Brahms No. 4

Schönberg: Kammarsymfoni nr 2

Med sin första kammarsymfoni 1906 tog Schönberg sitt första steg mot en friare och upphävd tonalitet, något som under de kommande decennierna skulle utvecklas till bland annat tolvtonstekniken och göra honom till en historisk stilbildare inom den västerländska konstmusiken. Med Kammarsymfoni nr 2, som färdigställdes 1939, gick han tillbaka till sin gamla, senromantiska stil. Inte som någon form av avståndstagande gentemot sin mer experimentella period, utan som en för honom naturlig utveckling.

Verket består av två satser och inleds med ett tragiskt klingande adagio. Andra satsen har fördragsbetäckningen Con fuoco – med eld, och innehåller både allvar och munterhet, men slutar i underskönt mörker.

Schönberg och Brahms spelas i par under den här säsongen. Barber utgör en brygga genom den dysterhet som finns i både kammarsymfonin och Barbers Symfoni nr 1. Båda tonsättarna använde sig av brahmsianska idéer i sitt skapande.

Barber: Symfoni nr 1

Trots de stundom tungsinta tongångarna, är Barbers första symfoni en storslagen orkesterfest. Verket komponerades 1936, alldeles före hans stora genombrott och består av en sammanhängande sats, indelad i fyra sektioner.

Dramatiken är med redan från början, med ett kraftfullt men oroligt huvudtema som presenteras av stråkarna. De introducerar senare också ett mer lyriskt, böljande tema. Efter ett kort, hetsigt fagottsolo i mitten följer ett lugnt avsnitt, där en oboe svävar över sordinerade stråkar och ger uttryck för sorg och klagan. Det övergår så småningom i ett utdraget och förföriskt crescendo där kompositören slutligen antänder ett sprudlande orkesterfyrverkeri med mullrande brass och dundrande slagverk.

Brahms: Symfoni nr 4

Här har vi en av de mest minnesvärda öppningarna av en symfoni någonsin. Det sker ingalunda med med dunder och brak, utan med en trevande, nostalgisk och lätt illavarslande melodi som är omöjlig att skaka av sig när man väl hört den.

Andra satsen inleds av ett melankoliskt tema som introduceras av hornen. Dess lugn och eftertänksamhet bryts av den marschliknande tredje satsen, med sina lekfulla och majestätiska fanfarer.

I finalen lånar Brahms ett tema från Bach. De åtta långa, uppåtgående tonerna i början kommer från Nach dir, Herr, verlanget mich, en tidig kantat, som inte publicerades förrän 1884, samma år som Brahms började skriva symfonin. Han har även lånat satsens form från barocken. Den är skriven som en passacaglia, en dans i 3/4-takt, som kännetecknas av en repetitiv basstämma, som också släpps fram i orkesterns övriga stämmor.