Konsertintroduktion Schubert & Schumann

Schubert: Symfoni nr 2

Franz Schuberts Symfoni nr 2 är daterad 1815, året då han fyllde arton. Han bodde då fortfarande hemma hos sin far i utkanterna av Wien, där de båda arbetade som lärare. Unge Franz studerade samtidigt musik, bland annat för Antonio Salieri, och han hade vid det laget redan komponerat ett otal sånger, stråkkvartetter och andra verk. Han skrev sin första symfoni 1813 och den tredje strax efter den andra. Symfoni nr 2 börjar med en lekfull vivace-sats i svindlande tempo. Temat som kommer efter den högtidliga inledningen har han lånat från ouvertyren till Beethovens balett Prometheus. I andra satsen erbjuds återhämtning; ett tema i makligt tempo presenteras av stråkarna och skickas sedan runt mellan de olika orkestersektionerna, som knådar, kryddar och färgar det på varieranade sätt. Sedan följer en virvlande och dramatisk menuett, som kanske skulle göra sig bättre på ett slagfält, än i en balsal. Fjärde och sista satsen är en munter ritt i eldig galopp.

Schumann: Symfoni nr 1

Schumanns Symfoni nr 1 börjar i samma temperament som finalen i Schuberts andra, och de är skrivna i samma tonart, B dur. Schumanns nyblivna hustru Clara noterade att symfonin är full av ”ungdomlig energi”. Det var för övrigt hon som uppmuntrade honom att ge sig på symfoniformen: ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot.” Han komponerade utkastet på fyra dagar i januari 1841 – ”symfonisk eld”, noterade han i parets gemensamma dagbok på tredje dagen. Orkestreringen var klar efter några veckor och Felix Mendelssohn dirigerade uruppförandet i Leipzig den siste mars samma år. Ursprungligen hade varje sats programmatiska titlar som anspelade på olika aspekter av våren, men dessa ströks av tonsättaren inför publiceringen. Symfonin kallas dock fortfarande för Vår. Första satsen är sprudlande och kraftfull. Det fanfarliknande mottot som introduceras av trumpeter och kornetter alldeles i början återkommer i de följande satserna. Den långsamma andra satsen fångar en fin skymningsstämning, där tonsättaren skapar nyanser genom att låta olika instrumentgrupper lysa igenom orkesterväven på ett subtilt sätt. Det dramatiska scherzot följer utan paus, och skapar stor kontrast med sina danser, lekar och salongsberusade konversationer. I finalen slår våren ut i full blom och kronbladen virvlar vilt av den storm som drar genom satsen. En ensam trombon gör sitt bästa för att hålla sig upprätt i motvinden.

Last updated: 2021-02-24