Altviolinerna är limmet som binder ihop ensemblen

Stämledaren Susanja Nielsen blir engagerad när hon börjar prata om sitt instrument och dess egenskaper, men hon har inte alltid haft detta glödande förhållande till violan. Hon började sin karriär som violinist, som också var instrumentet hon ägnade sig åt under sin studietid i Stockholm, Berlin och Bryssel.

– Hade du frågat mig för tio år sen om jag skulle vilja spela altfiol i en symfoniorkester, så hade jag skrattat och frågat ”Varför skulle jag vilja det?”. När jag väl provade fick jag uppleva hur det var att befinna sig mitt i ensemblen och då blev jag jättekär i instrumentet och dess roll i orkestern.

Hur skulle du beskriva den rollen?

– Vi är limmet som binder ihop ensemblen. Det är ofta mellanstämmorna som är orkesterns motor. Om fiol, cello och bas går isär, så kan vi hjälpa dem tillsammans igen. Det är fantastiskt utmanande. Violinisten Siegmund Nissel jämförde en gång en stråkkvartett med en vinflaska: cellon är flaskan, förstafiolen är

etiketten och andrafiolen och violan är själva vinet, det vill säga innehållet och smaknyanserna. Man får arbeta mycket med underliggande karaktärer, som på film och teater. Vi motsvarar sättet som man säger en replik, inte själva repliken.

Ibland är violan soloinstrument. Du spelade t.ex. Bartóks Violakonsert förra säsongen och hösten 2021 är du en av solisterna i Lisa Streichs nyskrivna beställningsverk till Kungliga Musikaliska Akademiens 250-års jubileum. Hur brukar du gå till väga för att lära dig en solostämma utantill?

– Jag var Suzukielev när jag var liten, så jag är van vid att allt ska spelas utantill. Suzukimetoden går ut på att man spelar mycket på gehör och liksom leker in musiken. Man är så mycket friare när man spelar utan noter, när man har integrerat musiken som en del av en själv. När jag lär mig stämman jobbar jag mycket med att försöka memorera själva notbilden. Ibland sitter jag med notpapper och skriver ner svåra passager. Jag går omkring och sjunger olika fraser för att nöta in dem. Det handlar förstås om att öva, med och utan noter, långsamt och i tempo. I vissa passager måste jag förlita mig på mitt muskelminne, att fingrarna hittar rätt automatiskt. Sedan måste jag ha koll på partituret, så att jag vet vad som händer i resten av orkestern.

Finns det någon speciell MSO-anda som karaktäriserar orkestern?

– Det händer alltid något extra på konserten. Det tänder till på ett annat sätt än under repetitionerna, vilket inte är att ta för givet. Sedan har vi en vänlig och varm stämning i orkestern, inte minst bland kollegorna i violasektionen. Man ser dem både på bra och dåliga dagar. När man spelar i en stor orkester är det lätt att glömma vilka otroliga kompetenser som sitter runt omkring en. Det är vi bra på att komma ihåg i MSO.