Kammarmusikserien #5 - Hans Pålsson väcker döda mästare 2021

Det här är en genre som har sina rötter i improvisationskonsten och musiken befinner sig ofta utanför de gängse formerna och strukturerna. Bachs Fantasi i C-moll är en underbart stökig och vild komposition med mycket kromatik. Någon halvminut in kommer en takt där vänsterhandens stadiga sextondelar möter en drill i högerhanden, vilket kastar ut stycket i ett dramatiskt tempovacuum under en och en halv sekund innan bitarna åter faller på plats.

Haydns Fantasi i C-dur tar avstamp i en österrikisk folkvisa om en bondhustru som har tappat bort sin katt. Den är lekfull och yster, och det är lätt att föreställa sig ett rum fyllt av stojande och skrattande barn. Men plötsligt avbryts leken abrupt. Det är som att en vuxen kommer in och sätter ner foten med stränga förmaningar. Men vad hjälper det? Snart är leken igång igen som om inget hänt.

Mörka, tunga arpeggion böljar fram och tillbaka i inledningen. Sedan följer ett längre avsnitt där en sorgsen, men finstämd melodi i adagio varvas av improvisatoriska och komplexa avsnitt i det betydligt högre tempot presto. Stycket avslutas med ett allegretto i dur.

Pauserna mellan de olika delarna ger pianisten utrymme att ladda verket med mycket spännande tystnad. Stycket är daterat 1782, året efter att Mozart hade etablerat sig som fri konstnär i Wien. 1782 skrev han bland mycket annat också operan Enleveringen ur seraljen, som blev en stor succé.

Schubert var dödssjuk när han arbetade på sina tre sista pianosonater. Nr 21 är den sista av dessa sista. Första satsen är oerhört lång, runt tjugo minuter, vilket kan förklaras med att temana är långa och tar tid att utveckla. Den långsamma andra satsen börjar försiktigt med en dyster melodi som stegras på ett andlöst vackert sätt. Scherzot bryter den allvarliga stämningen och finalen fortsätter i samma lättsamma tonläge, med stormiga infall.

Det är inte ovanligt att musik som skapas under en tonsättares sista tid förknippas med döden. Om vi anlägger det perspektivet på denna sonat, skulle de två sista satserna kunna handla om hopp i livet slutskede, eller det sprudlande livet efter detta.