En ostoppbar naturkraft i tretakt

Den österrikiska balsäsongen kulminerar i januari och februari och kallas ibland den femte årstiden. Högtiden har sitt ursprung i karnevalen, d.v.s. den period som föregår påskfastan. Den benämns Fasching i Österrike, och är förknippad med parader och fester, ofta med inslag av maskerad och överdåd.

Traditionen började ta form under 1700-talets andra hälft. Fram till dess hade maskerader och baler varit ett nöje reserverat för aristokratin, men Joseph II, d.v.s. den kejsare som regerade under Mozarts tid i Wien, öppnade upp festligheterna även för de längre klasserna. 

Valsen har sina rötter i medeltida folkmusik, men började på 1700-talet att sippra in även i de fina salongerna, där den kläddes i noblare, orkestral dräkt. Detta var dock inte helt friktionsfritt. Vid hoven dansades traditionellt danser som menuett och gavott, där män och kvinnor på sin höjd fattar varandras händer. Valsen däremot är en pardans, och att dansa kropp mot kropp ansågs mycket kontroversiellt. Men moralpaniken och varningarna om dansens fördärv hjälpte inte. Valsen hade kommit för att stanna.

Under Wienkongressen 1814-15, då många internationella dignitärer samlades för att reda ut den geografiska och politiska röran efter Napoleons framfart, befästes stadens status som balmetropol, och under de kommande decennierna utvecklades och förfinades valsen av tonsättare som Joseph Lanner (1801-1843) och Johann Strauss den äldre (1804-1849). Precis som det under 1950-talet rådde rivalitet mellan Tommy Steele-fans och Elvis-beundrare, talade man i Wien om straussianer och lannerianer. 

På 1830-talet spred sig valskulturen ut i Europa. Särskilt viktigt för genrens popularisering var Strauss besök vid drottning Victorias kröning i London sommaren 1838.

Lanner avled 1843, och året efter började Strauss nittonårige son, också han med namnet Johann, att konkurrera med fadern som orkesterledare och kompositör. När fadern avled några år senare, blev Johann Strauss den yngre Wiens valskonung, medan hans yngre bröder Joseph och Eduard agerade kapellmästare och orkesterledare.

Trots sitt bondska och något frivola ursprung sågs wienervalsen ingalunda som någon lättsmält bakgrundsmusik. Johann Strauss d.y. var beundrad av inflytelserika tonsättare som Richard Wagner och Richard Strauss, och god vän med dåtidens tungviktare Johannes Brahms. 

Idag är bal- och valskulturen lika definierande för Wien som kaféerna, sötsakerna och Praterparkens pariserhjul. Över fyrahundra baler arrangeras under den femte årstiden: Sotarbalen, Baristabalen, Sockerbagarbalen, Gaybalen, Teknikerbalen… Till och med Internationella Atomenergiorganet har en egen bal. Det finns sannerligen något för alla i Wiens glittrande baldjungel!

Tor Billgren