Oedipus Rex (Stravinskijfestival)

Librettot skrevs av Jean Cocteau och verket hade premiär 1927. Baletten Petrusjka är ett triangeldrama mellan tre dockor. Musiken är mycket visuell. Man riktigt ser dockornas ryckiga rörelser, liksom vårsolens glitter i kullerstenen i fjärde tablån. För att inte tala om björnen... Med Symfoni i tre satser bearbetade Stravinskij några av de bilder från andra världskrigets slagfält, som nådde honom i hans nya hemland USA.

Stravinskijs krigssymfoni

Med Symfoni i tre satser bearbetade Stravinskij några av de bilder från andra världskrigets slagfält som nådde honom i hans nya hemland USA. Det är inte illustrationer eller programmusik, så det lönar sig inte att söka efter känslosvall eller indignation i symfonin. Krigsbilderna har snarare fungerat som utgångspunkter för kompositionerna.

Första satsen drar igång med stor dramatik och är genomgående jäktad, men här finns också jazziga inslag. Satsens utgångspunkt är en dokumentärfilm om den japanska arméns brända-jorden-taktik i Kina. Andra satsen är gåtfullt sorglös, givet det allvarliga temat. Snarare ger den ett elegant intryck och träblåsets melodistämma är lekfull och gäckande. Den tredje satsens stökiga inledning blir ett brutalt uppvaknande. De skeva melodierna är inspirerade av tyska soldaters säregna så kallade ”stech schritt”-marscherande, när benen sträcks högt utan att knäet böjs. Stravinskij dirigerade själv uruppförandet i New York, den 24 januari 1946.

Bildrik balettmusik

Petrusjka är ett triangeldrama mellan tre trädockor, och utspelar sig under karnevalen i samband med fastan i S:t Petersburg. Dockan Petrusjka är förälskad i den vackra ballerinan, som dock är mer intresserad av en stilig afrikansk docka. Men man kan lika gärna föreställa sig att musiken illustrerar skälmstycken av en tidig Musse Pigg eller Kalle Anka. När tonspråket för animerad film började etablera sig på 1920- och 30-talet, är det tydligt att filmkompositörerna bland annat blickade mot Stravinskijs 1910-talsmusik. Balettdockornas ryckiga rörelser är inskrivna i musiken på ett mycket visuellt sätt, liksom vårsolens glitter i gatstenen i fjärde tablåns inledning. För att inte tala om björnen, som kommer inlufsande på ett omisskännligt sätt i torgscenen.

Petrusjka hade premiär i Paris 1911, med Vaslav Nijinsky i huvudrollen. Två år senare stod han för koreografin till Våroffer.

Det obevekliga ödets kraft

Operaoratoriet Oedipus Rex, eller Kung Oidipus som vi hade sagt på svenska, bygger på Sofokles tragedi från 400-talet f.Kr. om en kunglig familjs fåfänga försök att undfly det öde som ett orakel förutspådde när deras son föddes. Nämligen att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Givetvis blir det som oraklet sagt, om än efter oväntade vändningar och förvecklingar.

Librettot skrevs på franska av multikonstnären Jean Cocteau, men översattes sedan till latin. Detta kan verka lite udda. Dels för att Oidipus är en grekisk myt, dels för att ytterst få förstår latin idag. Men Stravinsky landade i latinet för att det är ”ett språk som inte är utdött, men väl satt i sten”. För att underlätta för publiken finns det ofta en berättare med på scen, som sammanfattar och knyter ihop handlingen på publikens språk.

Verket hade premiär i Paris 1927. Här finns ödesdigra och mäktiga partier för manskör, känsliga arior och intensiva duetter. Stravinskij hade ett stort intresse för grekisk mytologi, och skrev även tre baletter utifrån detta tema: Orpheus, Apollon Musagète och Agon.