Strauss & Brahms fyra

Richard Wagners Tristan und Isolde är en av de mest banbrytande operorna inom den tyska romantiska repertoaren. Ouvertyren till operan är en ikonisk komposition som bär på en känsla av passion, längtan och ödesbestämdhet. 

Ouvertyren är ett fristående orkesterstycke, skrivet för att sammanfatta operans dramatiska och känslomässiga kärna. Verket bär på en kraftfull och dramatisk ton, med djupa och klangfulla stråkar som symboliserar de stormande känslor som karaktärerna upplever. 

Den berömda öppningen, med dess spänningsfyllda harmonik och kromatiska melodik, förmedlar omedelbart en tät och intensiv känsla. Musiken utvecklas sedan genom olika teman och motiv, som speglar karaktärernas inre konflikter och känslomässiga strider. 

 1. Frühling 

2. September 

3. Beim Schlafengehen 

4. Im Abendrot 

Om verket

Richard Strauss Vier letzte Lieder är en samling sånger för sopran och orkester som komponerades under hans näst sista levnadsår, 1948. Dessa sånger betraktas ofta som ett av hans mest gripande och mästerliga verk. 

I Vier letzte Lieder utforskar Strauss teman som åldrande, död och längtan efter frid. Texterna, hämtade från poesi av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff, bär på en djup och existentiell känsla.  

Verket är uppdelat i fyra sånger: Frühling – Vår, September, Beim Schlafengehen – Vid insomnandet och Im Abendrot – I aftonrodnad. Varje sång fångar en specifik stämning, från vårens livskraft till det stilla lugnet i åldrandets skymning. 

Vier letzte Lieder betraktas ofta som en av Strauss främsta kompositioner och har blivit ett av de mest älskade verken inom den klassiska sångrepertoaren.  

1. Allegro non troppo 

2. Andante moderato 

3. Allegro giocoso 

4. Allegro energico e passionato - Più allegro 

Om verket

Johannes Brahms sista symfoni är mycket allvarlig och inleds på ett oerhört minnesvärt sätt. Inte för att det sker med dunder och brak som i den föregående symfonin, utan för att det nostalgiska och lätt illavarslande temat i början är så vackert utmejslat och har en underbar förmåga att fastna i huvudet. Därmed är det också lätt att följa hur Brahms varierar och bearbetar melodin. När temat är tillbaka i slutet av satsen är det som att träffa en ungdomskärlek efter tjugo år. Andra satsen inleds med ett melankoliskt tema som introduceras av hornen, medan en stadig pizzicatopuls ger trygghet i mörkret. Lugnet och eftertänksamheten bryts av den marschliknande tredje satsen, full av lekfullhet och svängiga fanfarer. I finalen är dock svårmodet tillbaka – och Brahms lånar det delvis av Bach. De åtta långa, uppåtgående tonerna i början kommer från Nach dir, Herr, verlanget mich – en tidig, bortglömd kantat som inte publicerades förrän 1884, samma år som Brahms började skriva symfonin.