Rhona Duncan: "Nu lönar det sig att öva"

– Jag älskar verkligen västerländsk klassisk musik. Bara tanken på att få jobba med det vackraste jag vet gör mig rörd, säger hon när vi möts en tidig morgon hemma i hennes hus i Malmö. Döttrarna, som båda spelar fiol, är på väg till skolan, maken Andreas Ronge som livnär sig som pianist och datakonsult pysslar med sitt i arbetsrummet.

– Vänta, glöm inte det här, säger Rhona till dottern och pekar på nothäftet på köksbänken. När ytterdörren slagit igen går hon in i familjens övningsrum och plockar upp fiolen, en Thibaud från 1828, som MSO-kollegan Jörgen Svensson hittade åt henne i Tel Aviv. Att ha ett ljudisolerat övningsrum är en tillgång, i synnerhet när flera i familjen behöver öva samtidigt.

– Eller när jag undervisar elever. Men det här är min stund på dagen. Min och kattens, säger Rhona Duncan och blinkar mot Duchess som sitter orörlig på mattkanten och bara klipper lite med öronen.

Musikalisk katt? Försöker jag.

– Ja, eller totalt tondöv, skrattar Rhona. Att värma upp innan orkesterrepetitionerna på Malmö Live är rutin. Det finns inte tid att traggla svåra ställen när musikerna möts på scenen.

– Hur mycket jag övar varierar, är det musik jag har gjort många gånger tidigare så vet jag vilka ställen jag behöver titta extra på. Om det är ett verk jag inte kan, behöver jag spela igenom hela och lyssna på olika inspelningar. Hon berättar att den storslagna akustiken i konsertsalen på Malmö Live har gett en nytändning även när det gäller repetitionsarbetet.

– Det nya huset är som att få ett instrument som kan göra saker som det gamla inte kunde. Det går att spela mycket svagare och ändå bär musiken hela vägen. Plötsligt kan jag höra stämmor som jag inte hört tidigare.

Ställer akustiken också högre krav på musikerna?

– Absolut, man kommer inte undan med någonting längre, allting hörs och man måste vara väl förberedd. Nu lönar det sig att öva. 

Rhona Duncan, som kommer från Skottland, upptäckte musikens kraft som tolvåring när ungdomsorkestern hon spelade med gjorde Tjajkovskijs fjärde symfoni.

– Jag blev helt såld. Fortfarande när jag hör den musiken kan jag komma ihåg känslan, att jag bara vill göra det igen.

Too loud, too loud! utbrister chefsdirigenten Marc Soustrot och slår frustrerat dirigentpinnen i notstället. Rhona Duncan utbyter ett snabbt ögonkast med pultkollegan, lyfter fiolen och tittar koncentrerat på maestro. Trots att hon har jobbat i MSO i mer än femton år kan hon fortfarande känna pressen.

– Man vill att det ska bli bra. Jag har haft perioder då jag har varit väldigt nervös inför konserter, men nu är jag lugn – det kanske handlar om hur mycket tid man har att förbereda sig. Som musiker är annars den stora skräcken att kroppen inte ska orka.

Ryggproblem är vanligt och Rhona Duncan har kämpat med ett inflammerat lillfinger.

– Det var väldigt jobbigt. Jag kan få ångest bara av tanken på att inte kunna spela.

För att förebygga och hålla sig i trim kör ett litet gäng musiker sjuminutersgympa på kafferasten.

– Vi rusar på toa och hinner precis köra passet innan det är dags att gå tillbaka, berättar Rhona.

Konsertdagen, som vanligtvis är en torsdag, har också sina givna rutiner.

– Jag gillar att ta en tupplur på torsdagar. Och jag lyckas alltid somna, konstigt nog. Det är som att jag går på lågvarv och sparar energin till kvällen.

Den här konsertdagen spelar MSO Verdis Requiem. I det allmänna utrymmet backstage samlas musiker och korister innan det är dags att gå på. Alla laddar på sitt eget sätt. Någon läser, andra småpratar, dricker vatten, känner på sitt instrument. Det är uppsluppet och koncentrerat på samma gång. Frasande långklänningar blandas med strama frackar.

– Vi har ju klädkoder, det ska vara svart och långärmat. Jag gillar långklänning, det är bekvämt att spela i, berättar Rhona Duncan.

Precis som idrottsstjärnor har sina speciella förberedelser i omklädningsrummet har även många musiker det.

– Läppstiftet! Det är jag väldigt noga med.

Danska Radions stora kör tar plats bakom orkestern. Orkestermusikerna stämmer sina instrument på signal från konsertmästaren. Sorlet i den fullsatta salen avtar.

– Energin från publiken är viktig, säger Rhona Duncan. – Man känner ju av stämningen, om publiken sitter och skruvar på sig eller är tagna av det de hör. Ibland när vi spelar nyskriven musik kan man undra vad publiken tänker, säger hon och tillägger: – Fast vi har väldigt bra publik i Malmö, de är tysta och välkomnande. Förr när vi turnerade mycket tyckte vi alltid att publiken var bättre hemma.

Slutackordet klingar ut. Andäktig tystnad förbyts i jubel och applåder. Musikerna utbyter blickar och leenden, några skakar hand över notställen.

- My favourite orchestra, utropar Malmö Live Konserthus vd Jesper Larsson efteråt och höjer sitt glas i musikernas kantin backstage. Rhona står tillsammans med några kolleger i violinstämman.

– Om jag är nöjd? Absolut. Det gick bra. En bra dag på jobbet

Text: Cecilia Nebel