Kodály & Tjajkovskij

Om verket:

Johannes Brahms tillbringade sommaren 1880 i det natursköna Bad Ischl där han arbetade med två kontrasterande orkesterverk. Det ena var Akademisk festouvertyr, ett uppsluppet verk fyllt av studentikos humor, och det andra var Tragisk ouvertyr som var tänkt som scenmusik till Goethes drama Faust. Brahms inleder den tragiska ouvertyren med två kraftfulla ackord och olycksbådande pukvirvlar som frammanar det allvarstyngda temat. Det är ingen tvekan om att en mörk och dramatisk historia berättas, (men här finns också lyriska partier som för tankarna till kärleksmötet mellan Faust och Gretchen i Robert Schumanns Faustscener.) Teateruppsättningen blev inte av, men Brahms fortsatte utveckla den stormiga musiken parallellt med den muntra akademiska ouvertyren. Han beskrev dem helt kort: “ Den ena skrattar, och den andra gråter.” 

Om verket:

Zoltan Kodály är känd för sina omfattande resor på den ungerska landsbygden där han med fonograf dokumenterade den folkmusik som var hans främsta musikaliska inspiration. Men i Ungern finns också romsk musik, och när Kodály som barn bodde i den lilla staden Galánta hörde han den populära romska orkester som brukade underhålla på torget där. Ofta spelades verbunkos – rekryteringsdanser - som består av en långsam del, “lassú”, och en livlig och rytmisk “friss”. Musikformen utvecklades i armén under det habsburgska väldet, då soldater i stiliga uniformer framförde virila och virtuosa danser för att locka unga män till värvning. När Kodály som vuxen hittade en gammal notbok med danser från Galánta, mindes han med glädje det romska bandet som blev hans första kontakt med orkestermusik, och för att hålla traditionen levande använde han danserna i sin orkestersvit. Klarinetten som har en framträdande roll i sviten ska föra tankarna till det traditionella ungerska rörbladsinstrumentet tárogató vars klang påminner om en sopransaxofon. 

Tchaikovsky’s six symphonies are often divided into two groups, the first three being considered less successful compared to the final three masterpieces. If, however, we ignore this offhand and unjust comparison and combine one of his earlier symphonies with one of his most celebrated, then exciting common denominators and musical parallels are revealed.

After Symphony No. 4, Tchaikovsky wrote the unnumbered Manfred Symphony, based on four scenes from Byron’s dramatic poem. After a long period of searching, in the summer of 1888 he finally found the inspiration for Symphony No. 5, which he proceeded to compose in only a few months.

In the introduction, sombre clarinets establish a motto theme that is repeated in all four movements, forming the foundation for all of the symphony’s themes. The movement ends with a peculiar effect – as if a gramophone were winding down. The main theme of the slow second movement, introduced by the horns, is highly reminiscent of John Denver’s “Annie’s Song”. “When I conduct the andante in the second movement of the Fifth Symphony, I perceive an immense loneliness and optimism for a love that might have been,” says Robert Trevino, principal conductor of the Malmo Symphony Orchestra. At the end of the movement, the motto theme explodes into life like a horror film soundtrack, carried by the trombones and bassoons. After the melancholy waltz of the third movement comes the finale, beginning with the motto theme which then closes the circle as it recurs in the soaring climax in quadruple forte.