Härlig semestermusik

1911 var Wilhelm Stenhammar på välbehövlig semester i Italien. Efter ungdomens framgångar som ung, stormande solist och tonsättare blev han 1907 chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han blev en mycket betydande dirigent som tog upp många av samtidens stora tonsättare – men arbetet med orkestern gjorde att han inte hann med att komponera så mycket som han ville. Sommaren 1911 for Stenhammar till Rom för att vila och komponera. I Villa Borgheses lummiga grönska började han skriva på första satsen till en symfoni. Idag kallar vi denna symfoni för Stenhammars Symfoni nr 2, men Stenhammar själv kallade den aldrig för ”nr 2” eftersom han dragit tillbaka sin första symfoni som han inte tyckte var tillräckligt personlig. Vilken annan kompositör hade kunnat skriva samma sak menade han - och att vara ärlig mot sina egna känslor var väldigt viktigt för honom. ”Den var skriven med bläck på papper och inte i mitt hjärteblod” sade han senare i livet om sin opera ”Tirfing” och detsamma hade han kunnat säga om sin första symfoni.

Det lilla semesterprojektet med att skriva sin nästa symfoni påbörjades som sagt i Italien, men musiken klingar absolut svenskt. Tonarten är skriven som g-moll, men musiken håller sig oftare till det som kallas ”kyrkotonarter” vilket gör att musiken får en klart folkmusikalisk känsla. Stenhammar blev dock inte klar sommaren 1911, inte heller sommaren 1912 eller -13, utan det dröjde till våren 1915 innan han skrivit färdigt.

Inslagen av svensk folkmusik är tydligast i symfonins första sats. Den inledande dansanta melodin och det följande stilla vemodet och Stenhammars körlika orkesterklang skapar en fin musikalisk helhet. I det till synes enkla döljer sig dock mycket kompositionsmässig skicklighet, det låter som en folkmusikrapsodi med dansmotivet som kommer tillbaka, men satsen är uppbyggd enligt sonatformen som de flesta klassiska symfonierna är skrivna efter.

Andra satsen är mer innerlig och högtidlig utan bli överdrivet känslosam. Stenhammar visar här upp sin fina förmåga att genom sin orkestrering ge extra liv även åt långsamma melodier och mot slutet av satsen bygger orkestern upp till en högtidlig procession som sedan klingar ut.

I tredje satsen är åter det folkmusikaliska i fokus, nu som en munter och gungande vals. I de långsammare mellanpartierna i satsen får träblåsarna lite extra utrymme att visa upp sig. Stenhammar skrev partiet med musikerna i ”sin egen” Göteborgsorkester i tankarna.

I fjärde satsen blir det väldigt tydlig att Stenhammar fascinerades av kontrapunkt och studerade det mycket på egen hand. Trots att det är en intrikat väv av olika stämmor som flätar in sig i varandra är musiken hela tiden melodisk och lätt att följa. Att höra musiken är nästan som att se ett folkdanslag utföra en dans med invecklade turer. Man kan följa de individuella dansarna samtidigt som de är delar av en större väv. Symfonin slutar dock inte vilt och virvlande som man kanske kan tro utan Stenhammar tar ner tempot och bygger upp till en storslagen slutkoral.