur han hänförs av naturens krafter. Arsenijs dikter finns i filmen ”Spegeln”, och även ”Stalker” och ”Solaris” har betytt mycket för ”Echelon”. Tarjei Vesaas använde jag redan i verket ”Kairos”, så han är en sorts hänvisning bakåt i tiden. Hans pojke som betraktar sin mor och funderar får mig att tänka på pojken i ”Spegeln”. De tre poeterna bildar för mig ett fönster in i varandras världar, och nya våningsplan blir synliga.

Vad handlar Elsa Graves texter om?
De är som en dundrande spådom, och hon är sierskan. Med övertygelse, och med rädsla i rösten, berättar hon om obegripliga scenarier som kan bli verklighet om vi inte lär oss bygga ett samhälle för framtiden. Som jämförelse har bisamhället överlevt i mer än hundra miljoner år, medan vårt eget samhälle är mycket yngre.

Titeln ”Echelon” betyder ”stege”. Hur hänger det ihop med musiken?
Jag har länge fascinerats av Bachs Sarabande för solocello. Melodin är sångbar fast den sträcker sig över mer än två oktaver. Jag översatte avstånden mellan tonerna till tidsavstånd, korta och långa. Det blev som en räls med syllar under, eller som en stege. Den indelningen blev grunden till stycket. Det gjorde också att jag kunde göra tvära kast i musiken och få en dynamik som, tillsammans med texterna, säger mer än ord och klanger gör var för sig. Havsvågorna i verket spelade jag in i Cornwall sommaren 2014.

Vilka är de andra två verken på konserten?
”Directions” från 1979 och ”Ixtlan” från 2009. De äldre verken är stereoinspelningar. ”Ixtlan” och ”Echelon” är gjorda digitalt och komponerade i surroundljud (5.1). Originalbanden till ”Directions” och ”Slutförbannelser” har jag letat upp, fört över till digitalt format och putsat lite på inför konserten. Jag blev förvånad över att de håller så god kvalitet.

Berätta om ”Directions”. Hur kom det till?
Det var en inofficiell beställning från Sveriges Radio, utan arvode, inför den första Elektronmusikfestivalen som radion arrangerade. Festivalen hölls på Cirkus på Djurgården. Verket är tänkt att vara helt torrt, alltså utan efterklang, men i den stora lokalen flög klangerna runt långt efter att de tystnat på bandet. Jag blev mäkta besviken. Efter en stund under repetitionen insåg jag ändå att det fungerade alldeles perfekt.

Vad var det som fick dig att ändra uppfattning?
I mitt huvud blev klangerna till stora, tänkta kroppar och former som vred och vände sig, reflekterade osynligt ljus och dök upp och försvann ur intet. Då förstod jag att jag är synestet: mitt hörselsinne är kopplat till synsinnet, så ljud ”smittar av sig” och blir bilder fast ögonen inte ser något.

Vad hoppas du att publiken tar med sig från konserten i Kuben?
Jag har försökt komponera så att ljuden bildar formationer som för mig blir landskap och föränderliga skeenden. Jag hoppas att en del av det når lyssnaren.