Hardenbergers choice

Lars-Erik Larsson: Musik för orkester

Lars-Erik Larsson föddes i Åkarp 1908 och utbildade sig i Växjö, Stockholm och Wien, där han studerade för Alban Berg. Musik för orkester uruppfördes i januari 1949/1950, vid firandet av Malmö Symfoniorkesters 25-årsjubileum. Första satsen skulle kunna vara soundtrack till en modern äventyrsfilm med sina tvära kast mellan kusliga tongångar och halsbrytande dramatik. Den följs av en melankolisk andrasats, som enligt partituret ska framföras med en underström av klagan. Den muntra finalen annonseras med hornfanfarer och kulminerar med ett långt och suggestivt crescendo i slutet.

Torbjörn Iwan Lundquist: Trumpet Music

Torbjörn Iwan Lundquist verkade i många genrer. Han skrev musik till 28 filmer, bland annat Hugo och Josefin och Änglar, finns dom... Han skrev också flera sånger till Monica Zetterlund. Trumpet Music är ett verk för piccolatrumpet, slagverk, piano och stråkar, skrivet 1980, samma år som han skrev sin femte symfoni.

Lundquist avled år 2000, 79 år gammal. Den 30 september 2020 skulle han ha fyllt hundra år.

Lars-Erik Larsson: Pastoralsvit

Pastoralsvit är ett av den svenska musikhistoriens mest älskade verk. Första satsen är inspirerad av Verner von Heidenstams dikt En dag, som skildrar det gradvisa uppvaknandet i gård och stad. ”Gå fram, gå fram, du nya dag, / med morgonsång och hammarslag / och räd ej mörksens snaror.”

Den mycket kända andra satsen, Romans, bygger på Oscar Levertins Siesta, som handlar om den ljuvliga slummern en dåsig sommardag: ”Bort bär drömmens bro. / Fingret sakta över munnen! / Hela vackra världen domna, / ljuva solskensro.”

Utgångspunkten för den sista satsen är Kerstin Heds Två toner, som är den mest pastorala av de tre dikterna. Den inleds med en man som plöjer, men sedan vrids fokus till en pojke som står på backen: ”Han har skurit en flöjt ur den savande skog. Den har bara två fattiga toner, men hör, är det inte nog? Han kan få den att spela och låta, än dämpat och mjukt, än drillande gällt. Allt medan aftonen lider och skuggan från stupande hällar går ut på ensliga fält.”

Anders Eliasson: Symfoni nr 4

”En tid av olidligt självförnekande”. Så beskrev Anders Eliasson (1947-2013) sin studietid i Stockholm och de trender och kompositionstekniker som genomsyrade musiklivet på sextiotalet. Men han valde en annan, egen väg i sitt skapande.

Symfoni nr 4 är en stormig och dramatisk resa med stillsamma uppehåll i form av eftertänksamma solon på flygelhorn, som också är instrumentet som för symfonin i hamn i slutet.