Meny
Chefsdirigent Robert Trevino om Bruckners Symfoni nr 2

Chefsdirigent Robert Trevino om Bruckners Symfoni nr 2

Anton Bruckner komponerade Symfoni nr 2 mellan 1871-72 och reviderade den 1877. Under Malmö SymfoniOrkesters nittiofemåriga historia har den bara framförts två gånger – 1962 och 1968. Så ingen av dagens orkestermedlemmar har spelat den med MSO.

 

– Detta är alltså ett bra tillfälle att höra den, säger Robert Trevino. Jag är glad att kunna presentera den i Malmö. Det är olyckligt att vi inte kan välkomna publiken in i konsertsalen, men via streamingen får den i alla fall ta del av levande musik som skapas i nuet, vilket ju inte är samma sak som att lyssna på inspelningar.

 

Var placerar du symfonin musikhistoriskt?

– Vissa kallar den för ”Beethovens tionde symfoni” och det ligger en del i det. Det finns flera beethovianska kännetecken, t.ex. mottot som upprepas i varje sats. Och så börjar den med samma dallrande stråkar som Beethovens nia. Det finns också påverkan från Wagner och referenser till äldre tiders musik. På ett helt otroligt sätt lyckas han t.ex. växla mellan medeltida, koralliknande stämningar och tysk polka, och binda ihop dessa musikaliska idéer.

 

Finns det något som fortfarande överraskar dig när du dirigerar den här symfonin?

– Mycket. Här finns flera anmärkningsvärt moderna företeelser, bland annat i hur harmoniken utvecklas. Han ersätter t.ex. ofta dominantackordet med ett så kallat överstigande sextackord. Det är inte chockerande idag, när vi är vana vid Stravinskij och Schönberg, men på 1870-talet var det en rätt vild musikalisk idé.

 

Socialt var Bruckner var lite av en outsider. Hur reflekteras detta i hans musik?

– På vissa sätt var han en enkel och naiv man, t.ex. när det gällde kärlek och typiskt vuxna känslor. Men jag tycker att den naiviteten är sympatisk. Symfonins andra sats är något av det vackraste han skrev. Den påminner mig om hur det var att bli förälskad första gången utan att förstå varför det plötsligt kändes som att hjärtat gick itu.

 

Hur ska man lyssna på Bruckner för att få ut mest av musiken?

– Det finns en föreställning om att Bruckner är monolitisk och gotisk som en katedral, och det är delvis sant. Men samtidigt är hans musik i högsta grad levande, intim och personlig. Han är inte rädd för att visa sin osäkerhet. Många kompositörer är väldigt angelägna om att övertyga publiken om att de är genier. Men sådant brydde sig inte Bruckner om. Han var bara intresserad av Guds härlighet och hur han skulle ta sig an det oändliga universumet som han såg sig som en del av. Om man slänger av sig vuxenhetens cynism när man lyssnar på Bruckner och öppnar sig för sårbarheten, kommer man att upptäcka att man delar en känsla som de flesta upplever, men i hemlighet inte delar med sig av inför andra.

 

Senast uppdaterad 2020-10-21

Läs också