Sibelius violinkonsert

I säsongens första världspremiär undersöker Malmötonsättaren Simon Söfelde minnet och använder sig av dess mekanismer i musiken.

Några minuter in i andra satsen i Sibelius Violinkonsert tycks violinen treva just efter en undanglidande minnesbild. Tjajkovskij insisterade på att hans Symfoni nr 6 var programmusik, men han vägrade avslöja vad den handlade om. Nio dagar efter uruppförandet avled han och tog hemligheten med sig i graven.

Minnenas skeende

I säsongens första världspremiär undersöker malmötonsättaren Simon Söfelde minnet och använder sig av dess mekanismer i musiken. Han skriver: ”Skillnaden vid återberättandet av samma barndomsminne vid tjugo års ålder och vid sextio kan vara stor men det betyder inte att den ena historien var sann eller den andra inte. Ytterligare några år senare (eller tidigare för den delen) kanske man knappt minns. På detta vis har jag försökt använda minnenas beteende dels som en slags musikalisk form, men kanske framför allt som dramatiskt narrativ.”

Simon Söfelde är född i Göteborg 1988 och har studerat vid Musikhögskolan i Malmö, för bland annat Luca Francesconi och Rolf Martinsson.

En av de största violinkonserterna

Jean Sibelius Violinkonsert börjar trevande. Violinen tycks sträcka sig efter något, kanske just en undanglidande minnesbild. Några minuter in i andra satsen uppstår en liknande känsla, fast tydligare. Orkestern tystnar nästan helt och violinen ställer famlande en fråga i mörkret – som ett anrop ut i minnets och musikens gemensamma rymd.

Sista satsen innehåller mycket dramatik med pulserande och aggressiva rytmer i de låga stråkarna, samtidigt som solisten utför det ena tekniska bravurnumret efter det andra.

Sibelius var 38 år när han skrev violinkonserten, 1904. Han var vid det laget en framgångsrik kompositör, känd för sina dittills två symfonier, Finlandia, Valse triste och mycket annat. Senare under samma år flyttade han in i sitt nybyggda hem vid sjön Tuusula, tillsammans med sin hustru Aino och deras döttrar. Uruppförandet av violinkonserten 1904 var ett misslyckande, så Sibelius reviderade den, och den 19 oktober 1905 hade den nya versionen premiär i Berlin, med Richard Strauss på pulten.

Uppslukad av den eviga tomheten

Tjajkovskij insisterade på att hans sjätte och sista symfoni var programmusik, men han vägrade avslöja vad den handlade om. Nio dagar efter uruppförandet den 28 oktober 1893 avled han och tog hemligheten med sig i graven. Därmed startade han en kedjereaktion av spekulationer och fantasier som pågått i 126 år nu.

De flesta bedömare är överens om att Tjajkovskij dog av att ha fått i sig vatten som var kontaminerat med kolerabakterier. Frågan är om han drack det där vattnet med flit? Var skammen över att vara homosexuell och förälskad i sin 22-årige systerson för tung att bära? Eller tvingades han till självmord av ett hemligt sällskap? Är Pathetique-symfonin sålunda ett självmordsbrev? Ett requiem över honom själv?

Ja, så kanske det kan vara. Eller så är det mycket enklare. För döden är tyvärr – eller snarare tack och lov – oftast banal. Folk blir sjuka. Och dör. Till och med utan att skriva testamenten i form av symfonier.

Dessutom är det fullt möjligt att skriva melankolisk och känslosam musik utan att vara suicidal. Men att det finns en tragisk känsla i Symfoni nr 6 går det inte att ta miste på. Slutet är som en nedstigning i dödsriket, en långsam utplåning av självet. I sista takten återstår ingenting.