Hymn to humanity

Denna kväll hör du det tillsammans med två mästerverk från den ryska 1900-talsrepertoaren: Prokofjevs 3:e pianokonsert, komponerad i början på 1920-talet samt Sjostakovitjs 10:e symfoni, den första som han skrev efter Stalins död 1953.

Daniel Hjorth

Daniel Hjorth har studerat komposition vid Musikhögskolan i Malmö för bland andra Hans Gefors, Javier Alvàrez och Kent Olofsson och dessförinnan för Sven-David Sandström vid Gotlands Tonsättarskola. Hjorth har stor bredd i sitt komponerande och hans orkestrala samarbeten inkluderar bland andra Malmö SymfoniOrkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Gävle Symfoniorkester. Hans bredd som tonsättare har också lett till samarbeten inom elektronmusiken med Stockholms Stadsteater, Dramaten, fria teatrar, Sveriges Television och Sveriges Radio. Hjorth har även gjort flera ljudkonstinstallationer som väckt stor uppmärksamhet. En sådan är det interaktiva ljudinstallationsprojektet STOP som Hjorth skapade i Helsingfors spårvagnar år 2000.

Om sitt verk Natus in speculo — Hymn to Humanity for Orchestra säger tonsättaren: ”Vi formas alla av vår historia. Man skulle kunna säga att vi alla på ett sätt är en spegelbild av vårt förflutna. Sociala och religiösa traditioner lever på så vis vidare i generation efter generation. Denna långsamt skiftande spegelbild reflekterar även värderingar som går i arv, på gott och ont. Livsåskådningar och ideologier föds. I vår samtid kan vi även se exempel på traditioner som förvanskas och övergår i fanatism. Det är frestande att i orostider dela upp världen i svart och vitt, i troende och icketroende, ljus och mörker. I Natus in speculo sjunger omväxlande en trumpet och en klarinett en långsamt böljande hymn för att gjuta olja på vågorna i de vatten som utgör samtidens känslomässiga ocean. Vid ett tillfälle blåser det upp till lite kraftigare sjö, men när de stora dyningarna till slut ebbar ut lägger sig havet spegelblankt och natt-himlens stjärnor reflekteras i det djupa vattnet.”

Prokofjev

Prokofjev var liksom Rachmaninov en högt respekterad pianist och man märker i hans pianosonater och pianokonserter att han kände sitt instrument ytterst väl. Verken ställer mycket höga tekniska krav på pianisten, men är trots det mycket välskrivna för instrumentet. I tredje pianokonserten blickar Prokofjev tillbaka på tidigare skisser gjorda mellan 1911–1918, kanske för att återknyta till sin tidigare stil. Konserten mottogs till en början väl vid USA-premiären i Chicago men blev inte alls väl mottagen i New York i början av 1920-talet. Musiken var förmodligen alltför modern för amerikanerna vid den tiden men numera har tredje pianokonserten en säker plats i standardrepertoaren och är den mest framförda av de totalt fem konserterna. Det knappa minuten långa andantet i inledningen övergår plötsligt i ett blixtrande allegro och pianisten presenterar sig med hisnande skalor och ackordiska passager. Prokofjevs virtuosa och typiska men ändå överraskande musikaliska vändningar är lätt igenkännbara. 

Sjostakovitj

Programmets andre ryske tonsättare, Dmitrij Sjostakovitj, var minst lika virtuos och produktiv som någonsin Prokofjev. Med sina femton symfonier, femton stråkkvartetter, två pianokonserter, två violinkonserter, två cellokonserter och filmmusik gjorde han ett stort konstnärligt avtryck i musikhistorien. Det berättas ofta om Sjostakovitjs fenomenala förmåga att komponera mycket musik på bara någon dag eller några timmar. Som så ofta tidigare använde tonsättaren sitt eget namnchiffer även i tionde symfonin, ”D” för Dmitri och ”SCH” för Schostakowitsch som hans namn stavas på tyska. Stalin hade hållit de ryska tonsättarna i hård tukt och kontrollerat dem så att de inte skrev formalistisk dissonant musik. När Stalin dog 1953 skrev Sjostakovitj sin tionde symfoni och kunde då äntligen skapa en musikalisk satirbild av den demoniske diktatorn. Forskare pekar ut symfonins andra sats med sitt vansinnestempo som en nidbild av tyrannen. 

Medverkande