Brahms and Schönberg

Messiaen: Hymne

Det är inte lika lätt att uppfatta Olivier Messiaens musik som andlig och kristen, som t.ex. Bachs och Arvo Pärts. Men den katolska tron var en stark drivkraft i hans skapande. Hymne handlar om nattvarden och den glädje och energi han kände i samband med detta heliga mysterium.

En annan viktig komponent i Messiaens konstnärskap är fåglar. Han hade ett livslångt intresse för dessa varelser och inkorporerade ofta olika typer av fågelsång i sina kompositioner. I Hymne är det dock mer känslan av en fågelflock som gestaltas av de komplexa rytmerna och klangerna. Hymne skrevs 1932 och uruppfördes i Paris året efter, men föll sedan i glömska. Noterna förstördes under andra världskriget, men Messiaen rekonstruerade partituret ur minnet 1947.

Schönberg: Kammarsymfoni nr 1

På 1910- och -20-talet skulle Arnold Schönberg revolutionera den västerländska konstmusiken med sin atonala musik och tolvtonsteknik – men tendensen kan spåras bak till det här verket, som skapades redan 1906. Det är visserligen inte atonalt, men Schönberg töjer på tonalitetens gränser, t.ex. genom att använda sig av ackord uppbyggda av fyrtonsintervall, istället för tre toner, som är det traditionella. I Kammarsymfoni nr 1 demonstrerar han detta så kallade kvartackord med pedagogisk tydlighet genom en uppåtgående, fanfarliknande melodi på sex toner i hornstämman alldeles i början. Detta motto återkommer sedan flera gånger under verket. (Ett annat exempel på denna tonföljd finns i början av Kraftwerks Trans Europe Express.)

Under den här tiden hade Schönberg komponerat mycket musik för stora orkestrar, t.ex. Pelleas und Melisande (1903). Genom att skriva en symfoni för en betydligt mindre ensemble eftersträvade han större tydlighet kring de musikaliska idéerna. Olyckligtvis är verket så svårspelat, att det var svårt att uppnå detta syfte vid tiden för dess tillkomst.

Brahms: Pianokvartett nr 1, orkestrerad av Schönberg

Brahms och Schönberg framförs i par under säsongen – nästa tillfälle är i början av maj. Detta för att påvisa de många likheter som finns mellan tonsättarna, till exempel i hur de utnyttjar orkesterns möjligheter. Schönbergs dissonanta och komplexa musik har sina rötter i Brahms – ett arv som han var noga med att framhålla. 1947, i en tid då Brahms betraktades som en representant för ett förgånget 1800-tal, skrev Schönberg en berömd essä som lyfte fram honom som en progressiv tonsättare. Med orkestreringen av detta tidiga verk av Brahms vidrör Schönberg sin föregångare på ett spännande sätt. Deras tonspråk korsar varandra, löper parallellt och går ibland på kontrakurs. Ett av Schönbergs djärvaste tilltag är xylofonen i finalen.