(Paus): Arvo Pärt

Pärt har en förmåga att genom sin musik kunna försätta lyssnaren i meditativa tillstånd. Konserten är startpunkten för den tolv timmar långa dronefestivalen ”DREAM Music” på Malmö Live. Drone är en musikgenre som bygger på monotona toner och repetitioner. Festivalens kurator, kompositören, författaren och musikern Nathan Larson, har bland annat skrivit musiken till den Oscarbelönade filmen Boys don’t cry.

Från nutid till dåtid

Vem kunde tro att den hårdföre modernisten Arvo Pärt, som i sina två första symfonier från 1963 respektive 1966 anslöt sig till avantgardets utmanande tonspråk med skarpa dissonanser och brutala orkesterexplosioner, skulle bli den som gick i bräschen för en nyenkelhet och musikaliskt meditativ och snarast stillastående musik? Redan i Pärts tredje symfoni från 1971 blåser det nya vindar. Uttrycket är fortfarande stort och mäktigt men betydligt mer tonalt orienterat än i de tidigare symfonierna, tvärt emot vad samtidens ledande tonsättare propagerade för och utforskade. I Pärts fjärde symfoni, komponerad 2008, möter vi en helt annan tonsättare som verkar ha funnit ro, hittat hem, som inte behöver söka mer utan har förenats och förlikat sig med den rena enkla musik han alltid burit inom sig men inte givit uttryck för förrän mättnaden för motsatsen infunnit sig. Man kan dra en parallell till den minimalistiska musiken i USA. Den har också en enkelhet och en avsaknad av stark harmonisk riktning och skarpa dissonanser. De traditionella modernistiska uttrycken har fått ge vika för en repetitiv musik full av energi men ändå stillastående och enkel.

Meditativ produktion

Pärts nyorientering mot det enkla, rena och meditativa har resulterat i en lång rad verk där stillhet, meditation, tystnad, enkelhet och vila har ersatt aktivitet, energi, skarpa ljud och komplexitet i en önskan att komma bort från vardagens stress och larm för att ta fram stillheten och friden inom lyssnaren. Pärts musikaliska stil har fått ett starkt genomslag i hela världen och flera av hans verk finns i många olika versioner för allt från kör och kammarensemble till stråk- och symfoniorkester. Att så många versioner är möjliga pekar på att verken är tolkningsbara på flera olika sätt och att de ligger nära improvisationens domäner. Verken vid denna konsert har många fler likheter än skillnader varför det bättre låter sig göras att belysa de tekniker som håller musiken och därmed konserten samman. De svaga dynamiska nivåerna bildar ett musikaliskt fundament mot vilket dynamiska utbrott avtecknar sig någon enstaka gång. Upprepningar i brutna treklanger och igenkännandet är grundläggande principer. Ackorden rör sig långsamt över en orgelpunkt, en bordunton som inte förändras utan bildar ett tonalt ankare mot vilket musiken förhåller sig i mjuka konsonanser. Satstypen är sällan polyfon utan oftast homofon med parallellförda tre- eller fyrklanger och ibland står ett enskilt instrument eller en enskild röst för det enkla melodiska. Allt detta har sina förebilder i tidig musik före barocken där homofoni, parallellförda sextackord, så kallad faux bourdon och enkel stämföring var vanligt och där orgelpunkt förekom för att bromsa musiken i recitativen eller sluttakterna.

Tintinnabulism

De beskrivna teknikerna är lika användbara i de två verken för kör a cappella, Triodion och The Deer’s Cry, som i instrumentalverken Spiegel im Spiegel, Fratres och Tabula rasa. Många av Pärts meditativa verk är ofta tekniskt överkomliga även för ungdomsorkestrar, -ensembler och -körer varför spridningen av Pärts musik är mycket stor. Hans fromma musikaliska stil kallas tintinnabulism, ”klockringning”.

Medverkande

(Paus)

(PAUS) är ett nytt koncept på Malmö Live. Upplevelserna kommer att ha olika format, vara på olika platser i huset och ibland på udda tider. (PAUS) ska vara ett enkelt avbrott från den moderna människans stressade tillvaro, ett utrymme för stillhet, eftertanke och återhämtning. Se hela programmet genom att klicka här.