Kammarmusikserien // 1 oktober 2019

Michael Haydn – Divertimento i C

Divertimentot är en fri och informell genre, öppen för experimenterande, både till sättning och form. Det används ofta i lättsamma sammanhang. Detta Divertimento i C är komponerat för violin, cello och kontrabas och består av fyra satser: Allegro moderato, adagio, menuett och presto.

Michael Haydn (1737-1806) var Joseph Haydns fem år yngre bror. Han verkade främst i Salzburg, där han blev vän med den betydligt yngre Mozart, som var anställd hos den mäktige furst-ärkebiskopen Colloredo. När Mozart 1781 drog till Wien för att söka lyckan som fri konstnär, var det Michael Haydn som efterträdde honom vid hovet.

Haydn var en mycket produktiv kompositör. Han skrev bland annat ett fyrtiotal symfonier, och blev mycket uppskattad för sin kyrkliga musik. Han rensade ut en del pretentiösa och operamässiga tendenser som hade blivit på modet i kyrkorna och komponerade i en mer folklig och gregoriansk tradition. Hans Requiem från 1771 torde äga ett särskilt musikhistoriskt intresse. Det är mycket tydligt att Mozart var influerad av sin vän när han arbetade på sin egen version av den katolska dödsmässan 20 år senare, särskilt i de inledande ”Introitus”- och ”Dies irae, dies illa”-satserna.

Franz Schubert – Stråktrio i B (1817)

Schubert skrev tre stråktrior i samma tonart mellan 1814-17. Av den första är bara några takter bevarade och även den andra är ofullständig. Den han skrev 1817, när han var 20 år, är däremot komplett, och finns till på köpet i två versioner. Detta år skrev han också ett stort antal sånger och påbörjade sin Symfoni nr 6, som färdigställdes året efter.

Stråktrio i B består av fyra satser. Det som skulle bli den mogne tonsättarens röst hörs tydligast i det inledande allegro moderatot. Andantesatsen bjuder på lättsamhet och humor, men i mitten också en del melankoli. I menuetten (allegretto) kliver violan fram i melodistämman, men i rondot (allegretto) är violinen tillbaka i ledarposition. Det är en munter avslutning där violinisten gång på gång får visa upp sin fingerfärdighet.

Ludwig van Beethoven – Stråktrio nr 1, Ess (cirka 1796)

Den 22-årige Beethoven flyttade från sin hemstad Bonn till Europas musikaliska huvudstad i november 1792. Han komponerade på kammaren, men publicerade inget de första åren. Istället ägnade han sig åt studier, bland annat för Joseph Haydn och Antonio Salieri. I mars 1795 debuterade han som pianosolist och gjorde sig snabbt ett namn som musiker och improvisatör.

Stråktrio i Ess kom till under dessa första år i Wien, eller till och med under den sista tiden i Bonn, och publicerades 1796.

Verket är indelat i sex satser. Den första och längsta har beteckningen allegro con brio, och är full av just lekfullt samspel mellan de tre stämmorna. Temat i andantesatsen inleds med rytmfiguren ta-ta-ta-taaa, som kanske inte är helt obekant i Beethovensammanhang. Satsen innehåller flera musikaliska egenheter som Beethoven skulle återkomma till under åren. Två menuetter omger den långsamma adagiosatsen. Den första (allegretto) är försiktig och trevande, medan den andra (moderato) är muntrare och mer dansant. Adagiot är varmt och expressivt, och de olika instrumenten växlar mellan att vara melodiförande och ackompanjerande på ett intrikat sätt. Med den kontrapunktiska finalen (allegro) sätts en dramatisk och kontrastrik punkt för verket.

När Beethoven skrev Stråktrio nr 1 var genren på utdöende i Wien. Det var större efterfrågan på musik för den mer klangrika kvartetten, med ytterligare en violin i sättningen. Detta hindrade dock inte Beethoven att komponera ytterligare fyra verk för stråktrio de följande åren: Serenad i D och tre trior som publicerades tillsammans som Opus 9 år 1798.

Den 10-19 oktober blir det mer Beethoven på Malmö Live. Då går Malmö SymfoniOrkesters stora Beethovenfestival av stapeln, då tonsättarens samtliga nio symfonier framförs under fyra intensiva konserttillfällen.