Sjostakovitjs nia med världspremiär

Skimrande förspel till sagoopera

Den djupt allvarliga operan Lohengrin är en riddarsaga om den unga Elsa, som oskyldigt anklagas för att ha mördat sin bror, hertigen av Brabant. Hennes oskuld bevisas av en okänd riddare, Lohengrin, som anländer i en båt dragen av en svan. I slutet avslöjar han sin identitet som väktare av den heliga graalen. Wagner återkom till berättelsen om graalen i sin sista opera Parsifal och trots att Lohengrin hade premiär 32 år tidigare, kan man se den som en uppföljare, eftersom den mytologiska figuren Lohengrin är Parsifals son.

     Förspelen till de båda operorna har många likheter i klanger och melodier, men ledmotivet för till exempel graalen är inte detsamma. Lohengrin innehåller också den berömda brudkören, som är populär på bröllop runt om i världen, ”Treulich geführt”.

Med solisten som inspiratör

Anders Nilssons ofta romantiska tonspråk har gett många konstnärliga och publika framgångar de senaste tjugo åren. Till exempel operan Zarah, som spelades för utsålda hus på Folkoperan i Stockholm 2007. Säsongens andra världspremiär för MSO är en Cellokonsert komponerad av Nilsson. Han utgår ofta från den tilltänkta solisten när han skriver solokonserter. I det här fallet är det den norska cellisten Amalie Stalheim, som använder ett instrument från 1687:

     ”Jag ser solisten framför mig i mitt inre, dennes agerande, både gestiskt och musikaliskt, framför och gentemot orkestern. Jag låter mig inspireras musikaliskt av dessa inre bilder.”

Wagner som humorist

Mästersångarna från Nürnberg är Wagners enda komiska opera. En Wagneropera utan jättar, kärleksdrycker eller mord, där de älskande får varandra i slutet – utan att behöva att dö först. I förspelet presenteras de viktigaste ledmotiven, bland annat det pampiga mästersångarmotivet. Här finns också tydliga dofter av Wagners föregående opera, Tristan och Isolde. Förspelet uruppfördes i Leipzig i november 1862, men operan som helhet var inte klar förrän 1868.

Stalin med clownnäsa

Sjostakovitjs Symfoni nr 9 är en av hans kortaste och jämförelsevis munter, ja till och med komisk. Detta skapade problem. Det var nämligen 1945, det triumfatoriska året då Röda armén besegrat nazityskland i andra världskriget. Förväntningarna på Sjostakovitj var således att han skulle komponera en hyllning till Josef Stalin, något som den oppositionellt lagde tonsättaren omöjligt kunde göra.

     Givet dessa förväntningar och vad vi vet om den skoningslösa repressionen i Sovjetunionen, är resultatet nästan dumdristigt. De första och sista satserna går i en lekfull ton, och hade passat bättre i en Chaplinfilm med sina skeva melodier och klanger. Om Stalin finns någonstans i musiken, är det iförd clownnäsa och bucklig cylinderhatt.

     Den nionde symfonin ogillades från officiellt håll på grund av sin ”ideologiska svaghet” och för att den ”inte lyckades att spegla det sovjetiska folkets sanna anda”. Den var helt förbjuden mellan1948-1955 och spelades in först 1956, tre år efter Stalins död.