Le tombeau de Couperin, för piano

Le Tombeau de Couperin är trots titeln inte ett stycke att spela vid Couperins grav. Ravel plockar upp en äldre fransk tradition att skriva stycken för att ära avlidna och kalla dessa stycken för Tombeau – kanske mer gravmonument än grav alltså. När stycket påbörjades 1914 var det tänkt att hedra Couperin och hans eleganta kompositionsstil, men året därefter tog Ravel värvning som ambulansförare vid krigsfronten och stycket fick läggas åt sidan. Ravels redan klena hälsa påverkades kraftigt av umbärandena i fält och han drabbades av dysenteri och togs ur tjänst. Konvalescensen efter en operation i samband med sjukdomen drog ut på tiden då Ravel var djup deprimerad till följd av fasorna han bevittnat och alla vänner han mist i kriget. När han väl återupptog komponerandet återkom han till sin Le tombeau de Couperin, men tillägnade nu styckets sex satser till olika bekanta som dött i fält. Sista satsen är tillägnad Joseph de Marliave, vars hustru Marguerite Long uruppförde verket 1919.