Symfoni nr 2

”Anton Bruckner är en munk utan kåpa”, skriver Josef Lassl i sin lilla bok om tonsättaren från 1972. Det är en träffande beskrivning. Bruckners starka katolska tro och hans livslånga kontakt med augustinerklostret S:t Florian var avgörande för hans musikaliska och andliga utveckling. Klostret blev hans hem när hans far avled 1837. Hans mor, som nu hade fem barn att försörja, lyckades få honom antagen som korgosse, trots att han var tretton och aningen överårig.

S:t Florian är ett av de största och äldsta augustinerklostren i världen. Livet där präglades av enkelhet, men där fanns också prakt och högtidlighet som sannolikt bidrog till att forma Bruckners storslagna estetik. När han efter några år vid klostret ställdes inför valet att bli ordensbroder eller att följa sin fars bana och bli lärare, valde han det senare. Men han kom att återvända till S:t Florian under hela livet. 1855-1860 tjänstgjorde han som organist i klosterkyrkan och 1872 komponerade han stora delar av Symfoni nr 2 i klostrets gästrum. 1896 begravdes han i kryptan under orgeln, som idag är känd som Die Brucknerorgel.

Symfoni nr 2 börjar med en stråkdimma, ur vilken ett gåtfullt tema framträder. Efter cirka två minuter kommer den första av de långa pauser som är kännetecknande för symfonin. ”När jag har något nytt och viktigt att säga måste jag stanna upp och ta ett andetag innan”, förklarade Bruckner. I slutet av den långsamma andra satsen ljuder toner ur Benedictus från hans Mässa i F moll från 1862. Den underförstådda texten lyder: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Tredje satsen är ett scherzo, som är mer olycksbådande än muntert. Det majestätiska temat återkommer med ihärdig frenesi genom hela satsen. Finalen pendlar mellan finstämda partier och apokalyptiska höjdpunkter. I slutet kommer dimman och det gåtfulla temat från inledningen tillbaka, och målgången sker i skimrande dur.

Detta är den enda av Bruckners symfonier som saknar dedikation. Han gjorde flera försök att hitta någon som ville acceptera hedersbetygelsen, men förgäves. I september 1873 dök han upp oannonserad vid sin vän och idol Richard Wagners dörr i Bayreuth och lät honom välja mellan den fullbordade tvåan och uppskissade trean. Wagner valde med glädje Symfoni nr 3. Efter uruppförandet av tvåan med Wienfilharmonikerna följande månad ville Bruckner att den skulle tillägnas orkestern, men han fick aldrig något svar. Senare erbjöd han Franz Liszt dedikationen, även det utan svar.

Denna karusell ger en bra bild av Bruckners tragiska ställning i sin samtid. Missförstådd och misstänkliggjord av musiker och kritiker – därtill osäker och osjälvständig till sin läggning. Men trots denna iskalla motvind lyckades han alltså skapa så här känslostormande och grandios musik.