Att dela en konsertupplevelse – på sitt eget sätt

– Vi har alldeles för olika uppfattningar om var man hör och ser bäst, skrattar Ninni. 

Ann-Christin, äldst i gänget och som följt MSO sedan hon var 11 år, sitter nära orkestern på rad tretton. Det är viktigt för henne att höra harpan och se kontrabasisternas samspel. 

Dottern Ninni föredrar balkongen för bättre överblick. Och Annika? Hon tycker bäst om att sitta där hon kan ta in hela rummet. Men trots olika platser i salongen är upplevelsen av musiken något de delar – både under konserten, i pausen och ibland långt efteråt. Samtalen fortsätter när de ses i andra sammanhang. 

 
– Särskilt om vi inte gillar något, då blir det extra mycket att prata om – pausen är alldeles för kort! säger Annika med ett skratt. 

 
Konsertkvällarna innebär mer än bara musik för dem. Det skapar också ett socialt kitt, en skön rutin som har blivit en självklar del av livet. 

– Det är lite som luften vi andas, säger Ninni. För mig och Annika började det med att vi bokade enskilda konserter varje höst och vår, men vi upptäckte snart att vi ville ha mer – så nu har båda guldkort! 

 
Men traditionen med att dela musikupplevelser går längre tillbaka än så. 

– Ja, du och far gick ju på konsert varje vecka under hela min uppväxt, säger Ninni till Ann-Christin. När jag blev lite större fick jag följa med om det fanns biljetter över. Far hade dem alltid i skjortfickan – varsin biljett. Och när någon av er inte kunde, så hängde jag på. 
 

– Om ni andra plötsligt hade konsertvägrat så hade jag ju ändå gått hit. Det måste inte vara i sällskap, slår Annika fast och de andra håller med. Ann-Christin går dessutom på konsert själv varannan gång eftersom hon abonnerar på den stora Platina-serien. 

 
När konserten är slut cyklar Ninni och Annika hem åt varsitt håll, medan Ann-Christin tar bussen. 

– Då brukar jag ta sjuan, och där träffar jag ofta personer som jag känner igen från konserten eller andra musikaliska sammanhang. Så samtalet om musiken fortsätter, hela vägen hem till min egen dörr. 
 
Lisa Karinsdotter Pålsson