Kammarmusikserien // 14 januari 2020

Jean Sibelius - Svit i A-dur för stråktrio

Gemensamt för verken i det här konsertprogrammet, förutom sättningen, är att tonsättarna var unga när de komponerande dem, i 22-27-årsåldern. Sibelius skrev den här sviten 1889, när han var 24. Han var mitt i sina studier och flyttade samma år till Berlin. Det var en viktig tid för honom, dels för att han fick möjlighet att fördjupa studierna, dels för att han exponerades för stadens musikliv. Året innan hade han dessutom träffat Aino Järnefelt, som några år senare blev hans hustru. Han hade dittills främst komponerat just kammarmusik, både i wienklassisk och nordisk anda.

Svit i A dur börjar försiktigt och återhållet, trots tempobeteckningen Vivace. Violintemat i andra satsen har något vemodigt och mystiskt över sig, och sista gången det ljuder bildar det ett kraftigt och känsloladdat klimax. I tredje satsen skakas vemodet av med hjälp av en menuett, som i alla fall till en början är sorglös och lätt, men sedan nyanseras av mörka stråk. I finalen fortsätter, och avslutas, dansen med en kort giga.

Dobrinka Tabakova - Insight, stråktrio

I Insight undersöker Dobrinka Tabakova stråktrions klangliga möjligheter. Vilka ljud kan man skapa genom att kombinera violin, viola och cello på olika sätt? I början av stycket lyckas hon på ett förbluffande vis få de tre stråkinstrumenten att låta som ett dragspel, och senare blommar de ut i en bleckblåsfanfar. Stycket består av tre sammanhängande delar: Reflekterande, livligt och stretto.

Dobrinka Tabakova är född i Bulgarien, men bor och arbetar i London sedan början av 90-talet. Hon är doktor i komposition och har främst skapat musik för kammarensembler, stråkorkestrar och kör. I höstas släpptes en skiva med körverk, framförd av Truro Cathedral Choir och BBC Concert Orchestra, för vilken hon för närvarande är composer in residence.

Ludwig van Beethoven - Stråktrio i G-dur

Stråktrio i G dur börjar sökande i Adagio, men övergår snabbt i ett lekfullt och långt Allegro, med utmanande dueller mellan violin och viola. De följande satserna är betydligt kortare. Först ett Adagio, som enligt fördragsbeteckningen inte får vara sångbart (”non tanto e cantabile”). Tredje satsen är ett scherzo, där tonsättaren skapar dramatik med långa pauser på ett spännande sätt. I sista satsen skruvas tempot upp rejält i en virtuos och intensiv final.

Beethoven var 27 år när han skrev det här verket. Vid det laget hade han prövat sina vingar i Wien i fem år. Han ägnade sig främst åt studier, men hade också slagit genom som pianosolist och började göra sig ett namn som kompositör. Trion ingår i en samling om tre, som publicerades tillsammans som Opus 9. Man kan notera att stråktrion var en omodern genre i Wien vid den här tidpunkten – men det gör bara verket extra intressant. Frågan som uppenbarar sig är vad som fick den unge tonsättaren att hålla sig kvar vid stråktrion? Vad var det han ville undersöka med denna sättnings möjligheter, när så många andra av hans samtida ansåg den vara uttömd, och istället skrev kvartetter och andra typer av verk som just då var på modet? Svaret kan finnas i musiken, det är bara att spetsa öronen!