Intervju med: Susanja Nielsen

--

Den här intervjun publicerades för första gången i tidskriften Notbladet #1 2019, en tidning som produceras och ges ut av MSOs vänförening MSO Vänner. Läs mer och bli medlem genom att klicka här.

-- 

Berätta Susanja, vad har du för musikalisk bakgrund?

Min bakgrund är att jag vuxit upp i Randers på Jylland med musikaliska föräldrar. Pappa spelar cello och mamma violin när dom träffades i Helsingborgs symfoniorkester, alltså i en svensk­dansk familj. Jag ville tidigt lära mig cello men avråddes av min far mycket pga. att han var rädd att »den lilla flickan» inte hade tillräckligt stora händer, så det fick vid 7 års ålder bli fiol istället.  Efter 8 års musikutbildning i Stockholm, Berlin (masterexamen) och Bryssel arbetade jag på Norrlandsoperan innan jag i januari 2018 fick fast engagemang i Malmö SymfoniOrkester. Jag har redan hunnit med många evenemang i Tyskland och Sverige både som violinist och viola- konsertist, vid flertalet tillfallen som konsertmästare. Jag är mycket tacksam för att jag tagits emot så positivt av MSO från första dagen och till och med redan efter en vecka fått ikläda mig solistrollen.

Varför fastnade du just för violan/altfiolen?

Efter lite funderare svarar Susanja att det bara blev så. Jag är visserligen utbildad violinist, men den ständiga bristen på violaster fick mig att bli intresserad, mycket pga. violans unika klangfårg. Mitt stora intresse är att spela kammarmusik och jag är intresserades av violans komplexa roll och möjlighet att utgöra ett lim mellan cello och bas samt brass och horn, där violan bidrar med det där lilla extra till klangen som ger ett stöd underifrån åt orkestern. Den starka viola-sektionen på 11 musikanter vid MSO, samlar orkestern och från att tidigare haft en mer ackompanjerande roll har violan på senare år fått en alltmer framträdande roll.

Vad vill du främst uttrycka i din musik?

Jag önskar sträva efter att med min viola främst framhäva den unika klangfärgen, och trycka på den roll som violan har genom att ligga i mitten av orkestern. Samtidigt tilltalas jag mycket av rollen som ledare och musikalisk problemlösare. Det känns därför naturligt att agera som stämledare för att i dialogen med dirigenten under stämrepeditionerna upparbeta viola-sektionens säkerhet inom en så stor bredd och rymd som möjligt. Det är alltså för mig en fråga om att leda för att hitta rätt nivå, kraft och klangfårg.

Vilka är dina favoritkompositörer och vilken musik älskar du allra mest?

Här är det ingen tvekan, den allra främsta favoritkompositören och musiken är utan tvekan Mozart, som jag uppfattar som så oerhört levande. Men visst är Beethoven, Stravinskij och inte minst Karl Nielsen intressanta. Det är mer en fråga om vad som för tillfället skall övas in och spelas. Det allra viktigaste med musik är att den har karaktär, bär på en historia, en fårg som talar till åhörarna. Det får aldrig bara vara toner travade på varandra. Det är i det närmaste ointressant att lyssna till även om det är aldrig så perfekt framfört.

Är det något speciellt du gärna vill framhålla?

Jag vill mycket gärna komma in på publikens roll. Jag är nämligen inte riktigt säker på att publiken verkligen förstår hur viktiga dom är för ensemblen. Vilken energi dom kan ge till orkestern, bara genom den förväntansfulla tystnaden och koncentrationen inför konsertens början, som många gånger kan ge en lika stark energi som smattrande applåder. Interaktionen med publiken är en mycket viktig komponent och då spelar det mindre roll om vissa ibland kan börja applådera mellan satser. Ibland kan man till och med förstå det, speciellt då ett starkt crescendo avslutat en sats. Att en positiv publik kan höja en symfoniorkesters prestation är jag helt övertygad om och med självförtroendet kommer utvecklingen och de nya höjderna.

Och din musikaliska framtid, hur ser du dig själv om 10 år?

Den var svår! Om min framtid hoppas jag att det kommer att vara lika mycket kammarmusik som idag, men att jag själv kan utbilda på t.ex. konservatorium. Och jag brinner för att lösa olika musikaliska problem, liksom processen att forma allt till en fungerande helhet. Jag hoppas att Malmö SymfoniOrkesters nya chefsdirigent skall kunna påverka orkesterns framtid genom att ingjuta lite av det självförtroende i orkestern, som till exempel de tyska orkestrarna som regel har. MSO består ju av musiker som håller mycket hög musikalisk nivå och med det extra självförtroendet kan den egna klangvärlden infinna sig. Här sätter jag stort hopp till Robert Trevinos möjligheter att kunna bidra med att skapa den där alldeles speciella egna tonen och musikaliska profilen. Hur som helst skall det bli spännande med ny energi.