INSTÄLLD: Mahlers tia

Livesänd konsert

som ett resultat av de rådande omständigheterna har Mahlers tia blivit inställd. Konsertern kommer att ersättas med en livesändning med ett annat innehåll torsdagen den 19 mars kl. 19.00. Klicka här för att komma till livesändningen

Mahler dog den 18 maj 1911, bara 50 år gammal. På arbetsbordet låg en färdig sats och utkast och skisser till ytterligare fyra som skulle ingå i hans Symfoni nr 10. 

Musiken låg länge orörd, men till slut tog sig olika musikforskare och kompositörer an uppgiften att försöka foga samman verket och orkestrera det. Den version som framförs oftast idag är gjord av Deryck Cooke, som arbetade med symfonin 1960-1976. Det finns anledning att vara tacksam över hans arbete, för Mahlers Symfoni nr 10 är ett andlöst vackert verk med djärva dissonanser och stor känslomässig intensitet.

Den fullbordade ofullbordade

Den nionde symfonin är något av den klassiska musikens motsvarighet till popens Club 27, den sorgliga lista av artister som avlidit när de varit 27 år gamla. Här finns t.ex. Janis Joplin, Jimi Hendrix, Kurt Cobain och Amy Winehouse. På liknande sätt har den nionde symfonin varit slutpunkten för kompositörer som Beethoven, Schubert, Bruckner, Dvořák och Mahler. I en essä om just Mahler skrev Arnold Schönberg, att ”Nian verkar vara en gräns. Den som vill gå bortom den måste dö. Det är som att det finns något i tian som vi inte bör få veta ännu, något som vi inte är redo för. De som har skrivit en nia, stod alltför nära efterlivet.”

Schönbergs teori kan förstås lätt vederläggas genom att nämna andra kompositörer. Haydn skrev till exempel 97 symfonier efter sin nionde, Sjostakovitj komponerade sammanlagt 15 och Philip Glass är uppe i 12. Men ändå. Låt oss för mystikens skull se nian som någon form av barriär.

Mahler dog den 18 maj 1911, 50 år gammal. På arbetsbordet låg en färdig sats och utkast till ytterligare fyra, till det som skulle ha blivit hans Symfoni nr 10. Det finns inget självklart sätt för eftervärlden att hantera den här typen av material. En del dirigenter, som Leonard Bernstein och Claudio Abbado framförde det fullbordade adagio, men inget mer. Andra, t.ex. Georg Solti, vägrade att befatta sig med verket helt. Denna strikta linje är lite trist. För då hade ju världen aldrig fått uppleva t.ex. Mozarts Requiem, som han bara färdigställde till två tredjedelar. Vad hade hänt om hans hustru Constanze inte varit i behov av pengar och låtit makens elev Franz Süssmayr fullborda verket? Vad hade hänt om hon hade låst in skisserna, eller till och med förstört dem? Det är en svindlande tanke.

I fallet med Mahlers tia låg utkasten orörda i mer än tio år efter hans död. Sedan lät hans änka Alma kompositören Ernst Krenek (som under en kort tid var hennes svärson) att snygga till de delar av materialet som var spelbara. På 1940-talet uppvaktades kända kompositörer som Sjostakovitj och Britten för att färdigställa verket, men de tackade alla nej. Istället var det musikforskare som tog sig an uppgiften. Det finns inspelningar av minst sju olika versioner. Den som framförs av Malmö SymfoniOrkester är signerad Deryck Cooke, som började arbeta med utkasten 1959. Han upptäckte att Mahler de facto hade skissat fram en sammanhängande musikalisk tråd genom hela symfonin, och gav ut olika revisioner fram till 1976, då han själv avled.

Symfonin består av fem satser, där två långa ramar in tre kortare. Den första satsen är adagiot som Mahler alltså själv fullbordade. Den tredje börjar i kärv folkton och titeln Purgatorio skapar associationer till vild dans i skärseldens renande eld. Finalen inleds på ett mycket suggestivt sätt med bastrumma, låga stråkar och trevande blåsare. Det är ett verk med stor musikalisk rikedom, som genomsyras av en optimistisk tro på mänskligheten. Vi har all anledning att vara tacksamma för att nian inte blev Gustav Mahlers slutpunkt.