Intervju med Du Yun
Det är det första av tre verk där Du Yun tar avstamp i olika mytologiska figurer. De två andra är mantikoran (ett lejon med människohuvud) och den hundrahövdade fisken.
– Jag fick en av impulserna till de här verken när jag läste Jorge Luis Borges The Book of Imaginary Beings, som handlar om mytologiska figurer ur olika kulturer, säger Du Yun. Många väsen tycks vara specifika för ett visst land, men så upptäcker man att de finns i andra kulturer också. Jag ville ställa detta i kontrast med den populära idén om att musiken skulle vara ett universellt språk. Jag tycker inte att den är det i praktiken, för alla är så besatta av att sätta geografiska eller kulturella etiketter på musiken de hör. Däremot har myterna universella aspekter, eftersom vi alla delar förmågan att fantisera. Ingen äger någon mytologi, och det är mytologins skönhet. Vi delar den. Den bearbetar saker som naturen, landskapet, havet, och hur vi knyter an till varandra, med himlen, jorden och alltet. Det finns något ursprungligt i det där.
Kraken är ett kärnfullt och mäktigt verk. Det är lätt att föreställa sig havsmonstrets elastiska och viga kropp när den slingrar sig runt fartygets master. Hur skulle du beskriva musiken?
– Det är ett bombastiskt verk. Det är mycket hav och vågor i början. Den inledande melodin som spelas på kazoo och sedan engelskt horn är skriven för att låta som en folkmelodi, men är det inte. Den har inget ursprung och det är poängen. Jag vill komma ifrån antaganden baserade på min härkomst. Så fort jag gör något melodiskt utgår många från att det är en kinesisk folkmelodi, precis som att en wah-wah-pedal automatiskt skulle göra ett stycke till jazz. Men det måste inte vara så.
När bestämde du dig för att bli kompositör?
– Jag började studera piano på Shanghaikonservatoriet när jag var sex. Det var en hård utbildning i rysk stil. Som pianist har man ett väldigt tryck på sig att vara ett underbarn, och det finns en föreställning om att den som inte har slagit igenom innan tjugo praktiskt taget är död som solist. Men jag ville ju fortfarande bli lyssnad på när jag var sextio! Så när jag läste om tonsättare som Schumann och Schubert blev jag inspirerad. Långt efter deras död diskuteras fortfarande varenda streck och anteckning som de gjort på nån servett. Denna odödlighet var en väldigt tilltalande tanke för mig som barn. Så när jag var elva år började jag komponera.
Du är professor i komposition vid Peabodyinstitutet vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore. Vad är viktigast för dig att förmedla till dina studenter?
– Unga kompositörer är ofta oroliga över att inte vara tillräckligt originella, eller att musiken de skriver inte är alldeles ny. Jag brukar svara: ”Det finns ingenting som inte redan har sagts! Det handlar om HUR man säger det!” Det viktiga är ens förhållande till frågan, idén eller känslan som man arbetar med. Och i det förhållandet avspeglas den verklighet som ens generation befinner sig i. Den generationella rösten behövs alltid. Den blir aldrig omodern.