Mahlers nia

Mahler: Symfoni nr 9

Slutet av Mahlers monumentala nionde symfoni är förtrollande. Under ett oerhört utdraget diminuendo rinner musiken långsamt ut i mörkret. Åhöraren måste spetsa öronen till det yttersta, men till slut är det ändå omöjligt avgöra om man lyssnar till toner eller tystnad.

Vid tiden för symfonins tillkomst bestod Mahlers tillvaro av att han om vintrarna befann sig i New York, där han 1908 fått tjänst som dirigent vid Metropolitanoperan och senare för New York Philharmonic. Under vårarna och höstarna turnerade han i Europa, och sommarmånaderna tillbringade han i familjens nyanskaffade sommarhus utanför Toblach i nordöstra Italien. Vid en sjö en liten bit från huset fanns en stuga, där han inredde det som kom att bli sin sista kompositionsstudio. Här skrev han under sommaren 1909 relativt snabbt ihop ett utkast till Symfoni nr 9. Det fick sedan vila under resten av året och fullbordades i början av 1910 i New York.

Den långsamma första satsen börjar som slutet – i mörker. Ur tystnaden och svärtan formas några fragmentariska, trevande teman av cello, horn och harpa. Ur detta växer det fram en tät väv av böljande klanger som erinrar om ett fridfullt seglande fartyg på ett glittrande hav.

Andra satsen är ett skevt scherzo, uppbyggt av en rad rustika danser. Den inleds med en klumpig och grov ländler, en folkdans från Bayern och Österrike som Mahler ofta infogade i sina symfonier istället för den traditionella menuetten.

Den följs av en sats med rubriken ”Rondo-burlesk”, som enligt partituret ska spelas ”mycket trotsigt”. Den har parodiska och humoristiska inslag, men Mahler visar också upp sina färdigheter i att fläta ihop kontrapunkt. Halvvägs in i satsen kommer ett något långsammare parti där trumpet och flöjt växelspelar en melodi som har likheter med ledmotivet till Steven Spielbergs film E.T.

Och så kommer den där fantastiska finalsatsen. Ett långt adagio som långsamt löses upp i ett magiskt ingenting. Lager efter lager av musiken dunstar bort och till slut återstår bara stråkarna, som under slutminuterna balanserar sig fram på en tunn linje mellan ljud och tystnad. Det är så ytterst delikat och sensuellt, och kräver stor koncentration av alla inblandade, inklusive publiken. Sista ackordet har anvisningen ”ersterbend”, utdöende, och fermat, vilket betyder att dirigenten kan hålla ut det så länge situationen och stämningen kräver – även långt efter att tonerna dött ut. Det som uppstår här är en av musiklitteraturens mest laddade och betydelsebärande tystnader. Men Mahler fick aldrig uppleva detta. Symfonin uruppfördes inte förrän i juni 1912, drygt ett år efter hans död.