INSTÄLLD: Tjajkovskijfestival #5

Efter Symfoni nr 4 hade Tjajkovskij skrivit den onumrerade Manfredsymfonin, som bygger på ett lyrikdrama av Lord Byron. Sommaren 1888 hittade han efter en lång period av sökande äntligen stoff och inspiration till Symfoni nr 5 och skrev den på några månader. I inledningen etablerar dystra klarinetter ett motto som återkommer i alla fyra satser, och utgör grundmaterialet till symfonins samtliga teman. Satsen slutar med en säregen effekt – som om någon stänger av motorn till grammofonspelaren. Den idylliska långsamma andra satsen har ett huvudtema som introduceras i ett av hornrepertoarens vackraste solon, de första tonerna skapar ett ögonblicks likhet med John Denvers Annie’s Song. Ett ljusare oboesolo tar sedan vid. ”När jag dirigerar andra satsens andante, så upplever jag en oerhörd ensamhet och optimism för något som kunde ha varit kärlek”, säger MSO:s förre chefsdirigent Robert Trevino. I slutet av satsen exploderar mottot från symfonins början som en skräckfilmseffekt i tromboner och fagotter. Efter tredje satsens vemodiga vals följer finalen, som inleds med mottot och cirkeln sluts med besked när det sedan återkommer i det himlastormande slutet i fyrdubbelt forte.