Att följa MSOs utveckling genom åren har varit fantastiskt

1990 blev MSO en reell symfoniorkester och utvecklade allt större självständighet – och flytten till Malmö Live innebar förstås ett enormt lyft.

Solocellisten Niels Ullner har spelat i MSO sedan invigningen av det gamla konserthuset på Föreningsgatan i augusti 1985 och är därmed en av orkesterns veteraner. Genom åren har han jobbat med hundratals besökande världssolister och dirigenter, bland annat den legendariske Sixten Ehrling (1918-2005).

     – Ehrling var ju egentligen Malmöpåg – hans far var grönsakshandlare – men han hade gjort jättekarriär i USA och hade en väldigt internationell stil. Han var ganska jobbig på många sätt, men en fantastisk dirigent. Även om han kunde vara oförskämd mot musikerna – han var snabb i sina anmärkningar – så var han också otroligt rolig. Men om det var något problem med ledningen eller administrationen stod han alltid på orkesterns sida. Han var en musikernas man.

Hur jobbade han med orkestern?

– Han hade en talang för att veta vilket tempo som var det rätta för en viss orkester. 1985 var det till exempel inte självklart att nordiska orkestrar kunde spela ett verk som Stravinskijs Våroffer. Men han var en av få som kunde förmedla det på ett sätt som fick en att uppleva det som mindre svårt. Han satte rätt tuffa tempi under repetitionerna, så alla musiker fick öva riktigt ordentligt – men när vi väl kom till konserten drog han alltid ner tempot en aning, precis så mycket så att man kände ”Oj, var det inte svårare än så här?”

Kan du nämna några exempel på kompositörer som har förstått cellon extra bra?

– Cellon kom redan innan barocken och det har skrivits mycket musik för den sedan de dagarna, men ändå är det först på 1900-talet som det mest intressanta hände. De ryska tonsättarna upptäckte cellon på ett sätt som gav den en enorm repertoar. Inte minst genom Mstislav Rostropovitj, världens främsta cellist genom tiderna. Han hade en enorm instuderingskapacitet och beställde ständigt nya verk. Det finns otroliga verk som är skrivna för honom, till exempel Sjostakovitjs båda cellokonserter och Prokofjevs Sinfonia concertante. Benjamin Britten komponerade också för Rostropovitj, bland annat de tre solosviterna.

Du har följt MSO under många stadier i orkesterns historia. Hur har den utvecklats under din tid?

– När jag kom till orkestern hade den spelat både opera och balett på Stadsteatern (nuvarande Malmö Opera) och symfoniska konserter i egen regi och således jobbat dubbelt i många år. 1990 blev MSO en reell symfoni-orkester och utvecklade allt större självständighet – och flytten till Malmö Live innebar förstås ett enormt lyft. Tidigare hade Orkestern kanske inte så stort självförtroende, något som inte bara har med stolthet att göra, utan också handlar om att vara noggrann och våga satsa. De sakerna har kommit fram mycket tydligare nu. Det är ett privilegium att fortfarande kunna vara med på MSOs underbara resa.

Text: Tor Billgren