Kammarmusikserien // 25 februari 2020

Den nederländske tonsättaren och violinisten Nico Richter (1915-1945) hämtade ofta inspiration från Andra Wienskolan och kompositörer som Berg och Webern. Trio för flöjt, viola och gitarr (1935) är ett muntert och eftertänksamt verk i tre korta satser, med lekfulla dialoger mellan instrumenten. Richters tonsättarkarriär hindrades av andra världskriget. 1943 internerades han i koncentrationsläger och när han befriades i april 1945 var han så försvagad att han avled några månader senare, 29 år gammal.

En elegi är en sorgesång och ibland låter Igor Stravinskijs (1882-1971) Elegi för soloviola (1944) just som en stillsam psalm. Det långsamma tempot gör att violans djup träder fram i melankoliskt majestät, och ofta verkar den ha sällskap av en cello och en violin. Det här är det enda verket som Stravinskij komponerade för viola.

När Claude Debussy avled 1918 anlitades flera av dåtidens främsta tonsättare för att skriva verk till hans minne, bland annat Stravinskij, Bartók, Satie och Manuel de Falla (1876-1946). Den sistnämnde, som hade träffat Debussy under sina år i Frankrike, valde att skriva ett kort verk för sologitarr. Melodin är ljuvt vemodig och rytmen är lånad från den sensuella habaneradansen. I slutet av 1930-talet orkestrerade de Falla stycket och införlivade det i ett större verk bestående av hyllningar till bland annat violinisten E.F. Arbós och tonsättaren Paul Dukas.

Den tjeckiske tonsättaren Wenzel Matiegka (1773-1830) verkade i Wien under största delen av sitt yrkesliv och skrev uteslutande musik för sitt eget instrument, gitarren – både soloverk och för mindre ensembler. Notturno för flöjt, viola och gitarr (1807) består av fem satser och tillskrevs länge Schubert, som 1814 lade till en cellostämma och arbetade om det till en kvartett.

Tics är ofrivilliga beteenden och rörelser, och beskriver på ett bra sätt instrumentens kast och vändningar i verket Tics (1997) av Malmötonsättaren Rolf Martinsson (f. 1956). Ryckigt och spasmiskt rör sig flöjten, violan och gitarren mellan samklang och kontrast. Inget instrument tar överhanden, alla tre rör sig nära gränserna för sina uttrycksmöjligheter.

Belgaren Henri Vieuxtemps (1820-1881) var en av sin tids främsta violinister och började komponera i sextonårsåldern. Capriccio för soloviola (1881) är ett livlig stycke, där mycket av nyanser, dynamik och tempi lämnas åt solisten. Verket är skrivet till minne av violinisten Niccolò Paganini.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) Serenad från 1797 (med opusnummer 8) skrevs för stråktrio, men Wenzel Matiegka arrangerade den för flöjt, viola och sin älskade gitarr. Gitarren bidrar till en spännande och lite ålderdomlig klang i sammanhanget, genom att den med sin likhet med lutan skapar en båge bakåt i tiden till renässansens och barockens klangvärld.