Våroffer (Stravinskijfestival - lördag)

Andra gången stycket framförs denna vecka, ställs det mot två andra verk med rituell inriktning. Sångkantaten Les Noces (Bröllopet) skrevs strax efter Våroffer och handlar om ceremonierna kring ett arrangerat äktenskap vid tiden för Rysslands kristnande. Det var en tid då giftermål inte handlade om romantik, utan om traditioner. Mass följer den katolska gudstjänstritualen och är skriven med förhoppningen att kunna användas ”på riktigt” i kyrkliga sammanhang.

Den liturgiska ritualen

Med Mass ville Stravinskij skriva en ”riktig mässa” som han uttryckte det. Han var en troende man och bekände sig till den ryskortodoxa läran. Detta är dock en katolsk mässa. Anledningen till att han gjorde det valet, är att kyrkosången i den ortodoxa traditionen ska sjungas a capella – och Stravinskij ville absolut använda instrument. I sångstämmorna finns det nyanser av både gregoriansk och ryskortodox musik. Stravinskij föreskrev att sopran- och altstämmorna skulle sjungas av barn, men när verket framförs används oftast vuxna sångare.

Mässan följer den klassiska liturgiska strukturen: Kyrie (Herre, förbarma dig!), Gloria (Ära vare Gud i höjden), Credo (trosbekännelsen), Sanctus (Helig är Herren Sebaot) och Agnus Dei (Guds lamm). Stravinskij jobbade på verket till och från under 1940-talets mitt och det uruppfördes på La Scala i Milano den 27 oktober 1948.

Rituell kärlek

Stravinskij började skriva på den koreograferade sångkantaten Les Noces (bröllopet) 1914, alltså strax efter Våroffer, men den uruppfördes först 1923. Verket handlar om ceremonierna kring ett arrangerat äktenskap någonstans i de ryska utmarkerna strax efter kristnandet. Ritualerna har dock vissa hedniska inslag. Les Noces är ingen sockersöt skildring av äktenskapslycka, här finns både oro och uppslitande farväl, men också löften om en lycklig framtid. Och visst, här finns kärlek också, fast kanske mer av erotisk och pragmatisk natur, än romantisk. ”Skaka henne som ett päronträd och älska henne”, uppmanar kören brudgummen i slutet. Det är tydligt att Carl Orff lät sig inspireras av Les Noces i Carmina Burana, som ju också delvis handlar om hängivelse och åtrå.

Det ultimata offret

Baletten Våroffer utmärker sig i sammanhanget, eftersom den skildrar en ritual i sin mest extrema form: människooffret. Handlingen kretsar kring ett primitivt samhälle i förkristen tid, som genomför sin årliga vårceremoni. I början av baletten siar en gumma om framtiden och sedan följer lekar, där våldsamma konflikter och kidnappningar simuleras. En helig procession leder in stammens äldste och jorden välsignas. Första delen slutar med en kraftfull dans tillägnad jorden. Musiken mullrar dovt, som om det är jorden själv som talar.

I andra delen utses flickan som ska offras. Hon välsignas och förfäderna åkallas. Under den smärtsamt utdragna och brutala finalen, hetsas hon att dansa en våldsam dans, som slutar med att hon faller till marken, offrad till jorden.

Musiken är utmanande och rå. Stravinskij utförde mycket av kompositionsarbetet vid ett piano på ett hotellrum i Schweiz, och en av hans grannar klagade på ljudet: ”Monsieur Stravinskij spelar fel hela tiden.” Premiären på Théâtre des Champs-Élysées i Paris den 29 maj 1913 har gått till historien som en av de värsta kulturskandalerna genom tiderna. Publiken skrek och slogs. Trots att verket är så tätt förknippat med stor orkester, framförs det ofta på fyrhändigt piano. Ulf Gadds legendariska uppsättning i på Stora teatern i Göteborg 1982 byggde på Dag Achatzs tvåhändiga version.