Kammarmusikserien #1 - Kegelstatt-trion

Strax före första världskriget (1910) komponerade Max Bruch för samma sättning som W A Mozart använde i nämnda trio – klarinett, viola och piano. Musikaliskt betonar Bruch det faktum att klarinettens och violans fylliga mellanregister ligger mycket nära varandra. I Kegelstatt-trion skiljer Mozart instrumenten åt på ett tydligare sätt; någon skulle förmodligen säga att han klarar av att utnyttja instrumentens omfång och egenheter bättre. Säkert är det också så att verkens olika stämningar beror på att de två kompositörerna befann sig i olika skeden av livet.

Bruch skrev Åtta stycken för klarinett, viola och piano för sin 25-årige son (nybliven professionell klarinettist) när han var 70 plus, medan Mozart var 30 år och mitt uppe i karriären när han skrev sin trio. Moll och återhållsamhet dominerar Bruchs stycken, ett av dem (nr 6) heter signifikativt nog Nachtgesang (nattsång): kanske är den rentav en slutsång för det musikaliska idiom som Bruch föredrog – en nationalromantik som var gårdagens nyheter i en samtid med namn som Igor Stravinskij, Arnold Schönberg och Claude Debussy.

Mozart skrev klart Kegeslstatt-trion i augusti 1786. Den är ett verkligt kompisverk, närmast en förevändning för att få umgås och spela musik med sina vänner. Klarinettstämman gjordes för Anton Stadler (en av de första klarinettvirtuoserna), pianostämman för Franziska Jacquin (Mozarts favoritelev), medan tonsättaren själv tog hand om violan. Mozart specialskrev flera verk för Stadler, bland annat den mycket älskade Klarinettkonserten i A-dur från 1791.

Det föreligger viss oenighet i mytbildningen kring varför trion kallas för Kegelstatt. En frekvent historia går ut på att Mozart utformade idén till verket medan han deltog i ett parti ”kegel”, ett spel som påminner om kubb med käglor som ska slås ner. Fast detta förhåller sig andra skeptiska till, eftersom de menar att uppsluppet kägelspel knappast kan generera ett så tätt och tankekrävande verk.

Rebecca Clarke (1886-1979) var under sin tid en framgångsrik violast och spelade med välkända musiker som pianisten Arthur Rubinstein och cellisten Pablo Casals. Hon föddes i England, men flyttade senare till USA. Precis som Mozart, så skrev hon bland annat kortare stycken som hon och hennes vänner kunde spela tillsammans. Det sömnigt betitlade stycket Morpheus (1917-18), för viola och piano, innehåller en vackert böljande violamelodi över impressionistiskt pianospel. Clarke plockar fram det innerliga i violans ton, med blinkningar åt det folkmusikaliska.

Att vara kvinnlig kompositör för ett sekel sedan innebar inte bara konstnärliga utmaningar, det kunde handla om att över huvud taget bli tillskriven förmågan att kunna komponera. Samma slags harmonier, inspirerade av Debussy, som finns i Morpheus förekommer också i hennes mest kända verk, Violinsonaten från 1919. Så här sade hon själv i en radiointervju 1976 apropå premiärframförandet av sonaten: ”När jag fick den här lilla framgångspusten gjorde ryktet gällande att jag inte hade skrivit den själv, och det underligaste var att en tidning skrev att jag inte existerade, att det inte fanns någon som hette Rebecca Clarke, att det var en pseudonym.”

Det skiljer över 30 år mellan Morpheus och Passacaglia on an Old English Tune (Veni creator, tillskriven Thomas Tallis) för viola och piano, komponerad i USA 1941. Passacaglian har ett stretande tilltal, men slutar i en tydlig durklang. Stycket tolkas av somliga som ett uttryck för Clarkes nedstämdhet över att inte kunna besöka sina bröder i London på grund av kriget.

Rebecca Clarke skrev över 100 verk, men bara 20 av dem publicerades medan hon levde. Sedan dess har ytterligare några tryckts, men mycket återstår att upptäcka.