Bruckners No. 8

Messiaen: L'Ascension

L’Ascension syftar på Jesu himmelsfärd, som ägde rum 40 dagar efter hans uppståndelse. Den djupt troende Olivier Messiaen var 23 år när han 1931 fick tjänsten som organist i Sainte-Trinité-kyrkan i Paris – en post han kom att inneha i sextio år. Han skrev på L’Ascension under 1932-33 och färdigställde först en version för orkester, och året efter en för orgel. Men när man hör orkesterversionen är det lätt att föreställa sig att han komponerade musiken vid den gamla orgeln i kyrkan, särskilt i den första delen, ”Jesu majestät utkräver sin ära av Herren”.

Andra delen, eller ”meditationen”, har titeln ”Stilla halleluja-rop från en själ som längtar efter himlen”. Under ett långsamt, men intensivt crescendo, tycks vinden vina in i det råkalla kyrkorummet genom hål och springor. Sedan följer ”Halleluja på trumpeten, halleluja på cymbalen”. Mitt i tredje satsen blixtrar några stötar i brasset förbi på ett sätt som för tankarna till James Bond-filmen Goldfinger (1964). Den fjärde och sista meditationen är skriven för stråkar. ”Kristi bön, under uppstigandet till sin Fader”. Det långsamma tempot understryker karaktären av kontemplation.

Bruckner: Symfoni nr 8

Precis som Messiaen var Bruckner organist och komponerade utifrån sin katolska övertygelse. I Symfoni nr 8 demonstrerar han sin mästerliga förmåga att skapa gradvisa stegringar. På ett subtilt sätt kan han få ett pianissimo att utveckla sig till ett fortefortissimo utan att själva crescendot märks.

Omständigheterna kring verkets tillkomst är tragisk, och typisk för Bruckner, som trots sin genialitet, var en man med mycket dåligt självförtroende. När han var färdig med symfonin i september 1887 skickade han den till sin favoritdirigent Hermann Levi, och bifogade en himlastormande hälsning. Men Levi svarade att han inte kunde uppföra verket, att det var som ”en stängd bok”. Detta avfärdande blev ett hårt slag för Bruckner. Under den kommande fyraårsperioden påbörjade han inga nya verk, utan gick in i ett depressivt stadium av självtvivel. Han omarbetade flera av sina tidigare symfonier, även den åttonde. I december 1892 kunde den äntligen uruppföras, mer än fem år efter att han hade fullbordat den första versionen.

Symfoni nr 8 börjar ödesmättat och tungt. Andra satsen är en ren fest, där ett fallande, starkt rytmiskt tema upprepas på ett mässande, nästan minimalistiskt sätt. Den tredje, långsamma satsen är ett under av gripande melodier och skönhet. Finalen börjar i triumf med fanfarer och pukor, och det majestätiska slutet badar i bländande motljus.