MSO Live: Rautavaara & Sibelius

Lost landscapes skrevs för piano och violin 2006, men i slutet av sitt liv gjorde Rautavaara en version där han bytte ut pianot mot en stråkorkester. De fyra satserna är uppkallade efter platser som var viktiga för honom under hans studietid: Tanglewood Music Center i Massachusetts, Ascona i Schweiz, där han lärde sig tolvtonstekniken, Reingasse i Wien, där barockpalatset Schönburg ligger och slutligen hans adress i New York: West 23rd St. ”Dessa landskap är fulla av minnen och atmosfärer, såväl visuella som ljudliga vyer. De är musikaliska livsteman för mig”, skrev Rautavaara.

Detta är världspremiären för den orkestrerade versionen av Lost landscapes, och därmed griper MSO:s chefsdirigent Robert Trevino in i ett musikhistorisk skeende. En av Rautavaaras främsta banérförare var nämligen Trevinos lärare Leif Segerstam. Med detta uruppförande för Trevino traditionen och Rautavaaras musik vidare.

Av Sibelius sju symfonier är Symfoni nr 2 (1902) den mest framförda. Verket är betydligt mognare än Symfoni nr 1 (1899) både i form och instrumentation. I februari 1901 vistades Sibelius i Italien där han, inspirerad av landets rika kultur och miljö, påbörjade skisserna till andra symfonin. Sibelius dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902, och verket blev hyllat av en enad kritikerkår och en entusiastisk publik, vilket stärkte Sibelius rykte som nationalhjälte. Första symfonin och tonpoemet Finlandia (1900) hade redan banat väg. Trots framgången omarbetade Sibelius delar av verket. Den slutgiltiga versionen fick sitt uruppförande i Stockholm 1903. Framgången med Symfoni nr 2 ledde till Sibelius internationella genombrott.